Senaste nytt på hissfronten? Ingenting. Fortsatt avstängning, nu på tionde dagen. Dock ett besked från fastighetsägaren att servicearbetet påbörjas tisdag i nästa vecka. Alltid något, sa tålmodige Svenne Banan.
*. *. *
Var på gårdsgrillning igår. Ikano (fastighetsägaren) bjöd. Inte för att blidka de för tillfället hisslösa, utan i enlighet med (v)årlig tradition. Stjärna i boken för det. Trevligt att mingla runt lite med folk i området. Äldre, yngre, barnfamiljer inte minst. Inrikes födda, utrikes födda; inför grillen och livet är vi alla lika. Berikande att slänga käft, utbyta tankar, stifta bekantskaper utanför den så kallade komfortzonen. Det bor så många spännande människor här ute på Elinegård, om än relativt få i min egen ålder. Gör inget, stör inget. Jag är gärna den som kidsen kallar farbror. Jag var en av dem en gång i tiden - och lite lite grann fortfarande, innerst inne.
*. *. *
Idag på morgonen har jag suttit bänk. Smuttat cigarill, njutit fågelkvitter. Också detta ett vårtecken. I bänkens blickfång ligger Stora Tidstypiska Parkeringsplatsen. Plötsligt slår det mig: var finns färgerna? Glädjen? Livets nyanser? Jag räknar till 28 bilar. En klarblå. En djupblå. Resten svart, grått eller vitt. Mest svart. Inget rött. Inget gult eller grönt. Inget som sticker ut, inget som bryter tristess. Inte förrän den brummande sopbilen - av alla fordon - dyker upp bakom hörnet. Yippi, den är röd! Jag blir glad av rött, ledsen av svart. Är inte bilägare själv, saknar löjligt nog körkort. Funderar på att ta ett bara för att lysa upp P-området. Jag hade nog köpt en chockrosa skräphög, hellre det än denna gråsvarta massa.
*. *. *
Intressant det här med färger. Som barn får man lära sig att använda hela skalan. Blanda, leka fritt och djärvt. Säg den unge som målar livet i svart och grått. Den unge som inte föredrar rött, rosa, lila, gult eller någon typ av blått. Innan vuxenvärlden - generation efter generation - står där och pekar med sitt färglösa dysterfinger. Beige ska det va’! När man bygger på riktigt...rödgula hus finns bara på barnteckningar eller i legostaplar. Grått e’ flott! När far å mor köper allvarsbil...och leksaksbilar blivit till ett färgglatt minne i barnkammaren. Så gammal jag är förstår jag inte rädslan för färg. Vurmen för svart, vitt och grått. Är det en svensk ”åkomma”? Eller, hemska tanke, är det bara här i min egen boendemiljö tristessen slagit rot?
*. *. *
När jag reser mig från bänken och går mot det beigebruna huset noterar jag att till och med papperskorgen i plåt utanför entrén är svart. Inne i trapphuset möts jag av vita väggar, svarta räcken samt grått på dörrar, golv och postfack. Icke en färgklick så långt ett mänskligt öga når. Har inte tänkt på det innan, kanske var jag extra känslig idag. Någon stor sak är det förstås inte, mer en liten iakttagelse bland många andra. Här sätter jag punkt. Ska ut och köpa rosor. Röda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar