Sverige-Serbien 0-3. Janne Andersson eller Jon Dahl Tomasson som förbundskapten: förlorarkulturen består. Samma virrvarr, samma brist på försvarsorganisation. Sporadiska fyndigheter framåt om man med ljus och lykta letar efter tröst. Svensk landslagsfotboll har sett bättre dagar - möjligen också sämre även om jag tvivlar. Känns som vi har spelarna men saknar spel. Duktiga killar var för sig, inget lag. Och vem åligger det att skapa ett fungerande lag? Förbundskaptenen, ingen annan.
*. *. *
Nej, jag tänker inte döma ut Tomasson. Inte än. Vänskapslandskamper är vad de är. Jippo mer än tävling, föga seriöst som värdemätare. Men frågor kan man alltid ställa. Här kommer en: varför togs Sebastian Nanasi ut i truppen? För att sitta bänk och titta på? Tydligen. Allsvenskans bäste spelare (Nanasi har papper på saken) fick inte en minut på banan. Varken mot Danmark eller Serbien. Bara han av dem som ingick i ursprungstruppen. När ska ett oprövat kort få chansen om inte i den här typen av matcher? Var han skadad? Sjuk? Såg inte så ut, tyckte mig skymta Nanasi under uppvärmningen. Med för att se och lära? Trams. Killen är 22, fullt kapabel att spela vuxenfotboll.
*. *. *
Nu var det förstås inte matchen som lockat 50 000 åskådare till Friend’s Arena. Dragplåstret hette Zlatan. I alla avseenden den störste svensk fotboll haft, sagt med respekt för många andra. Officiellt avtackad inför jublande publikmassor just denna kväll. Och jodå, med både stjärnglans och självbild i behåll: ”jag sa för 25 år sedan att jag skulle bli bäst av alla och nu står jag här också som den bäste av alla”. Konstaterade Zlatan så oblygt som bara han kan. Fast med ett viktigt och lite rörande tillägg, adresserat till barn & ungdom: ”dröm stort, allt är möjligt”! Fin stund, stilenligt avsked. Med ett fett minus för förbundets insats. Inte ett tal, inte ett uns av fest och fantasi kring upplägget. Fattigt.
* * *
Själv kan jag bara instämma med hyllningskören på Friend’s: tack Zlatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar