Allsvensk premiäromgång. Förr i tiden en högtidsstund, inte för inte direkt efter söndagsgudstjänsten. Avspark på det heliga klockslaget 13.30, samtliga matcher samtidigt. För spelarna en limmonad på två i eventuell belöning, inga millar rätt in på egokontot. Idag: ont om kyrkklockor, gott om mammon. Inte ens själva fotbollen är sig helt och hållet lik. Offside finns, målen räknas. Men seger ger tre poäng, inte två. Tempot är uppskruvat till oigenkännlighet. Tacklingsmomentet brutaliserat. Rundningsmärkena ett minne blott. Och en allsvensk stjärna behöver inte längre heta typ Persson. Det går precis lika bra med Mamodu Moro eller Tesfaldet Tekie. Kanhända det retar en del men i så fall är det deras eget fel...hette han inte Persson förresten, Skånepågen som sjöng den där trudelutten på 13.30-tiden?
*. *. *
Hursomhelst. Premiär numera innebär ingen högtidsstund, snarare en hel högtidshelg. Matcher att följa på tv tre dar i sträck. Om man har tid, lust, tilltugg och fåtölj. Plus rätt kanal förstås. Vilket man har. Discovery+ närmre bestämt. Har man tur funkar den, tekniskt och så. Har man otur sitter man där utan antingen bild eller ljud, ibland både ock. Priset är samma, vansinnet varierar. Vissa utvalda matcher visas dessbättre parallellt även i tv5. Det blev min - och säkert många andras - räddningsplanka i helgen. MFF-Kalmar t ex såg jag där. Allt är relativt, men i min bok en bra match. MFF rappare och mer offensivt inriktat än i fjol. Trebackslinje i en premiär, modigt av tränare Rydström. Dumt hade man förvisso sagt om det blivit förlust. Nu vann MFF 1-0 sedan domaren Al-Hakim plötsligt sänkt den ribba för ojustheter som han annars matchen igenom la påfallande högt. Straffmål alltså, ”hårt dömd” på fikonspråk.
*. *. *
Mest berörande från Malmö: tv-inslaget om ”Chrille”, profilstark planskötare på nya Stadion. Och så hyllningen till tidernas meste MFF:are Krister Kristensson före avspark. Krister gillade säkert vad han eventuellt såg ovanifrån; att vinna med 1-0 var det bästa han visste.
*. *. *
I övrigt har jag ”konsumerat” Djurgården-BP (3-1), Hammarby-Degerfors (dito), Halmstad-AIK (2-1). Sistnämnda en ögonbrynshöjare. HBK med samma tränare och samma lite defensiva spelidé som senast man var uppe - men med bättre spelare i omställningsfasen. Nye centern Granath, stor, tung, stark, gjorde mål direkt. Och försvaret höll ihop, trots att ordinarie kuggar saknades. Målvakten var samme gamle Malkolm Nilsson Säfqvist; en av allsvenskans allra bästa nu som då. Jag kan ha underskattat årets Halmstad - och möjligen överskattat årets AIK. Allt återstår att se.
*. *. *
Mjällby? Jodå, match nr 5 på premiärmenyn. 2-2 mot Varberg, nyss slut. Mest anmärkningsvärt i det fallet var kanske min egen ”insats”. Befann mig sålunda på en liten tillställning i Västra hamnen, såg första halvtimmen av matchen där. Då, vid 1-0 till Mjällby, bestämde jag mig för att cykla hem. Tänkte att det skulle bli ungefär lagom till andra halvleks start. Glömde tyvärr att jag är en långsam jävel på pedalerna. När jag satte på tv:n var slutresultatet redan fastställt. Cykelturen kostade mig tre mål. Men sista halvtimmen hann jag se. Alltid något sa han som utmanade ödet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar