När-Var-Tur?

Var-Danmark 2-0. Ja, förlåt ett billigt skämt. Tyskland vann gårdagens åttondelsfinal i EM-fotbollen. Var råkade bara avgöra den. Inom loppet av någon minut. Såhär: Danmark gör 1-0 en bit in i andra halvlek. Situationen är rörig, som gjord för aktivitet i Var-rummet. Jag tänker direkt att det danska jublet snart nog kommer att konfronteras mot den himmelska millimeterrättvisan - och mycket riktigt: de digitala strecken visar att en dansk spelare (inte målskytten men väl en lagkamrat) haft en halv tå på fel sida offsidelinjen. Ridå ner, målet annullerat. Och detta var bara början på Danmarks olycka. Och på Var’s ursinniga kamp för fair play.

*. *. *

I anfallet efter träffas en dansk, händelsevis killen som nyss gjort mål, av bollen i eget straffområde. Bryter ett tyskt inspel, ser det ut som. Korrekt, inga märkvärdigheter. Enligt matchdomaren, som helt adekvat låter händelsen passera utan åtgärd. Men plingeling i hörsnäckan, vem där? V A R förstås. Vännerna Av Rättvisan. Hallå, bolljäveln nuddar danskens fingertoppar. Det syns ju på varenda videorepris, på varenda frusen närbild. Klar straff! Och så gör Tyskland 1-0. Värdnationen som precis låg under och hotades av förödande sorti ur turneringen. Som om det skulle ha betydelse? Nä, kanske inte. Men det var lätt att se konsekvenserna av ödesminuten: Tyskland fick luft, Danmark pyspunka.

*. *. *

Bortsett från Var’s inflytande - om det nu är möjligt: fascinerande match, jättefin fotboll. Framförallt av Tyskland. Som i den meningen inte vann orättvist, bara under diskutabla former. Danmark hade Christian Eriksen, fortfarande briljant. Schmeichel i buren, dito. Mycket hjärta, tro och energi i allt man gjorde, åtminstone fram till det bittra slutet. Men för att slå Tyskland i Tyskland krävs dessutom tur. Den var inte på danskarnas sida. Därför sorti. Frågan närmast är om Tyskland överlever även kvartsfinalen. Där väntar - om inte bollen är georgiskt rund - Spanien som såhär långt i turneringen imponerat mest av alla. Taskig lott, känns lite som moralisk final. Tips: Tyskland krånglar sig trots allt vidare. Med eller utan Var.

Gott-gotti-Gotland…

Politikvecka på Gotland. Etablissemangets traditionella mysträff, i år nedkortad till fyra dagar. Vilket bör räcka. Mingla runt i värme kan vara krävande, även med svalkande rosévin inom räckhåll. Vill minnas att det var Olof Palme (s) som började en gång i tiden. Från ett lastbilsflak, informellt sådär. Och medialt ganska odramatiskt: Palme hade ett sommarviste på ön, som statsminister ville han väl i all enkelhet prata av sig lite i lokalmiljön. Att det hela skulle utvecklas till Maktelitens Marknad såg han nog inte komma.

*. *. *

Så är det idag: seminarier, debatter, propaganda, lobbyism. Stånd efter stånd med fint folk i inbördes beundran. Alla sorter: trångsynta, vidsynta, klägg till vänster och drägg till höger. Vad civilbefolkningen tycker vet jag inte, utifrån liknar tillståndet kring Visby närmast ockupation. Men det ingår kanske i maktelitens privilegier. Ockupera, invadera, ta sig friheter utan att fråga. Huvudnumret är de tv-sända partiledartalen. Och ja, jag har tittat på de flesta. Lyssnat. Förundrats. Över nivån. Låg, föga imponerande.

*. *. *

Ta t ex Ulf Kristersson (m), statsministern. Skicklig talare, ja. Vårdslös med sanningen bara. Upprepade gånger hör jag honom helt ogenerat säga ”på punkt efter punkt gör vi nu exakt vad väljarna gav oss mandat att göra”. Kanske har han kort minne, Kristersson. Eller också är han faktaresistent. M, KD och L fick tillsammans alltså cirka 28 procent av rösterna i senaste valet, alla tre gick back jämfört med det föregående. Att hänvisa till väljarnas mandat skorrar falskt - det är på SD:s mandat M, KD, L regerar.

*. *. *

Nej, jag fattar. Ulf Kristersson kan inte säga vad alla vet. Stå där på scenen och tacka SD, liksom. Pinsamt. Brallorna nere inför hela medieuppbådet, större än vid valfritt sportevent. Bättre att hålla masken. Lita på att röstboskapen har noll koll. Eller är så blasé att fulspel och smålögner passerar som något normalt. Livepubliken bryr sig inte. Den består av handplockade sympatisörer, parti för parti. Dresserade att applådera, ibland rentav beordrade. Det behövs inga dräpande oneliners, torra plattityder räcker länge.

*. *. *

Till min egen förvåning blev jag faktiskt lite berörd av Nooshi Dadgostar (v). Brukar ha svårt för henne, eller snarare hennes parti. Men här var hon vass. Inte minst i attackerna mot M och SD. Höj dig Åkesson! Höj dig Kristersson! Ropade Dadgostar från scenen. Ingen avancerad talekonst, men normbrytande och effektfull. Åkesson (sd) förresten. Först ut, sist in på betygsskalan. Börjar han inte bli väl papegojlik nu? Detta eviga tjattrande om en och samma sak. Med slutsatser lika förutsägbara som slask efter tö.

*. *. *

I övrigt hänvisar jag till Sydsvenskans fredagskolumnist Pernilla Ström. Hon har tydligen också genomlidit spektaklet och bjuder på en knivskarp analys idag. Varför jag tittar om jag lider? Vill hänga med i samtiden. Lära mig, försöka förstå saker jag egentligen inte begriper. Utan intryck ingen åsikt. Utan åsikt fattigt liv. Och ärligt: samhällseliten får gärna ha firmafest, man ska inte va’ missunnsam. Själv ska jag gå på Sjöbo marknad om ett par veckor, det är typ samma. Minus rosévinet.

🥵 Fria tankar på ledig dag ⚽️

Kors i taket. Fotbollsfritt. Andhämtningsdag i EM, inte en enda match att vila ögonen på. Så vad gör man istället? Går ut och njuter av sommar’n? Nja, tveksamt. I varmaste laget, tycker jag nog. Benen svullnar, cirkulationen rubbas, såna saker. Inte kul. Sommar och sol är för barn och unga. Motvillig insikt, trist att skriva. Jaga skugga av ren självbevarelsedrift, det såg man inte komma i yngre dar. Usch.

*. *. *

I EM-turneringen är gruppspelet över. Sista omgången bjöd som väntat på en del ”skit”. Som det blir när positioner ska säkras eller matcher utan betydelse för ett av lagen ska spelas av. Portugal ett typexempel på det senare igår. Med gruppsegern klar lät man sig besegras av Georgien, 2-0. Mycket snack om skräll i tv. Givet förutsättningarna ganska förutsägbart, hävdar jag. Har man råd att förlora gör man det; finare än så är sällan fotbollen. Men jättekul för Georgien så klart. EM-debutant, rankat runt plats 75 i världen, länge klassat som blåbär. Nu i åttondelen - mot Spanien. Där tar det roliga slut. Om inte får tv-kommentatorerna uppfinna ett nytt ord, avsevärt starkare än skräll.

*. *. *

I en annan grupp var det klabbet mot Ukraina. Fyra lag på tre poäng, Ukraina med sämst målskillnad. Och i praktiken piskat att slå Belgien. Som i sin tur alltså skulle gå vidare på oavgjort. Inga problem. 0-0 från start, 0-0 vid slutsignalen. Utstuderat taktiskt, fegt och i någon mån skickligt. I parallellmatchen möttes Rumänien och Slovakien och utgångsläget där var som gjort för delad glädje, dubbel glädje. Det behövdes bara ett kryss. Självklart blev det 1-1. Båda gick vidare, Ukraina förblev sist i en grupp där alla fyra lagen slutade på fyra poäng. Riggat? Kan man väl kalla det om man vill. Men fotbollsspelare är ju inte dumma, de spelar för det resultat omständigheterna kräver.

*. *. *

Här hemma står transferfönstret vidöppet - och in i MFF-familjen kliver ”25-åringen som försvann”. Nej, skämt åsido. Faktum är dock att jag nästan hade glömt Sead Haksabanovic. Känns längesen han var het i allsvenskan. Halmstad, Norrköping, Djurgården på slutet. Därefter en tyst tillvaro utrikes. Mycket bänk, lite spel. Trodde han var äldre än 25, tid går ju fort. Antar att MFF scoutat honom väl och funnit affären rimlig. Själv minns jag en talang som var glimtvis lysande och fläckvis osynlig i matcherna. Ojämn, kort sagt. Är han mannen att ersätta Nanasi? Återstår att se. Och för övrigt är Nanasi inte såld. Inte ännu. Budgivning pågår, viskas det. Ack ja, den fotbollen.

Sekunder mellan succé och sorti

Dags att ställa en fråga - eller rättare sagt två. Hur många matcher i fotbolls-EM har slutat 1-1? Hur många mål har gjorts på tilläggstid? Jag gitter inte grotta ner mig i statistikträsket, men min bestämda känsla är att det händer precis hela tiden. Till lycka för ena laget och olycka för det andra. Senast igår kväll. Kroatien-Italien. Kroatien, piskat att vinna för att överleva i turneringen, leder med 1-0 in i 98e minuten. Är vidare, har genomfört en taktiskt fulländad match. Sekunder från faktum slocknar ljuset. Italienskt drömskott i krysset, matchens sista fördömda spark. 1-1. Kroatisk sorti. Hjärtskärande brutalt.

*. *. *

EM-turneringen blir lite, lite fattigare utan Kroatien. Största (?) supporterhavet försvinner, ett av de bättre lagen likaså. Plus en legendarisk spelare: Luka Modric. Det var han som gav Kroatien ledningen igår, det är han som varit stjärnan och hjärnan bakom landets VM-silver och EM-brons på senare år. Fyllda 38 är Modric fortfarande en fantastisk fotbollsspelare men kanske ändå en bit från forna höjder. Då bar han laget i 90 minuter plus tillägg, nu går han ut i förtid. Trött, sliten, i behov av bänk. Detta var rimligen sista gången man såg honom i ett stort mästerskap. En förlust för Kroatien, en förlust för fotbollen. Det finns inte så många genier i den grå massan, Luka Modric var ett. Synd att uttåget blev som det blev.

*. *. *

Normalt skulle Kroatien förstås haft råd med 1-1 mot Italien. Fadäsen var krysset mot Albanien i matchen före. Till råga på allt under liknande omständigheter: ledning långt in på övertiden, chockartat poängtapp när slutsignalen var sekunder bort. Fast 2-2 den gången. Allt på EM är inte 1-1 - och allt gick verkligen inte Kroatiens väg. F ö riskerar hela Balkan att elimineras redan i gruppspelet. Serbien möter Danmark idag, måste vinna. Slovenien möter England, måste åtminstone kryssa. Lutar åt go’natt, är jag rädd.

Matcher att följa, scener att avnjuta

EM-fotbollen. Vilken makalös idrottsfest! Utsålda arenor runt om i Tyskland, tiotusentals tillresta supporters skrudade i nationsfärger. Jubel, förtvivlan, stolthet, desperation; alla sorters känslor. Svårt att inte bli berörd. Själv blir jag tagen redan vid lagens inmarscher. Detta med de små barnen som slår följe med spelarna in till match. Hand i hand med Ronaldo, med Modric, med Lukaku, med vilken stjärna som helst…undrar hur det känns liksom. Svindlande? Inget särskilt alls? Mittemellan? Olika förstås. Men stort som ögonblick betraktat, för de utvalda kidsen säkert ett minne för livet. Vill jag tro.

*. *. *

Idén som sådan var inte uppfunnen när jag var barn. Det var å andra sidan inte tv:n heller. Fotbollens stjärnor hade man i bästa fall på samlarbilder. Och ville man veta hur det gick i VM å sånt fick man skruva på radion eller bläddra i nån tidning. En sak är klar: om jag som sjuårig parvel erbjudits en inmarsch med IFK Oskarshamns målvaktsfantom Egon Bengtsson hade jag antingen svimmat eller gjort på mig. Förmodligen både ock. Dagens ungar är bestämt inte lika starstruck. I EM ser jag alla möjliga attityder, även avspända. Barn som blinkar rätt in i tv-kameran. Barn som sjunger med i nationalhymner. Barn som strålar av lycka - och kanske inte har en susning om vem dom precis hållit i hand. Barn av sin tid.

*. *. *

Nationalhymnerna är ett kapitel för sig. Aldrig blir de så vackra och mäktiga som vid internationella idrottsmästerskap. Under fotbolls-EM slås alla rekord. Spelarna - åtminstone de flesta - sjunger med full insats, tiotusentals åskådare bildar kör. Kraften blir enorm, klättrar mot himmelska höjder. Min egen favorithymn är den kroatiska. Ödesmättad, lite symfonisk. Vet inte vad texten betyder, träffas ändå hudnära av stoltheten i uttryckssättet. Spanien tycker jag mest synd om. Enda landet med en rent orkestrerad nationalhymn. Ingen text, ingen sång. Ingen stämning i traditionell mening. Det stora tysta undantaget - som dock kan få sista ordet vad gäller själva huvudsaken. Fotbollen.

*. *. *

Såhär långt är Spanien ett av de länder som imponerat mest. Portugal ett annat. Belgien smyger, kan inte räknas bort. Frankrike föga underhållande, men svårslaget. Många om budet, tuff konkurrens, kanske läge för någon mindre betrodd outsider att slå till. Som den gången Grekland vann EM, när det nu var. Men mitt grundtips består: Tyskland. Och slutligen, apropå tycka synd om. Lider med Lukaku, den belgiske anfallsstjärnan. Tre mål i turneringen hittills. Alla godkända av matchdomaren, alla underkända av Var. På millimetermarginaler om och om och om igen. Mannen måste rimligen ha en del tillgodo på turkontot nu. Om han inte förlorat sig själv i mardrömmar på Var.

🍓Jordgubbens dag 🥂

Midsommarafton. Sill å snaps å dans runt en stång. Om man nu har mage att fira när världen ser ut som den gör. Jag har. Att belägga sig själv med nöjesförbud lindrar inte andras nöd. Usch, det lät cyniskt. Kom bara inte på nån bättre ursäkt. Fast dansar gör jag inte längre. För gammal. Stel som stången, i otakt med sången. Små grodorna är för barnen, mammorna och papporna. Jag har gjort mitt i den delen. Sitter hellre vid dukat bord och sjunger nubbevisans lov. Glyttigt det också, absolut. Men mer anpassat till verklighetens vedermödor.

*. *. *

Firandet kommer som ofta förr att äga rum på Mossängens koloniområde. Knytkalas typ. I begränsat format: sju pers, alla vuxna. Vissa mer vuxna än andra i både ålder och visdom. Jag själv bara trea med mina futtiga 78. Spela roll? Inte mycket. Snapsintag brukar ha en utjämnande effekt, till slut vet man knappt vem som är 90 och vem som är 30. Hursomhelst tänker jag ta med en flaska jordgubbssnaps. Dagen - och sillen - till ära liksom. Och på pin kiv. Jag vet precis vad värden kommer att säga: va e de’ för jävla skit du sidder och dricker? Så sa han i fjol. Och i förfjol. Och så långt jag kan minnas bakåt i tid.

*. *. *

Värden är en varm vän av det rena brännvinet. Möjligen kryddat med örter. Anis, fänkål å dylikt. Men bär i brännvin? Aldrig i livet. Genom åren har han erbjudits smakprov av tranbär, krusbär, smultron och gud vet allt i nubbeväg. Jag frestar, han fnyser. Jordgubbsvarianten lär inte göra någon skillnad - och jag har redan tränat in svaret på hans fråga: jaha förlåt då, jag trodde det var midsommar. Sen skålar vi ihop och sjunger Smaklökens Vaggvisa i falsett. För övrigt är jag enig med värden i sak: ingen vettig människa dricker jordgubbssnaps till sill. Inte ens jag gör det. Utom på en dag som just denna. Glad midsommar!

Var ser dig…🤡

Här sitter man och myser åt fin EM-fotboll och har nästan hunnit glömma det där som kallas Var. Videodomare i bakhåll, min översättning. Satta att millimetergranska och nagelfara situationer som ett mänskligt öga inte kan uppfatta - för att på så vis berika just fotbollen med den himmelska rättvisan. Ädelt syfte, smått religiöst. Världen skriker verkligen efter himmelsk rättvisa. Har alltid gjort. Förgäves. Orättvisan låter sig inte elimineras av teknikens landvinningar, möjligen byter den offer. Som igår på EM. 

*. *. *

Belgien gjorde två mål. Slovakien ett. Men Slovakien vann, 1-0. Var avgjorde. Tog ifrån Belgien de mål som matchdomaren godkänt. Det första för en offside som ingen utanför bakhållet kunde se. Det andra för en diffus handsberöring på bollen, ännu mer svårupptäckt. Och inte på målskytten, utan på framspelaren i föregående situation. Julafton i Var-rummet. ”Rättvisa” till varje pris liksom. Förlorare - förutom Belgien i just det här fallet - är fotbollen i stort. Den framstår som löjlig, lite farsartad. Får ett moment av dumhet, om än i välmening.

*. *. *

Jublande spelare, mål att fira. Farligt numera. Var ser dig. Matchavbrott hotar, teknisk analys av eventuella oförrätter. Och se på faan; när jubel och kramkalas är över, då faller domen. Glädjefnatt blir till fågelholk, det nyss godkända till det plötsligt underkända. Fotbollen var bättre förr. Då när domar’n dömde. Ibland diskutabelt eller rentav fel, oftast alldeles rätt. Med detta sagt absolut ingen skugga över Slovakien. Kul med en rejäl skräll, EM-turneringen mår bra av sånt. Fast helst på planen - utan omvägar till anonyma gudar i slutna rum.

*. *. *

Slutligen, för tydlighets skull. Jag är för rättvisa. Men mot Var. Det går väl inte, tänker du. Gör det visst - om man inte låst sig vid tanken att fotbollen varit djupt orättvis i ett par hundra år, eller hur länge den nu har funnits. Själv har jag alltid tyckt att fotbollen varit rättvis jämfört med det mesta här i världen. Jordnära rättvis, så att säga. Om inte i stunden så i längden. Var’s intåg på arenan innebär f ö att varje match numera kräver uppemot tio domare. Petigt, dyrt, spelförstörande. För att uppnå något som egentligen inte är mänskligt möjligt. Nej tack.

EM-fest för neutrala fotbollsvänner

Det bästa med fotbolls-EM är att man får den serverad i tv-rutan. Kan välja och vraka, se varenda match om man har tid och lust. Det sämsta med fotbolls-EM är att bli påmind om den svenska skröpligheten. Sveriges landslag är inte där. Platsar inte, saknar erforderlig klass. Trist. Det är ändå 24 nationer med, många av dem befolkningsmässigt mindre än ”lilla” Sverige. Vilket annars brukar vara en populär ursäkt för våra tillkortakommanden: Sverige är ett litet land. Sådär sant, säger jag.

*. *. *

Störst i Norden är vi ju. Större än alla länderna på Balkan också. Större än Schweiz, Österrike och Ungern för att nämna bara några som kvalificerat sig för EM-festen. Storleken saknar alltså betydelse även i detta sammanhang. Fotbollskunnandet avgör - och just nu är det där Sverige har grava problem. Betoning på just nu; nästa gång är vi kanske med igen, inget mörker varar för evigt. Och nog av, vår utevaro var ju känd på förhand. Gillar man fotboll i det stora hela erbjuder EM-turneringen 2024 det mesta av det bästa.

*. *. *

Igår t ex en underhållande match mellan England och Serbien. 1-0 till engelsmännen efter ett sagolikt vackert nickmål av nya stjärnskottet Bellingham. Men serberna var där och hackade på en kvittering, ett par gånger riktigt nära. Två bra lag, högklassig fotboll. Såg också Danmarks öppningsmatch i samma grupp, mot Slovenien. Delad pott, 1-1. Kanske en besvikelse för danskarna som ledde länge - men rättvist. Beundransvärd moral i Slovenien, påtaglig lycka över poängen. Lustigt att se hur olika ett oavgjort resultat kan tas emot.

*  *  *

Det inledande gruppspelet är som alltid det mest intressanta i EM. Det går att reparera en förlust, vinna/försvinna-matcherna kommer senare. Redan nu har jag dock fått en känsla: Tyskland blir mästare. Inte för femettan mot Skottland i premiären även om den så klart var imponerande. Men mer tänker jag på hemmaplansfavören. Fotbollens mästerskapshistoria dräller av exempel på värdnationer som gått långt, och ibland hela vägen till guld. ”Nya” Tyskland har den potentialen, tror jag.

Ström går mot strömmen

Läser med stor behållning Pernilla Ström i Sydsvenskan. Frilansande fredagskolumnist på opinionssidorna, vet vad hon skriver om. Själv politikreporter under många år. Men också styrelseproffs, samhällsdebattör, moderator. EU-vän inte minst, aktiv i Ja-kampanjen när det begav sig. Liberal profil. Den klassiska, inte dagens avart. Pernilla Ström skyr SD som pesten. Det är hon förvisso inte ensam om - men få om ens någon matchar hennes förmåga att klargöra varför. Senast idag. Läs och begrunda, om du inte redan gjort. Ström är sylvass med pennan, slår lika hårt som elegant åt alla håll. Det mest oberoende Sydis har att erbjuda, tycker jag som ny medlem av beundrarklubben.

*. *. *

Viss otur har hon förstås, Pernilla Ström. Knappt hinner hon jubla över 13,2 procent för SD i EU-valet förrän det kommer en ny mätning som indikerar att tillbakagången kan ha varit högst tillfällig. Isolerad till just EU, alls ingen allmän trend. Än mindre början till slutet. I den pinfärska opinionsundersökningen svarar 19,5 procent av alla tillfrågade att de skulle rösta på SD om det vore riksdagsval idag. Nedslående, men inte oväntat. I själva partinamnet ligger ju förklaringen. Sverige först, Europa mindre viktigt. SD la inte mycket krut på EU-kampanjande, nöjde sig i princip med en upplysande affisch. Den där smakfulla om ”Mitt Europa bygger murar”, kryddad med idolporträtt på Guden Jimmie. Sverigevännerna trodde väl att det skulle räcka - och valde sofflocket före röstlokalen.

*. *. *

SD har för övrigt haft tur på sistone. Mycket stolpe-in. Med de interna skandalerna, menar jag. Den ena efter den andra - och sådana har ju alltid gynnat partiet. Varför? Vågar knappt spekulera. Men möjligen för att vanligt folk tycker ungefär som statsminister Kristersson. Att SD bara säger - och numera även sjunger - ”precis som det är”. Skandalbegreppet har helt enkelt urholkats. I SD-fallet blivit en plusfaktor. Den enda ”skandal” som på riktigt skulle kunna skada partiet opinionsmässigt vore nog ett förslag om att bygga moskéer istället för att riva. Typ. Det lär vi aldrig få uppleva. Men jag hoppas Pernilla Ström orkar fortsätta med sina krönikor om sakernas tillstånd. Alltid väcker det någon, vill jag tro.

🏃🏻‍♀️Europa i ropet ⚽️

EM i friidrott är över. EM i fotboll tar vid. Höjdpunkt på höjdpunkt för oss livsnjutare. Nästan så man står ut med att allsvenskan gått på sommarlov.

*. *. *

Igår såg jag Armand Duplantis hoppa stav. Lika fascinerande varje gång. Killen har ju aldrig en formsvacka. Vinner allt som går att vinna, står i särklass. EM-guldet nu på 6,10 var hans tredje raka - och då har han ännu inte fyllt 25. En stor idrottsman, en fenomenal stavhoppare. Förvisso ingen produkt av svensk friidrott, snarare har Sverige fått honom till skänks. ”Mondo” kunde valt USA. Det är där han vuxit upp, där han fått sin skolning som stavhoppare. Inte minst genom pappa Greg, själv en toppatlet när det begav sig. Mamma Duplantis är däremot svenska, därav valmöjligheterna i nationsfrågan. Man kan bara tacka och ta emot, ”Mondo” är i alla avseenden ett föredöme.

*. *. *

I det stora hela gjorde Sverige ett bra EM. De goda prestationerna var definitivt fler än de mindre goda. 200 meter stack ut. Finalister på både herr- och damsidan, Erik Erlandsson respektive Julia Henriksson. Han Lundapåg, hon från Helsingborg men med MAI i Malmö som klubbadress. Henriksson blev sexa i finalen, tangerade Linda Haglunds ”odödliga” svenska rekord i semin (22,82). Fast Erlandssons prestation var nog ännu svettigare: fyra i finalen, tre lopp på 20,5-tider längs vägen. Från ett utgångsläge som konkurrensmässigt tedde sig ganska hopplöst. Hörde jag rätt kom Erlandsson till EM med ett pers på drygt 20,9. Utanför snacket, så att säga. 20 år ung, redan bäst när det gäller!

*. *. *

Ett annat utropstecken i den svenska truppen var förstås Carl Bengtström. Bronsmedaljör på 400 meter häck - men väl så häftigt: med tiden 47,94 sekunder raderade han ut Sven Nylanders ”omöjliga” gamla nationsrekord. Synd att han råkar vara samtida med Warholm, den oslagbare norrmannen. Dock någorlunda mänsklig i detta mästerskapet jämfört med vinnaren av 400 meter häck på damsidan, holländskan Femke Bol. Hon hade en segermarginal på nästan två sekunder. Vilket i min mattebok motsvarar ungefär fem tiondelar på 100 meter. Mycket märkligt; inte ens Usain Bolt var i närheten av sådana segermarginaler när han härjade som värst.

*. *. *

Tänk att hoppa över 18 meter i tresteg och inte vinna. Det var vad som hände på EM. Portugisen Pichardo drog tidigt till med 18,04, avgjorde tävlingen direkt. Kunde man tro. Men några hoppomgångar senare flög spanjoren Diaz förbi och landade inte förrän på 18,18. Otroligt. Enda gången jag sett två trestegshoppare göra 18 plus i samma tävling. Båda är f ö kubaner, EM-behöriga tack vare idrottens tillåtande syn på nationsbyten. Bäst på mästerskapet: jag skulle nog ändå säga Tamberi, guldmedaljören i höjd. Filmstjärnelik italienare, älskad av folket. Fantastisk hoppare - men också en Drama King av rang. Kändes nästan som han rev med vilje ett par gånger. Allt för spänningen liksom.

*. *. *

2,37 tog han till slut, Tamberi. Detta efter två rivningar redan på 2,29, när tävlingen ännu var öppen och oviss. Med guldet säkrat tog han ut svängarna rejält: rev två gånger på 2,33, beordrade upp (!) ribban en centimeter i sista försöket. Och klarade! Tamberi’s show fick mig nästan att glömma Grete Ahlberg och andra olycksfåglar på mästerskapet. Respekt åt alla, punkt och slut. I morgon fotboll.

Ahlbergs tårar

Sitter och tittar på friidrotts-EM i tv. Försökstävlingar, måttligt upphetsande. Mot mitt fönster skvalar regnet - och i tv-rutan plötsligt tårar. Grete Ahlbergs. Svensk släggkastare, utslagen i kvalet. Förkrossad och tillintetgjord står hon hos André Pops i intervjuzonen. Försöker sätta ord på sin prestationsångest. På pressen utifrån och kraven inifrån, eller tvärtom. Om känslan i att misslyckas. Om förlorad glädje till idrotten, om överlevnad utan att riktigt leva. Den starkaste intervju jag sett. De klokaste ord jag nånsin hört om toppidrottens komplexitet. Tack Grete Ahlberg.

*. *. *

För oss som tittar på är det lätt att glömma alla nyanser. Dundra på om fiaskon, stirra oss blinda på siffror och resultat. Tro att elitidrott är glitter och glamour. Utövarna osårbara gladiatorer mer än sårbara människor. Så kan det vara - också. Men i mängden finns många Grete Ahlberg, är jag rädd. Bara alltför få med hennes mod att komma ut. I pågående friidrotts-EM ser jag flera svenska deltagare falla igenom. Bryta tävlingar, göra resultat långt under egentlig kapacitet. Jag ser även det motsatta. Killar och tjejer som överträffar sig själva, sätter personliga rekord och strålar av välmående.

*. *. *

Precis så är det förstås i ett stort mästerskap. Blandat, individ för individ. Varierad balans mellan avspänning och anspänning. Debutanter och ”veteraner” i samma startfält. Tv-kameror som stör eller stimulerar, longörer och ceremonier som reser krav på uthållighet och tålamod bortom invanda mönster. Inte alls lika bekvämt som i mindre tävlingar där många av atleterna gjort de resultat som gett dem EM-biljetten. Konkurrensförmågan när det verkligen gäller kan möjligen diskuteras i enskilda fall - men konkurrensförmåga är nu inget av de tyngsta kriterierna för nominering. 

*. *. *

Svensk friidrott är generös. Alla som klarat stipulerade kvalgränser - oavsett hur - får åka. Därav lite svaj i resultatlistorna. Fullt naturligt, okej för mig. Hellre en öppen famn än en stängd dörr. På sikt gynnar det sporten, vill jag tro. Och inte minst hoppas. Det är något med friidrotten som i grunden aldrig kan bli fel, som aldrig upphör att fascinera. Centimeterstriderna, sekunddramatiken nedbrutet i hundradelar. Mångfalden av tävlingsgrenar, de små små marginalerna mellan himmel och helvete på yppersta elitnivå. Jag har svårt att se någon annan sport som erbjuder ett liknande ”smörgåsbord”.

*. *. *

SVT gör ett fint jobb från EM, tycker jag. Klart mycket proffsigare än arrangörsnationen Italien som strular med det mesta av vikt. Tidtagning, startordning, kastlängder; ingenting känns riktigt säkert. Förutom medaljligan som så här långt toppas stort av - just det, Italien. Sverige har ett guld, Karlströms i ”småspring”. Förlåt, nu var jag dum. Gång heter det. Kanske tar vi ytterligare ett senare i veckan, då genom Duplantis med staven. Det får bli som det blir - i min bok kan ingen eller inget beröra som Grete Ahlberg. Hoppas hon kommer igen. Med eller utan idrott, men till livet som människa.

Match att glömma. Man att minnas.

Sverige-Serbien 0-3. Janne Andersson eller Jon Dahl Tomasson som förbundskapten: förlorarkulturen består. Samma virrvarr, samma brist på försvarsorganisation. Sporadiska fyndigheter framåt om man med ljus och lykta letar efter tröst. Svensk landslagsfotboll har sett bättre dagar - möjligen också sämre även om jag tvivlar. Känns som vi har spelarna men saknar spel. Duktiga killar var för sig, inget lag. Och vem åligger det att skapa ett fungerande lag? Förbundskaptenen, ingen annan.

*. *. *

Nej, jag tänker inte döma ut Tomasson. Inte än. Vänskapslandskamper är vad de är. Jippo mer än tävling, föga seriöst som värdemätare. Men frågor kan man alltid ställa. Här kommer en: varför togs Sebastian Nanasi ut i truppen? För att sitta bänk och titta på? Tydligen. Allsvenskans bäste spelare (Nanasi har papper på saken) fick inte en minut på banan. Varken mot Danmark eller Serbien. Bara han av dem som ingick i ursprungstruppen. När ska ett oprövat kort få chansen om inte i den här typen av matcher? Var han skadad? Sjuk? Såg inte så ut, tyckte mig skymta Nanasi under uppvärmningen. Med för att se och lära? Trams. Killen är 22, fullt kapabel att spela vuxenfotboll.

*. *. *

Nu var det förstås inte matchen som lockat 50 000 åskådare till Friend’s Arena. Dragplåstret hette Zlatan. I alla avseenden den störste svensk fotboll haft, sagt med respekt för många andra. Officiellt avtackad inför jublande publikmassor just denna kväll. Och jodå, med både stjärnglans och självbild i behåll: ”jag sa för 25 år sedan att jag skulle bli bäst av alla och nu står jag här också som den bäste av alla”. Konstaterade Zlatan så oblygt som bara han kan. Fast med ett viktigt och lite rörande tillägg, adresserat till barn & ungdom: ”dröm stort, allt är möjligt”! Fin stund, stilenligt avsked. Med ett fett minus för förbundets insats. Inte ett tal, inte ett uns av fest och fantasi kring upplägget. Fattigt.

*  *  *

Själv kan jag bara instämma med hyllningskören på Friend’s: tack Zlatan.

Slutdebatt utan självrannsakan

Har i efterhand sett delar av slutdebatten inför EU-valet. En ganska vämjelig tillställning - men förvisso tidstypisk. Högt tonläge, röstfiske i brunt vatten. Särskilt från höger där KD och SD numera tävlar om samma väljare. De som i grunden vill bevara Sverige svenskt. Och när det nu är lite sent i vart fall försvåra eller allra helst strypa fortsatt asylinvandring. Kombinerat då med utvisningskortet. Inte bara för brottsdömda, ”tvivelaktig personlig vandel” ska räcka. Exakt vad det betyder vet jag inte, men låt mig gissa: arbetslös, bidragsberoende, utlandsfödd. Det sista helt avgörande; Svenne Banan har inget att frukta när KD och SD stövlar fram i maktens labyrinter.

*. *. *

Migration var alltså ett av ämnena i debatten. Krig ett annat. Ukraina, Gaza. Vad EU kan göra åt det senare framgick inte. Som det verkar ingenting. Israels ”självförsvar” mot Hamas har pågått ostört i åtta månaders tid. Dödstalen närmar sig 40 000. Mest civila offer, barn inte minst. Ren massaker, hjärtskärande tv-bilder. Men Alice Teodorescu Måwe (KD) såg ingen anledning att beklaga. Hamas började, konstaterade hon nog så riktigt. Och gjorde klart att resten är antisemitism. Dvs att kritisera Israels regering är antisemitism. Judehat. Billigt, Måwe. Slitet, elitistiskt. Som om Israel aldrig kan göra fel, aldrig får ifrågasättas. Som om palestinierna alltid har sig själva att skylla.

*. *. *

Teodorescu Måwe har så klart rätt till sin uppfattning - men en sak är säker: i Alfs KD hade hon aldrig platsat. I Ebbas KD desto bättre. Det finns inte mycket kristet kvar i Kristdemokraterna, partiet är liksom avhumaniserat inifrån. Mer och mer SD-likt. Därför också en tämligen bekväm debatt för Charlie Weimers (SD). Måwe gjorde jobbet, han gled med. Ingen i församlingen var direkt lysande, vissa dock mer sansade än andra. Som Bah Kuhnke (MP). Som återuppståndne Sjöstedt (V). Rutin tar ut sin rätt, även i politiken. Min egen kandidat Karlsbro (L) hade jag hoppats på lite mer av. Kanske ett positioneringsproblem? Svårt att stå i mitten. Lätt att bli inklämd, trängd från både höger och vänster.

*. *. *

För övrigt slog det mig att debattörerna någonstans har en gemensam nämnare med migranter. Nämligen hoppet om en bättre framtid. Men bara för sig själva. Ett par hundratusen i månaden lär man casha in som EU-parlamentariker. Utan att behöva fly över Medelhavet med livet som insats. Luftvägen till Bryssel är så mycket behändigare för de lyckligt lottade. Egot först. Eller som SD ogenerat går till val på: Mitt Europa bygger murar. Jag frestas nästan säga som Måwe skrek i ett replikskifte med Sjöstedt: skäms.

😇 Dagen till ära 🇸🇪

Nationaldagen. Inget för mig. Inget jag firar i alla fall. Är för mycket pingstvän, så att säga. Uppvuxen med annandag pingst som slutkläm på en långhelg bland andra. Det var den - annandagen - som helt fräckt offrades när ”svenska flaggans dag” upphöjdes till rödmärkt Nationaldag i årskalendern. På 1980-talet nån gång tror jag, har inte kollat. Flaggdagen var roligare, om jag minns min barndom rätt. Vanlig vardag men gul och blå mer än grå. Lite högtidskänsla sådär, hissade flaggor som lyste upp torg och trädgårdar. Där det nu fanns flaggstänger - om inte kunde man göra som morfar hemma i blekingska Skavkulla: pynta kaffegöksbordet med en liten blågul vimpel på fot. Förutom den något större på stugknuten.

*. *. *

Såg Karin Karlsbro (L) på tv i morse. Sist ut att intervjuas av de olika partiernas toppkandidater i EU-valet. Tyckte synd om henne. Att låta sig intervjuas av SvT-duon Anders Holmberg och Camilla Kvartoft är lite som att be om stryk. Tuffa frågor på ömma punkter, om och om och om igen. Intervjuoffren - alla, inte bara Karlsbro - hängande mot repen, liksom på knockoutens brant. Ofta fascinerande att se, ibland makabert. Lätt att bli kanonmat när Holmberg/Kvartoft vevar på som värst. Pålästa och skickliga journalister är det bästa jag vet - och antagligen det värsta makthavare vet. Karin Karlsbro kom till slut undan någorlunda helskinnad. Förvisso svaret skyldig på flera frågor, men ingen fara: det brukar politiker bli. Raka ”ja” och bestämda ”nej” ingår helt enkelt inte i vokabulären.

*. *. *

Pontus Jansson så. Fotbollsstjärnan. MFF-kaptenen. Brittiska Brentford dessförinnan, kapten även där. Klubbikon på två ställen, älskad av fansen. Aldrig har han varit mer i ropet än här och nu. Fast då i ett mindre smickrande sammanhang. Jansson har chattat bort sig. Utbytt bisarra tankar och gillande emoijs med MFF-huliganer på nätet. Huliganer som står under åtal för våldsamt upplopp i samband med en match mot Djurgården i fjol höstas. Men som, såvitt jag vet, inte nämns vid namn i den förundersökning där en icke brottsmisstänkt Pontus Jansson däremot hängs ut. Offentlighetens pris, mediernas mumma. I tiden - och i den SD-svenska maktelitens Slottsavtal - ligger ju dessutom att nagelfara ”personlig vandel”. Så Jansson till råttorna, det är väl ungefär vad han förtjänar. Eller?

*. *. *

Själv hamnar jag - som så ofta - på andra sidan drevet. Tycker det går för långt. Slår över i moralpanik. Som om människor inte får lov att göra vad som faktiskt definierar människan. Misstag. Fel. Bland alla rätt. Som om det vore brottsligt att vara naiv, godtrogen, omdömeslös. Eller som om sådana egenskaper inte fanns - eller borde få finnas - bland just elitidrottare. Ja, Pontus Jansson har begått ett misstag. Ett stort jävla misstag. Han har gjort avbön, bett om ursäkt. Fått skämmas i offentlighetens ljus. Monterats ner, berövats heder och ära. För den han är eller ville vara: supportrarnas vän, stjärnan som suddade ut gränserna mellan Vi och Dom. God tanke, inbyggda risker. Hoppas Jansson reser sig ur förnedringen. Och att MFF som klubb visar att älska, glömma och förlåta är fullt möjligt.

*. *. *

Danmark-Sverige 2-1. Sov bort större delen av andra halvlek. Inte för att matchen var dålig, tror jag. Mer för att jag blivit onödigt vuxen rent åldersmässigt. Vaknade precis när Christian Eriksen sköt in det avgörande målet och kort därefter var det slut. Såg ingen Nanasi på planen, hade hoppats på det. Kanske får han chansen på lördag istället. Då möter Sverige Serbien i Stockholm. Med ett senkommet tack & farväl till Zlatan som särskild krydda på programmet. Somnar jag där är jag nog fan bortom all räddning.

Liberal för ett val

Förtidsröstade till EU-valet häromdan. Hur? Egentligen min ensak - men varför hymla? Jag gjorde vad jag aldrig gjort i ett riksdagsval. Röstade på L. Av en enkel anledning: jag är i grunden EU-positiv. Gillar idén om europeisk gemenskap. Ge och ta, dela på bördorna, samarbeta över gränser i stora frågor om t ex klimat och migration. Alternativet är stram nationalism och den vagnen vill jag inte hoppa på. F ö är där väl fullsatt av Sverigevänner och andra drömmare. All respekt, man måste inte tycka lika.

*. *. *

Liberalerna är alltså Sveriges EU-vänligaste parti, därför min röst. Jag beundrar dessutom Karin Karlsbro, förstanamnet på kandidatlistan. Hon framstår som något idag så upplyftande som en liberal i Liberalerna. Gör det hennes partiledare inte gör. Stänger dörren till SD, vägrar sälja sin själ och övertygelse. Lite som Annie Lööf. Modigt, rakryggat, principfast. Och just det - liberalt. En hållning som inte lönar sig i de hårda tagens tidevarv. Snarare kostar den på. Liberalerna flämtar efter luft, slåss för sin överlevnad.

*  *  *

Mitt i detta kampanjar nu Karin Karlsbro för de där 4 procenten som kan rädda kvar partiet - och henne personligen - i EU-parlamentet. Om min lilla ”insats” hjälper blir jag glad. Säkert är det inte; opinionsmätningar visar att L ligger på marginalen och lika gärna kan åka ur. Världen skulle inte gå under för det - men Europa skulle förlora en demokratisk kraft, en anständig röst. När sådana behövs, kanske mer än nånsin. Som motgift till dumhögern, menar jag. På söndag får vi veta hur det gick.

*  *  *

När jag cyklade hem från vallokalen kom jag osökt att tänka på Per T Ohlsson. Sydsvenskans politiske chefredaktör, salig i åminnelse, evigt saknad. Hur han en gång, det måste ha varit på 1990-talet, kom ner till oss sossegrabbar på centralredaktionen (ledarredaktionen satt en trappa upp) för att öppet berätta om sin hemlis: ”idag har jag gjort vad jag aldrig förut gjort. Röstat på S”. Sa Per T, i grunden hängiven liberal. Vid tiden ifråga tyckte han dock att S varit drivande i hans hjärtefråga. Den om svensk EU-anslutning.

*  *  *

Kunde Per T göra ett avsteg från principerna då, kan väl jag göra det nu. Om än i motsatt riktning. Ungefär så gick mina tankar under cykelturen. Kändes lite som en form av sammanträffande. Väckte minnen som lagt sig till ro. Men nej, inga som helst jämförelser i övrigt. Per T Ohlsson var Per T Ohlsson, den ende i sitt slag.

⚽️ Allsvensk abstinens 😥

Panik i fotbollsverkstan: allsvenskan går till sommarvila. Stänger ner, pustar ut, laddar om. Lämnar sina beundrare i sticket. Den närmaste månaden får man nöja sig med EM och andra futtigheter. Lite skoj, mest allvar; det är något med fotbollsallsvenskan som åtminstone jag som idrottsvän uppskattar och omfamnar särdeles mycket. Kanske för att det är sista serien med en form av självaktning. Äkta vara, ingen transportsträcka mot utdragna slutspel. Varje match betyder något. Här behövs inga ”bäst av 5” eller ”bäst av 7”; lagen möts hemma och borta, sen tar vinnaren guld. Enkelt och elementärt, rakt och rättvist - och väldigt underhållande för oss som tittar på.

*. *. *

Sista omgången före uppehållet bjöd på en hel del smällkarameller. Halmstad-Gais 4-0! Sirius-Norrköping 5-1! Kalmar-Västerås 0-4! Djurgården-Hammarby 0-3! Om inte oväntade vinnare så definitivt oanade målsiffror. Särskilt Västerås: på en enda match dubblade laget sin totala målskörd. Imponerande. Samtidigt säger det något om Kalmar. Exakt vad vet jag inte - men jag skulle bli förvånad om tränaren fortfarande heter Henrik Jensen vid omstarten. Samma i Norrköping. När så många var för sig skickliga spelare presterar så uselt tillsammans, då slår det någonstans tillbaka på tränaren. I det fallet Andreas Ahlm. Hans lag har redan släppt in 32 mål, en horribel siffra i sammanhanget.

*. *. *

Själv inledde jag helgens övningar med att se BP-MFF. 2-2, inte så lite tursamt för MFF. Kvitteringen kom ju i 96e, när matchen nära nog var slut. Cornelius på nick, snyggt. Men poängräddaren i MFF hette Johan Dahlin, det kommer man inte ifrån. Målvaktsveteranen prövades hårt och avvärjde det mesta, inklusive ett par frilägen. En strålande insats, kort sagt.  Belönad, ser jag, med en skamlig 3a i Sydsvenskans betygsättning. Var inte detta en 5a kan man undra vad som krävs - en kompetent betygsättare kanske? Tränare brukar av någon anledning slippa betyg. Det ska Henrik Rydström vara glad för. Dessa ständiga kontroverser och utfall mot domarna, suck. Klockren 1a, givet en normal uppförandekod.

*. *. *

Pontus Jansson saknades i MFF. Det märktes. Inget ont om Makolli, hans ersättare. Lovande kille, modig och fin med bollen. Men naturligt nog utan Janssons ledaregenskaper. Rutinen, pondusen, förmågan att hålla ihop en backlinje. Sen är det förstås möjligt att MFF fått problem även med Jansson. BP är ett bra allsvenskt lag numera. Taktiskt smart, spelmässigt lite som Häcken och Elfsborg (i goda stunder). Ligga lågt, ställa om snabbt. För att inte säga blixtsnabbt. MFF har svårt med den typen av motstånd. Blir sårbart, lämnar ytor, tappar kontroll. Jag gillar detta BP. F ö enda laget i allsvenskan som har ”vett” att spela oavgjort. Sex kryss hittills, varannan match. Ingen annan är i närheten, tre lag har fortfarande noll i krysskolumnen.

*. *. *

Idag har jag sett Stockholmsderbyt, Djurgården mot Hammarby. Jo, självklart även Mjällby borta mot Värnamo. Stort och smått ligger i allsvenskans charm. Över 20 000 åskådare i Stockholm, knappt 2 000 i Värnamo. Skilda världar men fotboll som fotboll. Och i Värnamo hände det saker. En tamkatt spatserade in på planen utan att be om lov, satte sig till rätta i mittcirkeln och drog ner jubel. I väntan på mjuk men handfast avhysning. Gärna mer sånt, klart trevligare än traditionell planstormning. Själva matchen vann Mjällby med 2-1. Darr på ribban i slutet, annars stabilt och gediget. Som det anstår ett allsvenskt topplag. Mjällby går alltså till sommarvila som trea. Svårt att inse, lätt att leva med.

*. *. *

En bit in i juli börjar allsvenskan om. Under tiden ett öppet transferfönster som kan förändra förutsättningarna. Affärer lär det bli, spelare ut och spelare in. Framförallt i de stora resursstarka klubbarna. Och i de krisutsatta. Typ Norrköping och Kalmar. Men möjligen även AIK och Elfsborg som så här långt svajat betänkligt i resultat och prestationer. Den som längtar får se.