Ahlbergs tårar

Sitter och tittar på friidrotts-EM i tv. Försökstävlingar, måttligt upphetsande. Mot mitt fönster skvalar regnet - och i tv-rutan plötsligt tårar. Grete Ahlbergs. Svensk släggkastare, utslagen i kvalet. Förkrossad och tillintetgjord står hon hos André Pops i intervjuzonen. Försöker sätta ord på sin prestationsångest. På pressen utifrån och kraven inifrån, eller tvärtom. Om känslan i att misslyckas. Om förlorad glädje till idrotten, om överlevnad utan att riktigt leva. Den starkaste intervju jag sett. De klokaste ord jag nånsin hört om toppidrottens komplexitet. Tack Grete Ahlberg.

*. *. *

För oss som tittar på är det lätt att glömma alla nyanser. Dundra på om fiaskon, stirra oss blinda på siffror och resultat. Tro att elitidrott är glitter och glamour. Utövarna osårbara gladiatorer mer än sårbara människor. Så kan det vara - också. Men i mängden finns många Grete Ahlberg, är jag rädd. Bara alltför få med hennes mod att komma ut. I pågående friidrotts-EM ser jag flera svenska deltagare falla igenom. Bryta tävlingar, göra resultat långt under egentlig kapacitet. Jag ser även det motsatta. Killar och tjejer som överträffar sig själva, sätter personliga rekord och strålar av välmående.

*. *. *

Precis så är det förstås i ett stort mästerskap. Blandat, individ för individ. Varierad balans mellan avspänning och anspänning. Debutanter och ”veteraner” i samma startfält. Tv-kameror som stör eller stimulerar, longörer och ceremonier som reser krav på uthållighet och tålamod bortom invanda mönster. Inte alls lika bekvämt som i mindre tävlingar där många av atleterna gjort de resultat som gett dem EM-biljetten. Konkurrensförmågan när det verkligen gäller kan möjligen diskuteras i enskilda fall - men konkurrensförmåga är nu inget av de tyngsta kriterierna för nominering. 

*. *. *

Svensk friidrott är generös. Alla som klarat stipulerade kvalgränser - oavsett hur - får åka. Därav lite svaj i resultatlistorna. Fullt naturligt, okej för mig. Hellre en öppen famn än en stängd dörr. På sikt gynnar det sporten, vill jag tro. Och inte minst hoppas. Det är något med friidrotten som i grunden aldrig kan bli fel, som aldrig upphör att fascinera. Centimeterstriderna, sekunddramatiken nedbrutet i hundradelar. Mångfalden av tävlingsgrenar, de små små marginalerna mellan himmel och helvete på yppersta elitnivå. Jag har svårt att se någon annan sport som erbjuder ett liknande ”smörgåsbord”.

*. *. *

SVT gör ett fint jobb från EM, tycker jag. Klart mycket proffsigare än arrangörsnationen Italien som strular med det mesta av vikt. Tidtagning, startordning, kastlängder; ingenting känns riktigt säkert. Förutom medaljligan som så här långt toppas stort av - just det, Italien. Sverige har ett guld, Karlströms i ”småspring”. Förlåt, nu var jag dum. Gång heter det. Kanske tar vi ytterligare ett senare i veckan, då genom Duplantis med staven. Det får bli som det blir - i min bok kan ingen eller inget beröra som Grete Ahlberg. Hoppas hon kommer igen. Med eller utan idrott, men till livet som människa.