Läser att MFF-stjärnan Sergio Pena åkt dit för rattfylla. Grov rattfylla mera exakt. Vilket innebär en promillehalt på över 1,0 - vilket man inte får av ”några glas vin”, som Pena själv säger. Över 1,0 (hur mycket över framgår inte) skvallrar om en ganska rejäl blecka, alternativt ett långvarigt (miss)bruk av livets vatten. Jag tror heller ingen åker dit för rattfylla på ”första försöket”. Så mycket otur finns inte - och så effektiv är knappast polisen. Nu låter detta kanske som början på en moralkaka men det är verkligen inte min avsikt.
*. *. *
Jag är helt enkelt inte mannen att ”baka”. Har strulat för mycket. Syndat på sponken själv. Umgåtts med - eller råkat ut för - fotbollsstjärnor som skulle få Pena att framstå som en sjysst småhandlare. Får jag bjuda på några exempel? Tack. Då börjar jag med Åke i Karlskrona. Eller Kåk-Åke, som man sa i tisseltasselleden runt IFK. Det var där han plötsligt dök upp liksom från ingenstans i slutet av 1950-talet. Vänsterinner på dåtidens terminologi, jättefin med bollen. För bra för nivån, om det var trean eller fyran IFK låg i kommer jag inte ihåg. Åke stack ut på alla sätt och vis: tidstypisk korvfrilla, grov i munnen under pågående spel, rik på det där som endast sjömän och kåkfarare hade. Just det, tatueringar.
*. *. *
När Åke inte spelade fotboll minglade han runt utanför bolaget vid Hoglands park. Ja ja, A-laget där också. Sommaren -60 lärde jag känna honom lite bättre. 15 fyllda irrade jag nämligen kring som hangaround i samma kretsar...jag menar, vem vill inte komma nära sin idol? En gång delade vi faktiskt en vinare, Åke och jag. På busstationens toaskrubb i parkens närhet. Jag en klunk, han resten. Mitt sista minne av Åke - innan flytten till Malmö - blev en bild i Blekinge Läns Tidning. IFK hade spelat match och vunnit med 5-3, Åke gjorde hattrick och poserade med tre fingrar framför kameran. En säregen ung man i gränslandet mellan fast fotfäste och fritt fall. Har tänkt på honom genom åren, undrat hur det gick med fotbollen och livet. Lika bra att inte veta kanske.
*. *. *
Väl i Malmö träffade jag efter några år på en slocknad fotbollsstjärna - och då på psykakuten av alla ställen. Detta under en mörk period av mitt eget liv. Dock inte lika mörk som hans. Vi pratades vid i väntrummet, han djupt sorgsen och lindrigt nykter. ”Jag har spelat i IFK Malmö...Jan-Inge du vet”, sa han plötsligt. ”A men va’faan dig har jag haft på Alfa”, sa jag. Så var det i min barndom: idolporträtt på spelare i de två högsta serierna fanns nedstoppade i tablettasken Alfa. Man köpte, samlade, bytte, dyrkade på avstånd. I Oskarshamn fanns ju inga stjärnor av Jan-Inges dignitet. Att vi tio år senare skulle träffas i ömsesidig misär...nej, jag kan inte riktigt beskriva den känslan. Jag reste mig sent omsider. Kom på fötter, hade tur. Jan-Inge inte.
*. *. *
Ork kvar för ett tredje exempel? Okej, ska försöka fatta mig kort. Malmö tidigt 70-tal, söndag. Befinner mig på Möllan, dåtidens langartorg. Behöver en kvarter. Brännvin alltså. Vem kommer mot mig med raska steg? Jo R, min gamle MFF-idol. I sällskap har han två högprofilerade figurer från de undre delarna av Malmös värld. ”Är du ute efter brännvin”, väser R. ”Exakt”, svarar jag som i en dimma. Jag inser ju vad som väntar. Vet att R bytt spår. Från firad fotbollsstjärna till fruktad frimicklare på livets skuggsida. Han sliter upp flaskan från innerfickan, får mina 75 spänn (vill jag minnas), affären är överstökad på sekunder. Sen går jag in i närmaste port för att få bekräftat vad jag redan förstått. Jag har köpt vatten. Vanligt jävla ”kranavann”. Av mannen som jag en gång jublade över på Malmö Stadion. Så kom inte till mig och snacka om fotbollens problembarn, jag har haft några av dem inpå huden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar