Mänskliga öden gör fotbollen futtig

Satte mig till rätta vid tv:n för att se eftersändningen av MFF-AIK. Fick ett förhandsreportage om Sandra på köpet. Det berörde mer än fotbollen. Mycket, mycket mer. Sandra är AIK-supporter, Malmöutflykten blev hennes sista i den egenskapen. Sandra ska utvisas. Till Serbien, varifrån hon kom med sina föräldrar (arbetskraftsinvandrare) för åtta år sedan. Då var Sandra 14. Idag är hon 22 och uppfyller inte SD-regeringens försörjningskrav. Därav utvisningen.

*. *. *

Av reportaget - jag utgår från att det var sakligt korrekt - framgick att Sandra pluggar till förskollärare, men dessutom jobbar på lager. Utan att nå upp till den lön som numera krävs för att få stanna i Sverige. En ambitiös och positiv tjej. Fullt ut integrerad, klockren svenska i talet. Mån om att inte framstå som offer - men självklart ledsen, sårad. Och samtidigt beslutsam att någon gång i framtiden få sin sak prövad igen. Om möjligt kunna återvända. Själv skäms jag. Över det nya avhumaniserade Sverige.

*. *. *

För Sandras skull tyckte jag nästan lite synd om AIK. Hade unnat henne ett finare avsked än svidande 0-5. Men MFF är förstås grymma just nu. 18-1 på sex matcher säger allt. Allt - utom att guldet är klart. 24 omgångar återstår, därtill ett transferfönster som kan kasta om förutsättningarna. Stannar t ex Nanasi säsongen ut? Pena? Cornelius? Inte ens MFF tål vilka spelartapp som helst. Å andra sidan: rika MFF kan köpa nytt från högre hyllplan än konkurrenterna. Kompensera sig, behålla momentum.

*  *  *

Senare igår såg jag Mjällby besegra Kalmar. 3-2, avgörandet i sista övertidsminuten. Med armen om inte tv-bilderna ljög. Fatalt för ett Kalmar i poängnöd, högvinst för Mjällby som alltjämt är svårt sargat av skador. Intakt är dock moralen. Mjällby krigade ner Kalmar. Sprang mer, jobbade hårdare, förtjänade i någon mening turen. En beundransvärd insats, inte minst av den nykomponerade backlinjen. Om den nu kan kallas ny: detta var trions tredje vikariat på raken. Allt tar sig i varma kläder.

*. *. *

Den här gången slapp jag se regeringschefen i Mjällbys hejaklack. Han hade väl annat för sig, tänker jag. Politik kanske? Beslut och direktiv med bruna sorgkanter. Slå tillvaron i spillror för Sandra, bland många andra. Själv klarar han försörjningskravet med råge. Skattebetalarna är garanten. Plus att han tydligen valt födelseplats på jorden - och därmed försäkrat sig om livstidskontrakt med Sverige. Sorry Sandra; för tillfället är ditt och mitt land inte vackrare än så. Men välkommen tillbaka när det ljusnar.

Derby är laget för dagen

Glädje i fotbollshjärtat idag. Derby, mitt engelska favoritlag jämte Arsenal, tog steget upp i andraligan. 2-0 mot Carlisle i sista omgången av League One. Kufiskt namn på en tredjeliga men i England bryr man sig inte särskilt mycket om nivåer. Hörde jag rätt var det drygt 30 000 på matchen. Fullsatt, otrolig stämning. Planstormning av segerrusiga supporters när allt var över. Såg det hela på tv, svårt att inte bli fascinerad.

*. *. *

Så länge jag kan minnas har jag haft ett gott öga till Derby. Nåt spänningsväckande med själva namnet, tror jag. I en svensk kontext alltså. Di Blåe mot Di Gule när jag flyttade till Malmö en gång i tiden. IFK mot AIK under mina barndomsår i Oskarshamn. Alla sådana lokala prestigemöten kallades derby, jag förstår fortfarande inte varför, men möjligen var det där jag fick feeling för ”riktiga” Derby. Fanns förresten en svensk fotbollsklubb som hette likadant, Derby i Linköping. Upplöst nu, vad jag vet.

*. *. *

Seriöst berörd av Derby blev jag framförallt på 1970-talet. Tipsextratiden. Laget med färgstarka profiler som Colin Todd, Archie Gemmill, Kevin Hector, Charlie George, Roy McFarland…för att nämna dem som ligger längst fram i minnet. Två gånger, -72 och -75, blev Derby ligamästare, vann det som idag kallas Premier League. Storhetseran, kort men ljuv. Senast Derby var uppe i högsta ligan gick det desto sämre. 2007, närmre bestämt. Rekordlåga 11 inspelade poäng, nedflyttning med dunder och brak.

*. *. *

I dagens Derby finns inga Todd’s eller Hector’s och allra minst någon Charlie George. Sådana fotbollsspelare ”görs” inte längre. Istället ett starkt kollektiv där ingen sticker ut, ingen faller igenom. Jämnt och bra - och så vitt och svart förstås. Derby’s klassiska färger, nästan lika gamla som klubben i sig. Vilket inte vill säga lite: Derby County bildades 1884. Fyller därmed 140 i år, om jag räknar rätt. En aristokrat i brittisk fotboll, väl värd lite succé jubileet till ära. Kul att man fick uppleva den.

*. *. *

Apropå derby möter Mjällby Kalmar på måndag. Jo, matchen marknadsförs faktiskt så. Sydostderby, mera exakt. Gränsfall, tycker jag nog. Det skiljer väl trots allt 15 mil eller nåt mellan orterna. Hursomhelst kommer jag hem lagom till avspark. Det var nämligen kravet för att jag skulle åka med på utflykt medelst övernattning i morron. Säger inte vart men det börjar på U och slutar på -red.

⚽️ Inför fotbollen är vi alla bröder

Mjällby igår. Hela den ordinarie backlinjen på skadelistan. Ny målvakt. Juniorer på bänken som ren utfyllnad. Givet förutsättningarna messade jag en vän precis före avspark: ”vinner inte Västerås ikväll vinner dom aldrig”. Och så blev det - trots att VSK gjorde sin absolut sämsta match hittills. 2-1, utraderade nollor i både mål- och poängkolumn. Mjällby å sin sida sjunker som en sten i tabellen. Naturligt nog. I nuvarande skick håller inte laget allsvensk klass. Spets såväl som bredd saknas, spelare går på knäna eftersom tränare Torstensson inte vågar göra några byten. Hemskt att se.

*. *. *

I Mjällbyklacken på plats stod f ö själve regeringschefen, alias Jimmie Åkesson. Bärs i näven, glad i uppsynen så länge Mjällby ledde. Mulnande allteftersom. I de här sammanhangen väljer man inte sitt umgänge, man tar vad man får och låtsas som det regnar. Inför fotbollen är vi alla bröder.

*  *  *

Nu på morgonen har jag sett toppmötet Djurgården-MFF i efterhand. Inte mycket fotboll i klassisk tappning där heller. Mer en oavbruten holmgång över 90 minuter plus tillägg. Den borde fått sluta 0-0 men mållöst verkar vara förbjudet i årets allsvenska. Så 1-0 MFF i 94e, blytunga tre poäng och förlängd segersvit. Botheim gjorde målet, tv-intervjun med honom direkt efter slutsignal var underbar. Matchhjälten hade adrenalinet i behåll men utom kontroll, var mentalt liksom kvar i matchen. Och uttryckte sig därefter. Dvs som en lycklig norrman, talandes i tungor. En ny favorit, man tackar.

*. *. *

Djurgården drabbades av en utvisning i matchen - i mina ögon för fel förseelse. Nguye’s eftersläng på Cornelius runt 80e minuten var dum men harmlös i jämförelse med Une Larssons övergrepp mot Oliver Berg i första halvlek. Där borde det varit utvisning. Såg jag rätt blev det inte ens varning. Med all respekt: ibland förstår jag mig inte på domare. Berg - själv något av en planens gentleman - tvingades utgå, till synes illa skadad i situationen. Matchens skamfläck. Hårda tag är en sak och i den delen var lagen ungefär lika goda kålsupare. Vettlösa kapningar är något annat, hårresande att det fick passera.

*. *. *

Suveräna i MFF: Jansson och Cornelius, mittbackarna. Så synkade, så coola med boll. Mycket deras förtjänst att Djurgården nästan aldrig kom till skott, än mindre till någon het målchans. Sådana förekom knappt i matchen överhuvudtaget - inte förrän bollen lite slumpartat damp ner framför fötterna på Botheim när 0-0 nästan var ett faktum. Det räckte för MFF den här gången. Bra lag har flyt, så sant som det är sagt.

🎤 Från Diana till Imagine 🎸

Paul Anka, någon? Aha, mannen som plågade världen med en kärlekssång till ”Diana” redan när han var pojke. Och då talar vi 1957, möjligen -58. Låten blev en så kallad monsterhit, ingen som idag är 70 eller äldre kan ha undgått den. Själv fick jag den i öronen varje gång jag gick till Västra Marks IP i Karlskrona för att se Saltö BK spela fotboll. Långt innan jag hunnit fram hörde jag ”Diana” dåna över nejden, dåtidens högtalarsystem lämnade rent volymmässigt inget i övrigt att önska. Om jag gillade låten? Jovars. Men mer artistnamnet. Paul Anka liksom. Eller som man sa i Göteborg: Palle Anka, bror till Kalle. Obs, det sista mitt eget hitte-på.

*. *. *

Och varför skriver jag om Paul Anka nu, drygt 65 år senare? På förekommen anledning. Mannen är ”still going”, fortfarande produktiv. Beviset kom på Spotify häromdan. Ny singel: Imagine. Just det, John Lennons gamla klassiker. Med Paul Anka, 82. Pinsamt? Hårresande? Genant? Inte alls, om du frågar mig. Det finns ett otal covers av Imagine, detta är i mina öron en av de bättre. Paul Anka gör den med respekt och värdighet. Stämman åldrad men tonsäker, melodiöst rätt nära Lennons original frånsett en liten (onödig) tonartshöjning alldeles i slutet. En smått berörande överraskning, gjuten på min spellista framöver. Jag gillar när gamla favoriter hör av sig - och har inget principiellt emot covers.

*. *. *

Världen behöver kanske inte ytterligare en version av Imagine men om någon har all rätt i världen att tolka andras låtar kan det vara just Paul Anka. Så som andra ofta tolkat hans. Karriären igenom - något enstaka album undantaget - har Paul Anka annars varit sin egen lyckas låtsmed. Diana, Lonely Boy, Dance On Little Girl, Cinderella, Love Me Warm And Tender, Having My Baby; alla de stora hitsen har han skrivit själv. Liksom den odödliga texten till Sinatra’s My Way, ursprungligen en fransk melodi. Jag skulle kunna räkna upp minst 100 Anka-låtar till som jag haft på skiva eller band, näst efter Roy Orbison konkurrerade han ett tag om andraplatsen på min personliga pop-i-topp-lista.

*. *. *

Idag är Paul Anka ensam kvar av alla som förgyllde min ungdomstid med efterhängset örongodis. Åtminstone den siste som alltjämt levererar. Roy är borta sedan länge. Del Shannon likaså. Elvis. Jerry Lee. Med flera, med flera, saliga i åminnelse. Och nej, några stora hits får han förstås inte längre, Paul Anka. Dagens populärmusik är inte som gårdagens. Men ge gärna Imagine en chans. Det är han värd, tycker jag.

Allsvenska öden - på vinst och förlust…

Alla segrar räknas, även de mindre övertygande. MFF tog en sådan i lördags: 1-0 mot Västerås. Sent avgörande, diskutabelt mål. Nanasi sköt, mitt i bollbanan stod Botheim klart och tydligt offside. Men skymde han målvakten, ”deltog” han i spelet? Enligt domarteamet nej. Målet godkändes, några större protester från Västeråshåll syntes heller inte till. Och hjärtskärande orättvist var ju knappast slutresultatet; de heta målchanserna var MFF:s, Västeråsmålvakten Brattberg tvingades till ett antal kvalificerade räddningar.

*. *. *

Matchen i det stora hela var dock förbluffande jämn. Västerås visade noll respekt, men desto mer mod. Hade bara förtvivlat svårt med det sista: avsluten, förmågan att göra mål. Precis som tidigare. Detta blev lagets fjärde raka 0-1-förlust och mönstret liknar en följetong. Bra spel, inga poäng. Hårt och svårsmält, fotbollen brukar trots allt vara något mer ”rättvis” än så. Västerås får söka tröst i att 26 omgångar återstår - och att man har Mjällby hemma härnäst. Där vänder det, är jag rädd. Jag menar, synd om det skulle drabba just Mjällby men Västerås förtjänar lite medgång nu. Oflytsbägar’n är full.

*. *. *

MFF? Rydström verkar ha gjort en sport av att tricksa med startelvan. Aldrig samma två gånger i rad, alltid någon liten överraskning. Mot Västerås Skogmar istället för Busanello. Stora skor att fylla - och det gick sådär. Skogmar är lovande, 18 år ung, kul att han (och andra från akademin) får chansen. Och jag förstår dilemmat: MFF har en stor trupp, Rydström vill väl någonstans hålla alla varma. Men om plottrande är en framgångsväg rent principiellt vet jag inte. Det kan sprida viss osäkerhet, i sämsta fall kanske bli prestationshämmande. Överflöd är gott att ha men också svårt att hantera.

*. *. *

Igår såg jag Gais-Mjällby. Det borde jag nästan få betalt för. Matchen var ett skräckexempel på allsvensk fotboll. Vet faktiskt inte om jag sett nåt sämre, alla nivåer inkluderade. Gais vann 2-1, samtliga mål under slutkvarten. 0-0 hade speglat eländet bättre men Gais bytte in en snubbe vid namn Cooper-Love och han kunde liksom inte undgå att göra mål. Mjällby bjöd hejvilt. Delvis ursäktat av närmast bisarr otur med skador. Trebackslinjen fattades en viktig kugge redan från start, övriga två utgick mot slutet av första halvlek. Trion som tog vid var inte samspelt. Varken inbördes eller med målvakten Törnqvist.

*. *. *

Få allsvenska lag, om ens något, klarar förstås att ersätta fyra bärande spelare - Bergström stod också på skadelistan - utan att det märks. Mjällby gör det definitivt inte. Hela förklaringen till bottennappet är det dock inte: spelet som sådant var miserabelt även innan backlinjen gick upp i rök. Galet många felpass, kaotisk röra där det annars brukar vara extremt välorganiserat. Detta var ett Mjällby som inte i något avseende gick att känna igen. Förhoppningsvis inte det nya normala.

Inge Fredin i mitt minne

Läser på IFK Karlskronas hemsida att Inge Fredin gått ur tiden. Beskedet väcker personliga minnen till liv. Sparrehallen, senare hälften av 1950-talet. IFK:s hemmamatcher i handbollens högsta serie, då kallad allsvenskan. Lagets stjärnor. Lars Alexandersson. Christer Sandegård. Ove Bark. Och så just Inge Fredin. ”Alex” skarpskytten, Sandegård eleganten på kanten, Bark sprattelgubben i buren. Fredin? Krutpaketet på linjen. Hårdingen, kämparnas kämpe. Publikfavoriten framför alla andra.

*. *. *

Tidigt kom han att kallas ”Flygande tunnan”. I tidningsrubrikerna, inte minst. På goda grunder. Inge Fredin var liksom luftburen. Slängde sig gärna horisontellt i avsluten, upphävde tyngdlagen. Och mål gjorde han, nästan alltid näst flest efter omöjlige Alex. Tre landskamper fick han göra, i Karlskrona vill jag minnas att vi var smått förbannade att det inte blev fler. Kunde någon vara bättre än Inge Fredin? Inte i vår värld. Kunde någon vara rundare? Ja jo, kanske. Men den trådsmala typen var han ju inte precis, därför tunnan i smeknamnet. Om jag får gissa.

*. *. *

Att se Inge Fredin och grabbarna spela handboll var mitt söndagsnöje på 50-talet. Ibland kunde jag tycka att just han var större än laget - att hans egen ambition säkert var den rakt motsatta fattade jag inte förrän senare. Fredin, om någon, var lagspelare. En i kollektivet, ingen som ville glänsa för egen vinning. Möjligen kan man säga att han var en särling av sin tid. 1950-talets elitidrott satt fast i amatöridealen, det fanns inga kontrakt eller pengar att ”göra skäl för”. Bara heder och ära. Och ett klubbmärke. För Inge Fredin räckte detta långt. Ingen brann som han, ingen överträffade hans attityd.

*. *. *

Efter den aktiva karriären profilerade sig Inge Fredin - snabbt och föga förvånande - som ledare. I IFK-familjen, inom föreningslivet i stort, i skolans värld som den lärare han var. Så småningom blev han också ordförande i Blekinges idrottsförbund - och på den posten satt han i 25 års tid, alltså ett kvarts sekel. Så visst var han en speciell man, Inge Fredin. Eldsjäl livet igenom, ett med idrotten. 92 år fyllda när han slutligen tog farväl. Tack.

Varnad - men för vad?

För att gå rakt på sak: jag har fått tekniska problem. Min blogg är belagd med varningsflagg för ”känsligt innehåll”. Jag kommer inte åt den, möts av spärrar i olika steg. Läsarna däremot kan ignorera, klicka förbi och komma in. De som nu vågar. Många väljer att avstå, varningsskyltar väcker både respekt och rädsla. All min förståelse för det. Och som synes (?) kan jag fortfarande skriva och publicera, de funktionerna verkar vara intakta.

*. *. *

Självklart funderar jag. Vad exakt har fått Google att varningsmärka min blogg? Vilket eller vilka inlägg motiverar en sådan åtgärd? Hur och när har jag sprängt gränserna för det fria ordet? En händelse som ser ut som ett möjligt samband är publiceringen den 12.4. Den under rubriken Lägesrapport Malmö, där jag bl a skrev kritiskt om Israels medverkan i Eurovision. Långsökt? Tycker jag också. Men det var då, i direkt anslutning till det inlägget, varningarna dök upp. Kan vara en tillfällighet, ja. Eller inte. Israelfrågan är infekterad. Lätt att träffa ömma tår. Ännu lättare att bli missuppfattad.

*. *. *

Önskar jag kunde ringa Google för ett klargörande. Men det går ju inte. Telefonservice ryms inte i digitalsamhället, personliga samtal är ute. Jag har inte ens lyckats hitta en adekvat mejladress, men det kan förvisso bero på att jag är en teknisk idiot. Man sitter där man sitter. Olyckligt ovetande liksom. Osäker på om det verkligen är Google som brännmärkt bloggen. Man läser så mycket om ”hackare” å skit, enskilda individer eller intresseorganisationer som äger makt och medel att sabotera. Jobbiga saker att grubbla på. Glädjedödande. En anspråkslös liten blogg, vad är problemet?

*. *. *

I 15 års tid har jag hållit på. Över 3000 inlägg. Bloggen har blivit min pensionärspassion, läsarna mina närmaste vänner. Vissa vet jag inte vilka de är, men det gör bara skrivandet mer spännande. Allt har förstås ett slut, kanske har jag skjutit på det länge nog. Skriva förutsätter lust och det har jag haft nästan i överflöd. Tills nu.

Alla mål räknas - utom vissa...

Tre matcher, tre 0-1-förluster. Mardrömsstart för Västerås SK, en av nykomlingarna i årets fotbollsallsvenska. Jag lider med laget, resultatsviten känns närmast brutal i förhållande till spelet. Där har VSK sett ganska bra ut, inte på något sätt varit underlägset sina motståndare. Men det är klart, bränner man två straffar är det svårt att vinna. Och blir det inte mål ens när man gör mål är det ännu svårare. Det var vad som hände mot Halmstad i lördags. Tv-kommentatorn Dahlqvist gastade i den aktuella situationen om att bollen ”dansade på mållinjen”. Inte i min tv. Där var bollen klart och tydligt över linjen. 

*. *. *

Nu har vi inga målkameror i svensk fotboll och inte heller några reprisbilder som domarhjälp. Otur finns däremot - och för tillfället förföljer den VSK. Hoppas laget håller modet uppe, på sikt brukar sånt där jämna ut sig. Sen säger jag inte att allt är otur; noll poäng och noll gjorda mål skvallrar så klart en del om oskicklighet också. För Halmstad måste det ha känts fantastiskt att vinna med 1-0. Så tillbakapressat större delen av matchtiden, så beroende av den för dagen utmärkte målvakten Tim Erlandsson. Halmstad är liksom Halmstad: sällan jätteroligt att titta på men alltid välorganiserat, ofta svårslaget.

*. *. *

Västerås SK är inte ensam nolla efter tre omgångar. Kalmar FF har - något överraskande - inlett precis lika illa. Jobbigt att börja i uppförsbacke, lätt att fastna i tvivel på den egna spelidén. Av det jag sett hittills saknar KFF lite av den anfallsspets man hade i fjol. En Rajovic (lämnade under sommaren). En Hummet. Distinkta avslut, killar som gör mål. Dino Islamovic har tillkommit, än så länge bara som inhoppare dock. Och utan att övertyga: i söndagens 0-1-match mot Göteborg brände han ett jätteläge till kvittering. Alltmedan nämnde Hummet frälste sin nya klubb Djurgården med en rackarrökare i krysset.

*. *. *

På Strandvallen i Hällevik såg jag Mjällby och AIK dela på poängen, 1-1. Ibland är fotbollen både torftig och rättvis. Men bra av Mjällby att resa sig från det försmädliga 0-1-målet (hemmakeepern Törnqvist på turné så att Pittas kunde curla in bollen i övergiven bur). Kvitteringen kunde förvisso varit snyggare. Två (!) AIK:are hjälpte varann till självmål i en rörig situation. Bulldozer Bergström var förstås inblandad, det brukar han vara så fort det vankas röra. Beundransvärd typ, Mjällbys centertank. Och man får inte va’ kräsen, alla mål räknas. Förlåt Västerås, jag menar alla utom dom som domar’n inte ser. 

*. *. *

Ikväll har jag bevittnat omgångens så kallade kross. Värnamo-MFF 0-4. Usch, egentligen tradigt med sån klasskillnad mellan två lag i samma serie. Fyra olika målskyttar i MFF, stundtals bländande spel. Demonstration av bredden också: Friedrich i buren, Berg och Jörgensen i startelvan. Bäst i mina ögon var än en gång Pena, spelare av hans kaliber kan inte ha funnits många i MFF genom åren. Värnamo? Sensationell femma i fjol. Den placeringen försvarar man inte i år, så mycket vågar jag påstå redan nu.

Lägesrapport Malmö

Jag är väldigt sällan i stan numera. Deltar inte i demonstrationer. Ränner inte runt i citybutiker. Ännu mindre på nattklubbar, om sådana fortfarande finns. Missar mycket av vad som händer och sker. Nöjer mig med att läsa om det. Nu i dagarna om påstådda polisövergrepp i samband med supportermarschen till senaste MFF-matchen. Ord mot ord, som så ofta. Omöjligt att ha en uppfattning när man inte varit där. Men allmänt: rötägg finns överallt. I supporterleden såväl som i poliskåren. Sistnämnda äger förstås tolkningsföreträdet. Och dessutom våldsmonopolet.

*. *. *

Jag känner principiell sympati med polisen. Svårt jobb. I vissa lägen hopplöst. Ganska ofta direkt farligt. Diplomatisk talang kan vara en fördel, inbillar jag mig. Somliga har den, andra inte. Själv hade jag aldrig kunnat bli polis i yngre dar - då gick jag hellre i supportertåg eller liknande och ”bar mig åt”. Man lugnar sig med åren, inser komplexiteten mellan fri galenskap och stram ordningsmakt. Kanske även mellan pyroteknik och tifon. Två kärleksförklaringar - men den ena beklagansvärd, den andra beundransvärd. MFF-fansens Möllantifo i söndags var ju smått fantastiskt, hade lätt platsat i en konsthall.

*. *. *

Med viss bävan ser jag fram emot Eurovision Song Contest här i Malmö. En knapp månad bort bara. Budgeten redan sprängd, meddelar kommunledningen. Har glömt antalet miljoner, vill knappt veta. Högriskevent kostar. Otur har också ett pris; när Malmö budade på ESC hade Hamas ännu inte ”presenterat” sig i Israel. Inga störningar att beakta, jättejippot i Arenan en kalkylerad och ohotad succé. Terrordådet den 7 oktober förändrade allt. Israels vedergällning, nu inne på sjätte månaden och dödstal som överstiger 33000, gjorde allting katastrofalt värre. Och Malmö...ja, till en del av kriget.

*. *. *

Återkommande propalestinska demonstrationer färgar nu stadens gator och torg. Allt högljuddare protester hörs mot Israels medverkan i ESC. Allt fler artister hoppar av från förbokade akter runt själva tävlingen. Kaoset skruvas upp, dag för dag. Säkerhetsrutinerna skärps, feststämningen är under hot. Och Israel ”envisas” med att komma. Det kan jag tycka är lite märkligt ändå. Distanslöst, verklighetsfrånvänt. Här kunde man ju valt att utebli och på så sätt markera mot den egna regeringens krigföring - så som betydande delar av Israels judiska befolkning faktiskt gjort, enligt nyhetsrapporteringen. Det är detta som är så fint med demokratiskt statsskick. Medborgarna måste inte tycka som maktapparaten. Man får lov att protestera. Tänka fritt, agera självständigt. Rösta efter övertygelse i icke-riggade val.

*. *. *

Ett israeliskt avhopp från ESC, frivilligt grundat, kommer förstås inte att ske. Prestige i vägen. Möjligen någon sorts principlinje om att tv-underhållning och storpolitik inte alls hör ihop. Blunda och låta gå, tuta och kör liksom. Begripligt - men problematiskt. Kan uppfattas som samtycke. I vart fall som likgiltighet. Inför offren i Gaza, inför alla fördömanden från hjälporganisationer och världssamfund. Några, för att inte säga väldigt många, har påpekat att Ryssland inte får vara med i ESC - men den jämförelsen är inte okej. Ryssland (läs Putin) har ett oprovocerat anfallskrig mot Ukraina på sitt obefintliga samvete. I Israelfallet var det Hamas som började. Men förvisso Israel som vägrar sluta. Ömsesidigt hat, evig hämnd. Vuxna män som fastnat i sandlådan men bytt ut vattenpistolerna mot förstörelsevapen.

*. *. *

F ö läste jag om en undersökning som visar att islamofobin är mer utbredd i Malmö än antisemitismen. Sjalen ”farligare” än Davidsstjärnan. Muslimska kvinnor särskilt utsatta - mest av Sverigevänner och liknande proselyter - men mindre benägna att ta på sig offerkoftan och polisanmäla. Huruvida folk som inte dömer medmänniskor efter religion och ursprung varit tillfrågade i undersökningen framgår inte - men jag tror vi är i majoritet. Trots allt.

Den överkörde delegaten...

De kallas delegater och är särskilt framträdande i handboll. En vid varje match som komplement till de två domarna. I praktiken överordnad. Domarna dömer, delegaten bestämmer; ungefär så. Felaktiga byten. Förflugna ord från en avbytarbänk. Matchurets sekundvisare. Stridens hetta utanför själva spelplanen. Allt detta ska delegaten hålla koll på. Rätta till, rapportera, fördröja spelet. För att påkalla domarparets uppmärksamhet och få med sig en utvisning eller två. Delegaten är kort sagt handbollens ordningsman. Populär? Som en P-vakt kanske.

*. *. *

Och varför berättar jag nu detta? Jo, för att jag trodde delegaten var okränkbar. Inte alls, visade det sig igår. Då kom nämligen beskedet att förbundets tävlingskommitté godkänner den protest som Västerås Irsta lämnade in direkt efter fredagens kvalmatch till ligan mot HF Karlskrona. Där Västeråslaget alltså, vid underläge 24-25, tilldömdes ett straffkast i slutsekunden - men aldrig fick lägga det. Delegaten förklarade att tiden var ute innan förseelsen ägde rum, HFK kunde andas ut och skutta runt i segerdans. 2-0 i matchserien, kontraktet nästan klart.

*. *. *

Så vad händer nu? Samling till straffkast ikväll 19.00. Gör Västerås Irsta mål följer förlängning, missar man är allt över på ett par sekunder. Publikfrågan? De som löst eller löser biljett till morgondagens ”ordinarie” match lagen emellan får denna på köpet. Delegatfrågan? Delikat. Samma som senast eller en ny? Faan, önskar jag vore där. Men seriöst: jag har letat och bläddrat i minnet utan att komma på något enda fall som liknar detta. Ett förbund som kör över sin egen delegat, hur är det ens möjligt? Och vad bäddar det för framgent? Protestfest, kan man väl anta.

*. *. *

Ingen skugga över Västerås Irsta. Anser man sig förfördelad är det rimligt att protestera. Det sensationella ligger i bifallet. Här säger ju förbundet indirekt att delegaten var partisk. Gynnade hemmalaget, mot bättre vetande. En dödssynd i sammanhanget så klart. Men hur bevisar man det? Alternativet är att han inte kan klockan och det vägrar jag tro. Sen vad gäller själva handbollen: sorgligt att det skulle behöva bli såhär. HF Karlskrona möter fyran i allsvenskan och klarar inte att stänga matchserien utan krusiduller. Givet satsning och uppsatta mål är det anmärkningsvärt. Milt uttryckt.

Läget, Jansson?

Fin match av MFF igår. 2-0 mot Hammarby, båda målen av Kiese. Spelmässig spetskvalité i framförallt Nanasi, Pena och Berg Johnsen. Men mest berörande i mitt synfält: Pontus Jansson, kaptenen. Efter mer än tio år utomlands, flertalet i den brittiska brutalfotbollen, borde han vara mätt och märkt. Åtminstone något lite. Icke. Jansson brinner än, inställningen är en ung blådåres. Annars hade han knappast slängt sig mitt i bollbanan bara för att täcka det skott som kunde resulterat i ett reduceringsmål för Hammarby. Den prestationen blev min bestående minnesbild, höjd över allt annat i matchen.

*. *. *

Han är en mycket speciell man, Pontus Jansson. Kanske unik i allsvenskan. Vem mer är lika tydligt spelare och supporter? Jag vet ingen. Jansson är en i laget men också en på ”berget”. Han har själv stått där, känner kulturen, försvarar den vid behov. Det har han fått en del skit för. Jansson är inte den som väger sina ord på guldvåg, ibland går supportern i honom bananas. I grund och botten en enkel påg med MFF i dna:t. Älskad av sin klubb, älskad av reportrar som vill ha raka uttalanden. Själv ”älskar” jag kanske inte Jansson, det vore att ta i, men jag gillar honom skarpt. Och bekymrar mig lite också.

*. *. *

Jag undrar helt enkelt hur han mår. Innerst inne, liksom. Alla dessa år i England. Den fotbollen. De nickduellerna. Närkamperna. Smällarna. Intensiteten. Kompromisslösheten. Galen nivå på allt, en helt annan värld än allsvenskan. Vad gör det med kroppen? Med knoppen? Illa, visar en del kända exempel. Jag anar att även Jansson har ”känningar”, förhoppningsvis godartade. Såg att han satte sig ner vid något tillfälle mot Hammarby, tvingade fram en avblåsning för att få behandling. Var säker på att han skulle bytas ut, underskattade hans adrenalin. Jansson tänjer gränser, hoppas MFF:s medicinska team har koll.

*. *. *

Kan ett inhopp på typ sju minuter göra intryck? Absolut, om du frågar mig. Elison Makolli, ung MFF-planta, hann visa både mod och respektlöshet. Plus spelskicklighet. Mittback, användbar även som ytterback. Den killen kommer att gå långt, det är min bestämda känsla.

⚽️ Kuriosa de luxe: Mjällby i topp ⚠️

Mjällby-Norrköping 3-0. Många som hörde av sig igår. Vänligt sinnade människor som vet vilket lag jag håller på i fotboll. Någon undrade: är Mjällby såhär bra eller Norrköping såhär uselt? Motiverad fråga, jag satt själv och funderade på den under matchen. Mest gapade jag av förvåning. Norrköping kom lindrigt undan. Mjällby dominerade i 90 minuter, 6-0 var närmare än 3-1. Tror aldrig jag sett Mjällby äga en match på det sättet.

*. *. *

Den allsvenska tabellen är ovanligt grann just nu, eller hur? Mjällby i topp, full pott och 4-0 i målskillnad. Jag vet, redan om några timmar kan något lag ha kilat förbi. Men till dess får man mysa, njuta, suga karamell - och om möjligt ändå behålla fattningen. Två spelade matcher bygger inget facit, knappt ens en fingervisning. Känns jättetråkigt att skriva - men: 28 omgångar återstår. Och även i år lär det krävas minst 30 poäng för att hålla sig kvar. Slut på ”glädjedödandet”.

*. *. *

Gud vad jag gillar Jesper Gustavsson, Mjällbys lagkapten. Han är kanske ingen stor fotbollsspelare i klassisk mening. Inte till formatet heller. Men det han är, det är ovärderligt för Mjällby. En liten jävla dammsugare på mittfältet. Arbetsmyra, evighetsmaskin, mardröm. Det sista för vilken normal motståndare som helst. Gustavsson skaver och gnager, tar vid behov en tröjdragning för laget. Älskar duellspelet, ger aldrig en boll förlorad. Mannen är grym, fattar inte hur han orkar.

*. *. *

Den större analysen av Mjällby låter jag vila. Det finns en del delikata frågor att ställa - men en annan gång, inte här och nu när resultaten ”förlåter allt”. Norrköping? 1-8 på två matcher, den här utskåpningen spelmässigt betydligt värre än den mot MFF i premiären. Ändå var Nyman och Traustason tillbaka i startelvan, laget respektingivande. På pappret. På planen närmast ynkligt dock. Press på nygamle tränaren Andreas Ahlm, skulle inte förvåna om han hänger löst. Redan.

Heta tider i sval sport

Parallellt med kung fotbolls säsongsupptakt pågår SM-slutspel och diverse kval i både hockey och handboll. Olyckligt förstås, för mycket på en gång. Hockeyn klarar sig; man har sin hängivna publik, sin frikostiga tv-exponering. Värre för handbollen. Svårt med genomslaget i media, svalt när det borde vara hett. Det är ju nu det gäller, nu allting ska avgöras. Och då uteblir hajpen. Den stora, allmänna. Nej, inte oväntat: en sport som inte finns i tv-tablåerna lever farligt och särskilt farligt under skarp konkurrens.

*. *. *

Men visst, lokalt är handbollen fortfarande stark. Ystad. Kristianstad. Karlskrona. Delvis Alingsås, Skövde. Orter där handboll av tradition är förstasporten, konkurrensen obefintlig eller hanterbar. Det ”syns” förvisso inte i tv, men väl på publiksiffrorna. HF Karlskrona lär ha haft runt tvåtusen åskådare på gårdagens kvalmöte med Västerås. En skvätt i fotbollssammanhang, inget man skriver hem om i hockey heller. Men fett i handboll, snudd på rusning. HFK vann med 25-24. Och har därmed 2-0 i matchserien.

*. *. *

Karlskronapubliken kan nog räkna med ligahandboll även nästa säsong. Att Västerås ska vinna tre raka förefaller långsökt. Chansen fanns igår - och HFK kom undan med hjärtat i halsgropen och en delegat på tårna. Västerås tilldömdes nämligen en straff på själva slutsekunden, mål där hade inneburit förlängning. Det var då matchdelegaten grep in. Tiden ute innan förseelsen meddelade han sina underordnade, dvs domarna. Som därmed tvingades annullera sitt eget domslut. Fatalt för ena laget, frälsning för det andra.

*. *. *

I SM-slutspelet började det programenligt. Hemmasegrar över hela linjen. I Skövde (mot Önnered) hårfint, annars säkra marginaler. Själv hade jag trott att Hammarby skulle kunna ta Kristianstad i bäst av 5 - och det tror jag fortfarande. Fast nu med tvivel på att målvaktsspelet räcker. Känns som Bajen är bräckligt rustat där. Sävehof är guldtippat, som så ofta. Svårt att argumentera emot. Själv är jag hopplöst svag för gamla Ystads IF. Bredden, spetsen, kulturen. Kim Andersson. Carlén Junior som älskvärd tränare.

*. *. *

Kanske kan YIF utmana Sävehof. Potentialen finns, vill jag tro. Mina profetior känns förstås löst grundade: sällan har jag sett så lite handboll som den här säsongen. HK Malmö en handfull gånger, IFK Karlskrona i allsvenskan något mer. I övrigt hemsidor, hörsägen och allmän nyfikenhet. Man blir bekväm med åren, dras inte till favoritsporten som förr. Anpassar sig till det nya normala. Fotboll alltså. Tre tv-matcher idag, Mjällby på sluttampen. Och ute är det vår...

Tunn kaliber på nolltoleransen - då som nu

Såg en liten dokumentär om SD på SVT Play igår. Ganska gammal, inspelad runt 2008-2009. Av Kaliber, samhällsgranskande program i radions P1. Med dold kamera och gömd mikrofon - och det uppenbara syftet att skandalisera partiet. Tidsandan var sådan: SD skulle avslöjas, medierna nästan tävlade om saken. Avslöjas för vad? Rasismen. Människosynen. De dubbla tungorna. SD kom ju i princip från gatan. Marschkängor, slagord, Vit Makt-musik. Men. Allt det där hade man lämnat bakom sig nu, försäkrade den unge partiledaren. Nolltolerans var det nya ”slagordet”. Riksdagen målet. Jimmie Åkesson hette han förresten, partibossen. Vältalig då som nu. Utåt.

*. *. *

Vad Kaliber ville granska var SD:s inre liv. Hur det förhöll sig med nolltoleransen mot rasism t ex. Överlevde den i slutna rum? Redaktionen gick långt i sin ambition: tre reportrar nästlades in i partiet, en av dem löste medlemskap i dess ungdomsförbund för att komma riktigt nära. Inga problem. Tills reportern ifråga konfronterades en vinternatt mitt ute på Östersjön. SD - partitopparna såväl som ungdomsförbundet - var på kryssning med Estlandsfärjan, inledningsvis intet ont anandes. Först på hemresan uppdagades ”spionaget”, oklart hur  - men då var scoopet redan säkrat. Filmen. Jargongen. Nidvisan om Palmemordet, med Åkesson i kören. Det hotfulla tumultet som uppstod vid avslöjandet.

*  *  *

Nolltolerans mot all extremism? Snarare tvärtom. Öppna spjäll, fullt ös. Rasistiska stöveltramp i hytt och salong. På den tiden särskilt riktade mot somalier. Utan några som helst invändningar från Åkesson och övriga partitoppar. Och varför skulle de? SD hade fått vind i seglen, året därpå kom partiet in i riksdagen. ”Nolltoleransen” var fejk. Luft, bluff, bullshit. Möjligen efterfrågad av det politiska etablissemanget, inte av sympatisörerna. Sverigevännerna vill ha SD så; blått och gult med brunt i kanterna. Idag skulle ett program som det Kaliber gjorde för 15 år sedan stupa på idéstadiet. Sensationsvärdet är förbrukat. SD regerar landet, låt vara i form av lydiga och maktgalna marionetter i andra partier. 

*. *. *

Sevärd är den dock, halvtimmesfilmen på SVT. Intressant som tidsdokument. Eller skrämmande. Eller tragikomisk. Allt beroende på ingångsvärde och sånt. Tänk att den unge mannen som sitter i hytten och skrålar med i nidvisor om en statsminister som skjutits på öppen gata själv kan bli just det efter nästa val. Statsminister alltså, inget annat. Sverige är möjligheternas land, så sant som det är sagt.

Lite troll men mest boll i premiärfesten

Kulan i luften, våren kommen, livet som det ska. Allsvenskan har börjat. Okej, inga överdrifter: alla bryr sig inte, alla blir inte lyckligare av fotboll. Men många är vi, absolut en massrörelse - och inte behöver vi be om ursäkt. Inte ens om man som jag konsumerat fem matcher på tre dagar. Överdos är gott, i detta sammanhang helt ofarligt. Tror jag.

*. *. *

Inledde med MFF:s premiärmatch i Norrköping. Det blev en så kallad kross: 5-1 MFF. Smickrande siffror, fullt så ojämn var inte matchen. Men MFF:s offensiva kraft imponerade. Och spelet som sådant skiljde sig en del från fjolårets. Rakare nu, mer ”vända upp” och driva framåt än vända tillbaka och börja om. Mindre övertygande i MFF var försvarsspelet, Norrköping skapade chanser som kunde/borde resulterat i fler mål. Att leta fel och brister känns förstås lite löjligt: 5-1 talar. MFF 2024 är bra, kanske precis så bra som expertisen säger. 29 omgångar återstår, allt ger sig efterhand. 

*. *. *

Fyra Stockholmslag i allsvenskan. Alla vann. 

*. *. *

Tre Göteborgslag i allsvenskan. Alla förlorade.

*. *. *

Alldeles självklart såg jag Mjällbys premiär. I Göteborg, mot Häcken. På förhand en stentuff utmaning - men med ett inbyggt litet hopp: just då brukar ju Mjällby vara som bäst, just då får man betalt för sin ”fulfotboll”. Fråga MFF; förlust två gånger om i fjol. Och jodå, igen. 1-0 Mjällby sådär typiskt underbart. Backa hem, krympa ytor, skava ben, maska tid.  Tråka ut en i grunden bättre motståndare. Ställa om när tillfälle ges, visa anfallsmuskler. Att se Mjällby tugga ner ett lag som Häcken är mäktigt. Det kräver så otroligt mycket jobb. Bultande hjärtan, brutal disciplin. En hel jävla armé av Torstenssonsoldater.

*. *. *

Ja, jag har då och då hackat på Anders Torstensson, Mjällbys tränare. Förvisso med taskig tajming: så fort jag hackat har laget vunnit, Torstensson får liksom sista ordet. Men jag framhärdar: att hålla Imam Jagne utanför startelvan är provocerande. Igår kom han in efter en timme - och snacka om att göra skillnad. Med Jagne fick Mjällby tempo, kreativitet, stunder av eget bollinnehav. Plus målet: Viktor Gustafson (lysande i matchen!) avslutare, men mumman var Jagne’s förarbete. Kanske har Torstensson någon idé om att starta honom i matcher där Mjällby förväntas vara spelförande, inte vet jag.

*. *. *

En doft av Trelleborg leder normalt tanken till stanken av tång vid infarten mot stan. Inte ikväll. När Västerås bytte in Henry Offia och Isak Jönsson väcktes istället en rätt angenäm doft av TFF till liv. Båda har ett förflutet där - och att de plötsligt blivit Västeråsare hade jag inte en aning om. Jönsson hade jag faktiskt glömt, undrar om han inte varit på Färöarna de senaste åren. Kände igen honom på frillan och tatueringarna. Duon är att gratulera, tror jag. Västerås gjorde en stark premiärmatch mot AIK. Dominerade första halvlek, såg ut som ett fullgott allsvenskt lag. Orkade dock inte hålla pressen uppe, föll 1-0. 

*. *. *

En galen islänning förstörde premiärfesten för sitt eget IFK Göteborg. Två gula kort inom loppet av några minuter mot Djurgården, fullständigt vettlösa tacklingar. Varav den ena sannolikt kommer att kosta offret hela säsongen. Djurgårdens Rasmus Schuller hjälptes ut med befarad fotfraktur. Ställningen då var 0-0 med mersmak för Göteborg. I decimerat skick blev laget försvarslöst, Djurgården gjorde fyra raka och vann slutligen med 4-1. Men annars var det en ganska civiliserad premiär. Ett enda spelavbrott pga pyroteknik, inga okontrollerade upplopp. Mest bara fotboll.