EM-fotbollen. Vilken makalös idrottsfest! Utsålda arenor runt om i Tyskland, tiotusentals tillresta supporters skrudade i nationsfärger. Jubel, förtvivlan, stolthet, desperation; alla sorters känslor. Svårt att inte bli berörd. Själv blir jag tagen redan vid lagens inmarscher. Detta med de små barnen som slår följe med spelarna in till match. Hand i hand med Ronaldo, med Modric, med Lukaku, med vilken stjärna som helst…undrar hur det känns liksom. Svindlande? Inget särskilt alls? Mittemellan? Olika förstås. Men stort som ögonblick betraktat, för de utvalda kidsen säkert ett minne för livet. Vill jag tro.
*. *. *
Idén som sådan var inte uppfunnen när jag var barn. Det var å andra sidan inte tv:n heller. Fotbollens stjärnor hade man i bästa fall på samlarbilder. Och ville man veta hur det gick i VM å sånt fick man skruva på radion eller bläddra i nån tidning. En sak är klar: om jag som sjuårig parvel erbjudits en inmarsch med IFK Oskarshamns målvaktsfantom Egon Bengtsson hade jag antingen svimmat eller gjort på mig. Förmodligen både ock. Dagens ungar är bestämt inte lika starstruck. I EM ser jag alla möjliga attityder, även avspända. Barn som blinkar rätt in i tv-kameran. Barn som sjunger med i nationalhymner. Barn som strålar av lycka - och kanske inte har en susning om vem dom precis hållit i hand. Barn av sin tid.
*. *. *
Nationalhymnerna är ett kapitel för sig. Aldrig blir de så vackra och mäktiga som vid internationella idrottsmästerskap. Under fotbolls-EM slås alla rekord. Spelarna - åtminstone de flesta - sjunger med full insats, tiotusentals åskådare bildar kör. Kraften blir enorm, klättrar mot himmelska höjder. Min egen favorithymn är den kroatiska. Ödesmättad, lite symfonisk. Vet inte vad texten betyder, träffas ändå hudnära av stoltheten i uttryckssättet. Spanien tycker jag mest synd om. Enda landet med en rent orkestrerad nationalhymn. Ingen text, ingen sång. Ingen stämning i traditionell mening. Det stora tysta undantaget - som dock kan få sista ordet vad gäller själva huvudsaken. Fotbollen.
*. *. *
Såhär långt är Spanien ett av de länder som imponerat mest. Portugal ett annat. Belgien smyger, kan inte räknas bort. Frankrike föga underhållande, men svårslaget. Många om budet, tuff konkurrens, kanske läge för någon mindre betrodd outsider att slå till. Som den gången Grekland vann EM, när det nu var. Men mitt grundtips består: Tyskland. Och slutligen, apropå tycka synd om. Lider med Lukaku, den belgiske anfallsstjärnan. Tre mål i turneringen hittills. Alla godkända av matchdomaren, alla underkända av Var. På millimetermarginaler om och om och om igen. Mannen måste rimligen ha en del tillgodo på turkontot nu. Om han inte förlorat sig själv i mardrömmar på Var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar