Fyra sidor Åkesson i dagens Sydsvenska. En gång i tiden förbigicks SD-ledaren med tystnad. Intressant att se hur förhållningssätt kan skifta. Från avståndstagande till tillmötesgående. Från politiskt avskum till närmast en nordisk hjältesaga. Smått fascinerande. Brunt är inte längre brunt liksom. Snarare gult och blått. Sverige i färg. Åkesson som den nye Per Albin. Folkhemsbyggare, blivande statsminister. Ex-nasse ja, vem bryr sig? Idéerna i grunden samma, men polityren putsad. Skicklig jävel Åkesson, det måste jag ge honom.
*. *. *
Tänk att kunna beordra ett paradigmskifte utan att behöva ingå i regeringen. Bara peka, mysa och fortsätta lyfta feta arvoden på skattebetalarnas bekostnad. M, KD och L gör jobbet, tar ansvaret. I demokratiskt perspektiv en helt bisarr konstellation: största partiet (=SD) fegar ur, tre losers delar på ministerposterna. Nog för att politiskt spel kan vara läskigt men detta tar ändå priset. Särskilt L tar priset. Svuren fiende till SD före valet, underdånig kompis efter. Allt är förhandlingsbart, ideologi i utbyte mot ministertaburett som ett skott i öppet mål.
*. *. *
Åkesson säger alltså i Sydis att han vill bli statsminister. I en framtid. Möjligen redan efter nästa val, beroende på resultat. Jag är böjd att säga: tro honom icke. Varför skulle mannen plötsligt vilja ta det ansvar han abdikerat frivilligt ifrån? SD fick cirka 20 procent i senaste valet, hade raksträcka till makten men smet ut bakvägen. Bekvämare så. Jag tror helt enkelt att Åkesson är lite byxis inför jobbet. Flänga världen runt, aldrig vara ledig. När man - åtminstone ibland - kan sitta hemma i Sölvesborg och räkna Mjällbypoäng eller nåt annat mindre krävande. Tidningsuppslag kanske?
*. *. *
Jomshof däremot. Ordförande i justitieutskottet just nu. Läskig typ som vet bäst i alla lägen. Skulle han bli partiledare kan det säkert bli SD ”all over”. Om han nu inte skrämmer bort tio procent av stödet med sin blotta uppenbarelse. Personlig framtoning betyder ju en del i dagens politik - och där framstår Åkesson trots allt som en ganska sympatisk man. Låt vara med lika osympatiska åsikter kring människovärde som Jomshof. Men det är jag som tycker så, någon miljon Sverigevänner har en annan uppfattning. Motvillig respekt för det. Man är väl demokrat.
*. *. *
Resten av helgen tänker jag ägna åt idrott. Fotboll framförallt. Snart Mjällby på tv. Åkessons lag - och mitt. Bekvämt? Jag har verkligen ”känt efter” - och jo, det funkar. Idrott är inte politik. Bara ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar