Sverige i tiden

Justitieutskottets ordförande entledigad av sig själv pga misstanke om brott. Sossarna djupt nergrävda i sitt eget lotteriträsk. Och på det SD-regeringens höstbudget som ger full bäring åt devisen sparka neråt/slicka uppåt. Skandalerna duggar tätt i svensk politik just nu. Vilken som är värst är en smakfråga. Personligen skulle jag nog säga dött lopp, eller möjligen knapp fördel justitieutskottets ordförande.

*. *. *

Jomshof heter han visst. Sverigedemokrat, vad annars. Partiet som säger sig vara drivande i frågor om lag & ordning - men samtidigt bryter mot lag & ordning mer än något annat parti. Att Jomshof nu är under polisutredning för hets mot folkgrupp får betecknas som normalt; det onormala i sammanhanget ligger alltså i att mannen råkar vara boss på justitiedepartementet. En del av paradigmskiftet kanske? Väldigt nytt i alla fall. Rättspolitikens högsta höns brukar så att säga inte kackla i eget bo. Men Jomshof kommer säkert tillbaka, enligt egen utsago är han oskyldig. Och lille Ulf (m) har som vanligt inget att anföra. Svårt när man är bakbunden av sanningen: statsminister på SD:s mandat, inte väljarnas. Man biter liksom inte vänner i strupen. Jag tror till och med att det är inskrivet i slottsavtalet.

*. *. *

Vad sossarna håller på med vet jag inte. Sälja lotter till ”förvirrade äldre”, vad är det för jävla affärsidé? Nu är det förvisso inte Magda själv som sitter och ringer runt, ej heller någon annan toppfigur. S har lämnat över telefonförsäljningen till något skrupelfritt bolag med säte utomlands. Påminner inte så lite om de gängkriminella ligorna på spanska solkusten, uppmärksammade i tv nyligen. Samma metoder, samma målgrupp. Magda och Stockholmsgänget närmast henne kommer inte undan ansvaret - men jag lider lite med alla dugliga sossepolitiker ute i landet. Skandalen svärtar ner hela partiet, oskyldiga dras med i smutsen. Och oppositionen självdör, åtminstone tillfälligt. Vem är S att kritisera andra?

*. *. *

Idag presenterade SD-regeringen sin höstbudget. Präglad inte minst av diverse skattelättnader. Fel kanske att kalla den skandal. De flesta väljare - reservation för SD:s - vet vad klassisk högerpolitik innebär. Mer åt dem som redan har, kort sagt. Piska-morot, sparka-slicka. Exempel 1: den som tjänar 25 000 i månaden - typ vård- och omsorgspersonal - får en skattelättnad på cirka 150 kronor. Exempel 2: den som tjänar 125 000 eller mer i månaden - typ Jomshof, Jimmie, lille Ulf - får 2700. Ideologiskt förankrad fördelningspolitik, budgetversionen av människors olika värde. Men som finansministern sa: bara så får man hjulen att snurra. Tro’de. Vägen till paradiset går genom helvetet? Ja, kanske det. Ska fundera på saken, känna efter om jag fattar. Nähä, det gjorde jag inte.

*. *. *

Vad mer i budgeten? Utökat apanage till kungahuset. På tiden. Dom har fan lidit nöd länge nog, monarken och hans följe. Och så SD:s paradfråga. Återvandringen. Jodå, rejäl höjning även av det bidraget. Allt för att stimulera de förbannade icke-svenskarna att lämna landet. Muslimerna särskilt, så Jomshof och grabbarna på justitiedepartementet kan mumsa tårta. Viktigt att komma ihåg: det kunde varit värre. Mycket mycket värre. Sverige hotar inte världsfreden. Lägger inte grannländer i ruiner. Släcker inte människoliv urskiljningslöst. Ulf verkar vara en rekorderlig karl jämfört med t ex Putin och Netanyahu. Jimmie smått oförarglig jämfört med Donald Plump. Blågula skandaler är som en blåbrun höstbudget: går att leva med, bara man får gnälla av sig lite.

Mållöst och modlöst i MFF

Gais-MFF 0-0. Andra raka 0-0-matchen för MFF. Fyra tappade poäng, inbjudan till Djurgården och kanske Hammarby att på nytt ta upp kampen om guldet. Givet MFF:s spel i de senaste matcherna skulle ingenting förvåna. Otroligt andefattigt, rent ut sagt. Inget tempo, ingen passningskvalitet. Mest ett evinnerligt duttande med boll bakåt eller i sidled. Målchanser? Som mot AIK senast: någon enstaka het, kan dock inte minnas att Gaismålvakten behövde göra en enda räddning. Magert så det förslår.

*. *. *

Sebastian Nanasi. Så betydelsefull för MFF så länge han var kvar, så saknad nu när han har lämnat. Kreativiteten är som bortblåst. Offensiven försvagad å det grövsta. 0-0 två gånger om ljuger inte. Botheim har kört fast; utropstecken i våras, frågetecken nu. Gör inga mål, kommer inte ens till lägen. Kiese Thelin saknades ikväll men inte heller han har rosat marknaden på sistone. Och fler forwards har inte MFF. Däremot har man en skadelista som nog är ett större mysterium än bristen på effektivt spel. Tinnerholm, Moisander, Vecchia, Haksabanovic; idel dyra pjäser, aldrig synliga på plan. Fotbollsinvalider? Ingen vet, locket på både i MFF och i media.

*. *. *

Pontus Jansson. Suverän ikväll igen. Den ende i laget som såg ut att brinna för uppgiften. Proffs ut i tåspetsarna. Ska jag ge mig på att betygsätta i en femgradig skala blir det en stark 4a för Jansson. Övriga MFF:are får 2 rakt över - och då är jag i vissa fall snäll.

*. *. *

Gais å sin sida skapade heller inget flöde av målchanser, men förvisso fler än MFF. Två gånger gjorde man faktiskt mål men båda dömdes bort för offside. Det ena högst tveksamt. Så MFF hade viss tur, Gais låg definitivt närmast segern. En vass nykomling i allsvenskan, denna anrika Göteborgsklubb. Gamle Mjällbybacken Norén är en klippa även här - och i Gustav Lundgren har man en av seriens skickligaste och mest sevärda spelare. Undrar om han hade platsat i en MFF-trupp. Förmodligen inte, även fast han borde.

⚽️ Alla goda ting är tre…

Tre allsvenska matcher igår. Hårt liv att vara fotbollsstörd. Många timmar i tv-fåtöljen, ständig balansakt mellan konsumera och frossa. Lätt att gå över gränser. Som att se matcher i efterhand trots att man redan vet resultatet. Vilket jag alltså avslutade min fotbollssöndag med. AIK-MFF. Jag visste att det hade blivit 0-0, ville bara veta hur det hade blivit 0-0. Svar: två lag som åt upp varann. Fajtades, bytte slag. Utan att komma till skott liksom. Jo, AIK ett par gånger men då räddade Friedrich i MFF-buren. Kul för honom, ifrågasatt andremålvakt bakom Dahlin som han varit. Orättvist nog, om du frågar mig.

*. *. *

Taha Ali i MFF. Först som sist: jag gillar honom. Finns inte många fotbollsspelare av hans sort, i allsvenskan ingen. Ali kan slå sin gubbe, som det heter numera. Dribbla av, sa man förr. Han är avig och snabb, irrationell och svårfångad. Publiktjusare, definitivt. Men tränarfavorit? Nja, sådär. Ali har nästan aldrig varit någon gjuten startspelare, året i Helsingborg möjligen undantaget. Annars en udda resurs, bra att slänga in för att ”förändra en matchbild”. Lite så. Igår fick han dock fulla 90 minuter för första gången på väldigt länge. Och var på sitt säregna vis nog bäst i MFF. Men problemet blev han förstås inte av med. Slutprodukten. Ali kan göra allt med en boll - utom att förpassa den i mål. Inte ett enda den här säsongen. Ingen är fullkomlig, men just den bristen kan bromsa eller begränsa en hel fotbollskarriär.

*. *. *

Såg det ödesmättade Smålandsderbyt. Kalmar FF mot IFK Värnamo. Båda i farozonen för nedflyttning. KFF vann 3-1. Islamovic, min gamle favorit, gjorde ett av målen. Skyttekung lär han aldrig bli men han är förbannat bra på snittet. Åtta a’ tio mål per säsong. Han gjorde det i Trelleborg, i Östersund. Sju nu i Kalmar med åtta matcher kvar. En trägen fotbollsarbetare, Dino Islamovic. Glänser inte men gör jobbet överallt. Respekt.

*. *. *

Bästa matchen av ”mina tre” var den mellan Djurgården och Mjällby. 1-1, delad pott. Fascinerande fotboll i två identiska halvlekar. Massivt Djurgårdstryck första 25-30, ett Mjällby som red ut alla stormar och kom tillbaka. Och borde vunnit, om jag som part i målet får säga min mening. Djurgården hade förvisso de flesta chanserna men Mjällby de absolut bästa. Två stolpträffar t ex. I lägen där det måste varit svårare att hitta virket istället för nätmaskorna. Stöddiga Djurgården kom undan med 1-1, skulle jag säga.

*. *. *

Mjällby har verkligen rest sig efter sommarens turbulens. Spelartappen är glömda, slagstyrkan intakt. Om inte förbättrad. Plötsligt har man en trupp med lite av överflödets förbannelse. Igår fick nytillskotten Kusu och Stavitski inleda på bänken, mittfältet var så att säga upptaget. Båda kom in, båda övertygade stort. Framförallt Kusu, värvad från Öster i superettan. Hög allsvensk kvalité på den killen. Manneh, 20-årig anfallare från Gambia, blev också inbytt. Spännande spelartyp, lite ojämn men jättebra på mycket. Allra bäst: Noel Törnqvist, målvakten. Allra roligast: sjukdomsdrabbade Anders Torstenssons återkomst på tränarbänken. Detta imponerande Mjällby är i hög grad hans verk, vill jag tro.

Kampen för en ny mobil

Vad är det svåraste som finns att köpa i dessa tider? Kan vara en sketen mobiltelefon. Tro mig, jag har försökt. Och stött på hinder. På hinder. På hinder. Såhär, om du orkar höra på. En person, hjälpberoende pga ohälsa, blev bestulen på sin mobil i fredags. Givet just hans levnadsomständigheter en smärre katastrof; ensam, isolerad, mobilen som enda kontaktnät till omvärlden förutom sporadiska besök av hemtjänst. Här gällde det att agera snabbt! Anmäla, spärra, köpa nytt. Anmäla och spärra gick bra. Köpa nytt kämpar jag fortfarande med.

*. *. *

På instruktioner av personen begav jag mig till en av stadens Tele2-butiker redan på lördagen. Han hade abonnemang på sin stulna mobil där. I desperat behov av en ny trodde han - och jag - att befintligt abonnemang helt enkelt kunde flyttas/förlängas. Och att man kunde köpa en mobiltelefon rakt över disk. Med SIM-kort och det hela. Så lätt? Självklart inte - och det borde man kanske begripit. För det första hade jag bara hans ID med, jämte mitt eget. Otillräckligt. Du måste ha fullmakt, sa killen i butiken. För att köpa en mobil? sa jag i all min dumhet.

*. *. *

Killen höll sedan en föreläsning om säkerhetspolicy och liknande, jag minns inte exakt hur orden föll. Men försökte förstå och respektera - och bita ihop. Fick därefter en blankett. Fullmakten. Cyklade tillbaka till min uppdragsgivare för ifyllning. Cyklade åter till butiken med det färdiga resultatet, lättad över att ha forcerat ett hinder. Nu jävlar ska här köpas Samsung! Vad händer? Va’faan är det killen står och säger: vi tar inte emot fullmakten här, du måste skicka den med post. Till Stockholmskontoret, det är där ärendet ska behandlas. Adressen står på blanketten, har du inte läst baksidan?

*. *. *

Få se nu. Postgång i dagens moderna samhälle. Vad kan det ta? Fem dagar? Tio? Femton? Killen i butiken trodde tio till femton. I bästa fall. Vid det laget kände jag lust att vråla FUCK YOU rätt ut, gud vet hur jag kunde besinna mig. Eller om jag kunde, har förträngt mina sista ord. Män i min ålder vrålar normalt inte fuck you men man vill ju hänga med i tiden, uttrycka sig så modernt som möjligt. Så att servicepersonal i digitalgenerationen förstår. Nej, hjälper gör det ju inte. En sjuk man i desperat behov av en ny mobiltelefon här och nu får så vackert vänta. Hålla ut, hålla käft.

*. *. *

Själva abonnemanget i centrum, inte abonnenten. Inga avsteg från regelverket, inga individuella hänsyn. Rått och hjärtlöst som affärsidé betraktat, men tydligen håller den för Tele2. Jobbigt att komma i kontakt med sånt, vid 80-strecket är man liksom inte adekvat rustad. Idag skickar jag den förbannade fullmakten. Om eller när den går igenom systemet återstår att se. Om eller när en ny mobil blir inköpsbar återstår också att se. Avskyvärt spännande.

Tuff säsong hotar tunt HK Malmö

HK Malmö-Önnered 27-30. Premiär i handbollsligan - och HKM kom till spel utan Truls Grötta. Lätt skadad, sades det. I vilket fall ett fatalt avbräck; är det någon spelare årets HKM inte har råd att undvara är det han. Laget är egentligen tunt även med Grötta, men utan honom i det närmaste hjälplöst. Kvar finns förvisso moral, vilja, stolthet. En vägran att låta målsiffrorna rinna iväg. All respekt för det. Men hedersamma förluster ger också noll poäng - och jag är rädd att det kan bli många sådana för HKM den här säsongen.

*. *. *

I Gröttas frånvaro fick Arvid Johansson, Tim Hilding och Alfred Olsson göra jobbet på nio meter. Med den äran, men utan att kunna ”trolla”. Man har den förmåga man har, delvis kanske baserad på den erfarenhet man inte har. Både Johansson och Olsson är tämligen färska på liganivån, förbättringspotential finns. Hilding däremot har varit med ett bra tag. Förbrukat lovandestämpeln, inte fått den utväxling på karriären som anades för några år sen. Habil, inte mer. Bäst igår var Stuivers, mittsexan. Och mest beundransvärd Hampus Nygren. Inne på sitt tionde(?) år i HKM, alltid lika påkopplad. En typ av spelare alla lag behöver, men allt färre verkar ha. Trotjänare, lojala karaktärer som inte viker ner sig i motgång.

*  *  *

Nej, jag tror inte HK Malmö ska behöva åka ur. Det finns räddningsplankor. Helsingborg, Karlskrona, Skånela, kanske Hallby och möjligen Amo. Med Grötta tillbaka kan det nog bli poäng här och där - men slutspel är orealistiskt. Vet heller inte om det är något mål för HKM. Säsongens lagbygge andas svångrem och lågbudget, låt vara att ordförande Rasmusson fortfarande står och sjunger om SM-guld inför publiken.  Farligt med kampsånger, lätt att de hamnar i otakt med verkligheten. Å andra sidan: hur skulle det låta ifall Rasmusson sjöng om ”nytt kontrakt”? Funkar liksom inte med ödmjukhet i just det sammanhanget. Själv gillar jag nya HK Malmö. Kursändringen, föryngringen. Hoppas det håller, att inte priset blir för högt.

*  *  *

Den stora behållningen igår kväll var förstås ”Stycket”, alias Andreas Nilsson. Tillbaka i svensk handboll efter mer än tio år utomlands - och kort sagt formidabel på mittsexpositionen i Önnered. Nio mål på elva avslut, omöjlig att fånga in för Malmöförsvaret. Stycket har inte kommit hem för att glida av karriären, det var tydligt. Önnered i det stora hela blev jag annars måttligt imponerad av. Man gjorde vad som behövdes för att vinna, dvs sökte Stycket med inspel mest hela tiden. Större variationsrikedom vill nog till om laget, som jag tror, ska kunna utmana om serieseger och SM-guld.

Regn som väcker minnen

Mycket sagt att Malmö ligger under vatten - men fan va’ det regnar idag. Lite till och det påminner om sensommar’n 2014. Där och då kunde man prata om skyfall. Översvämningar, totalkaos i hela infrastrukturen. Själv trotsade jag allt mänskligt förnuft och gav mig ut för att cykla. Till Hemmet där min kära mor bodde och hoppades på besök. En tur på max 20 minuter i normalfallet. Den gången tog det cirka 90 minuter. 

*. *. *

Ordinarie cykelstråk var delvis avstängt, vägnätet delvis bassängliknande. Man fick ta sig fram blandat, så att säga. Cykla i vatten men undvika insjöarna. Framförallt gå med cykeln. Inte raka spåret, då hade jag förmodligen drunknat. Mer i sicksack. Allt efter djup på vattenmassorna. Synd jag inte hade stövlar. Eller regnställ. Inte för att det hade hjälpt mycket mot själva saken men jag hade kanske sluppit komma till Hemmet som ömkligt offer för min egen dårskap. Och då var bara hälften gjort. Jag skulle ju hem också.

*. *. *

Vid den tiden bodde jag fortfarande på Söderkulla. Ganska nära den angränsande parken - och där fick jag en lysande idé. Cykelbanan var ju inte att tänka på, men gräset! Stor park, mycket gräs, som gjort för cyklister i nöd. Nej inte trampa så klart, bara leda. Komma hem någorlunda helskinnad. Jag glömde en sak. Även gräs tar stryk av perversa väderutbrott. Vackra grönområden förvandlas till träskmarker. Jag sjönk liksom steg för steg. Cykel’n också. Satt nästan fast. Har nog aldrig varit närmre fullskalig panik.

*. *. *

Fråga mig inte hur, men hem kom jag. Med strumpor och lågskor begravda under gyttja. Med cykeldäck som krävde specialistvård att återställa i originalskick. Med ett ganska glatt humör ändå. Det finns värre saker än oavbrutet spöregn över Malmö. Exakt vad kunde jag kanske inte komma på just då, men väl vid närmare eftertanke. Riktiga naturkatastrofer t ex. Jordskalv å sånt. Vad jag upplevde som lite skrämmande var - ensamheten. Inte en enda cyklist ute. Icke en själ med ärende till Hemmet eller annat. Bara jag. 

*. *. *

Någon, möjligen min yngsta dotter, lär ha sagt att epitetet stolle definieras av antalet cykeläventyr i otjänlig väderlek. Och att jag i så fall skulle kunna vara den siste på jorden. Tvivlar i all ödmjukhet. Man har nog sin överman, tänker jag. Men kul att bli omnämnd i ett så smickrande sammanhang. Om än på gamla meriter; idag hade jag knappast gjort vad jag gladeligen gjorde förr. Som den gången på 90-talet när jag cyklade från jobbet i full snöstorm. Vit vid hemkomsten, mulad all over. Fick skrapas, typ frusen bilruta.

*. *. *

Vid den jämförelsen bleknar regnkaoset 2014 bort som ett lustigt lite minne. Och dagens väta som just ingenting. Undrar om det inte upphört förresten. Ska gå ner å kolla. Ta ett bloss under diskreta former. Ha en bra dag där ute, med eller utan cykel.

Motbjudande arrogans men tilltalande fotboll

Trodde det var en politisk konst. Detta att inte svara på berättigade frågor från ambitiösa reportrar - utan istället lägga ut texten om något helt annat. Efter att ha sett gårdagens tv-intervju med Jon Dahl Tomasson vet jag bättre. Ingen kan ta ifrån fotbollens förbundskapten att han bemödade sig om långa svar. Men dessvärre alltså på frågor som aldrig ställdes.

*. *. *

Reportern - och säkert tittarna - ville veta hur Tomasson såg på Hugo Larsson-affären, eller vad man nu väljer att kalla veckans snackis i fotbolls-Sverige. Förbundskaptenen kunde skingrat dimmorna men valde att inte medverka. Två chanser på samma fråga, två allmänna föreläsningar om fotboll. Maken till arrogans får man leta efter, sannolikt förgäves även i politikerkretsar. Tomasson gjorde själva frågan till luft. Förminskade reportern. Förminskade Hugo Larsson. Eliminerade tv-tittarna helt. Usch.

*. *. *

Allt på engelska, för övrigt. Sveriges förbundskapten i fotboll talar ju inte ens begriplig skandinaviska. Ganska anmärkningsvärt. Lite respektlöst mot intressegruppen. Fotboll är vår största sport, omfamnas av både minderåriga och överåriga. Alla hänger kanske inte med i utläggningar på engelska, knappt jag gör det själv. Ingen stor fråga för förbundet, tydligen. Men jag tror ju inte Svennis blivit förbundskapten i England om han framhärdat i att prata värmländska. Förlåt en spontan tankereflex, den bara kom.

*. *. *

Men annars, tro’t eller ej, börjar jag gilla Tomassons fotbollsfilosofi. Sverige har ett rakare spel nu än under Janne Andersson. Offensivare, snabbare. Snudd på paradigmskifte, i politiska termer. Om det är hållbart mot de bättre lagen återstår att se - men mot de sämre räcker det långt. 3-0 igår mot Estland i Nations League kategori C, nya mål av Gyökeres (2), och Isak. Siffror i underkant, fastställda redan i första halvlek. Sen blev det för mycket lek och för lite skärpa. Ayari var bra. Gyökeres bäst. Övriga godkända med mer eller mindre råge.

Komplicerat kompisliv…

Skrev om Kompis härförleden. Katten som lever sitt eget liv här nere på gården - och som möjligen var försvunnen. Inte alls. Jag mötte honom igår kväll. Han gjorde vad han aldrig gjort förut: kom fram, strök sig runt mina ben! Strax intill gick en dam med hund; Kompis matte visade det sig. - Känn dig utvald, sa hon. Sådär brukar han inte göra. - Vet, sa jag, smått tagen av tillgivenheten. Säregen katt, Kompis. Ovanligt hög svansföring, kärvänlig när det passar. Och dessbättre inte hemlös, som jag trodde. Bara frigående med egen ”nyckel”. Märkligt i ett mänskligt perspektiv, men kanske ändå ett sätt att visa katten respekt. Tänker jag, hoppas jag.

*. *. *

Kompisordet är inte det första som kommer upp när man begrundar relationen mellan Jon Dahl Tomasson och Hugo Larsson. Fotbollens förbundskapten å ena sidan, talangfull spelare å den andra. Rollerna utesluter i och för sig kompisskap - men ömsesidig respekt hade varit klädsamt. Inte mycket just nu. Larsson är petad och sur, känner sig med rätta (tycker jag bland andra) förbigången och dessutom baktalad av chefen. Ställd inför frågor från media har JDT förklarat bänkningen med Larssons spelsätt: inte vertikalt nog, för mycket sidled. - Kunde han ju sagt direkt till mig då, tycker Hugo Larsson som f ö inte känner igen sig i beskrivningen.

*  *  *

Nä, inte vi heller som minns Hugo Larsson från MFF-tiden. Tvärtom. Killen var framåtlutad, spelade rakt mycket mer än snett. Och MFF-tränaren då eller åtminstone en del av tiden hette - Jon Dahl Tomasson. Skulle året i Bundesliga - i en av dess bättre klubbar - alltså ha gjort Larsson till en annan och sämre spelare? Tomasson får ursäkta, det låter inte trovärdigt. Startplats i Eintracht Frankfurt och bänkplats i landslaget (utan att ens få hoppa in) hänger liksom inte ihop. Med all respekt; så sylvass är inte konkurrensen på ett svenskt mittfält. Varken centralt eller på vänsterkanten där Elanga m fl på diffusa grunder konsekvent gått före Nanasi.

*. *. *

Risken nu är förstås att det går prestige i skiten. Missnöjesutspel i media gagnar sällan själva saken. Hårt uttryckt: förbundskaptenen har tolkningsföreträde, spelarna ska hålla flabben. Jag köper det som princip. Utan truppsammanhållning, ingen harmoni. Men desto viktigare då med begripliga beslut - och det ansvaret vilar i första hand på ledarstaben, JDT i synnerhet. Känns som det behövs en skärpning där. Rakare rör, bättre pedagogik. Dagens 20-åringar nöjer sig inte med att nöta bänk match ut och match in med mindre än att de själva förstår varför. Titta på är ingen drivkraft. Den som tas ut i truppen vill säkert förnimma en chans till speltid.

*. *. *

Allt detta skrivet i väntan på kvällens match mot Estland. Det kan ju hända att Tomasson släppt på prestigen och kommer med nåt nytt, jämfört med senast. Kanske till och med en Hugo Larsson i startelvan? Och en femminutare på slutet för Sebastian Nanasi? Hoppas lite försiktigt kan man alltid göra. Inte som MFF-ambassadör, sådana finns det nog av i andra spalter. Men som fotbollsvän med en egen uppfattning om rätt och fel. Synd bara att förspelet delvis redan gjort skada.

*. *. *

Ps. Och knappt hann jag publicera ovanstående rader innan beskedet kom: Hugo Larsson har brutit upp från landslagssamlingen, rest hem till Frankfurt. Skadekänning. Tro’de. Ds.

Seger förlåter allt - eller?

Azerbajdzjan-Sverige 1-3. Det positiva först: resultatet. Sverige kan vinna i fotboll. Sveriges internationellt beryktade anfallare Isak och Gyökeres kan leverera även i landslaget: två mål av Isak på geniala pass från Gyökeres som sedan gjorde trean själv på straff. Sverige måste inte ha Robin Olsen mellan stolparna, det går minst lika bra med Viktor Johansson. Utan hans inspirerade målvaktsspel hade Sverige knappast vunnit den här matchen - vilket säger allt om det gamla vanliga bekymret. Försvaret.

*. *. *

Azerbajdzjan, möjligen något bättre än sin nuvarande ranking utanför topp 100 i världsfotbollen, hade väl så många målchanser som Sverige. Saknade bara effektiviteten - och kanske en mänskligare varelse i den svenska buren. Johansson räddade allt inklusive en straff, först i slutminuterna snuvades han på nollan. Synd, han hade förtjänat den. Illa att backlinjen inte kunde ge bättre hjälp. Ingen skugga över debutanten Alex Douglas, det var i helheten det brast. Ansvarsfördelning, markeringsplikter. Precis som tidigare.

*. *. *

Otur för ex-MFF:arna Hugo Larsson och Sebastian Nanasi att de råkat skada sig på träning. Alternativt insjuknat. Någon annan förklaring till att ingen av dem blev inbytt finns ju inte. Jo, det förstås: förbundskaptenen tycker helt enkelt inte att de duger. Men varför tar han då ut dem i truppen? Vad är det för brister förbundskaptenen ser som ingen klubblagstränare ser? Hoppas Larsson och Nanasi stiger av självmant, höll jag på att säga. Fast det menar jag inte, blir bara så provocerad av suspekt ledarskap.

*. *. *

Byten gjordes i exakt ”rätt” positioner, ur Larssons och Nanasis synvinkel. Inte ens då fick de komma in. Förbundskaptenen verkade anstränga sig för att hitta andra lösningar. Hårresande. Som att ersätta målvakten med en utespelare, trots två reservmålvakter på bänken. Skulle dock inte bli förvånad om Larsson och Nanasi får speltid mot Estland på söndag. Inbjudna med armbågen; alla vet att i en samling med två matcher på programmet spelar de högaktade i den första, de ringaktade kanske i den andra.

*  *  *

Undrar förresten om ett svenskt fotbollslandslag någonsin varit lika Stockholmsdominerat som detta? På några få undantag när kändes det faktiskt så; spelare med förflutet i antingen AIK, Hammarby, Djurgården eller BP. Särskilt efter alla byten. Räknade dock inte, så rätta mig om jag har fel. Och just det. Svanberg fick starta, bevisligen skåning. Alltid något, sa han som vurmade för det där som kallas landsorten.

Mamma, pappa, namn…

Läser i mitt Instagramflöde om ett föräldrapar i Stockholm som fått avslag på sin önskan att döpa sonen till Djurgården. För inte så länge sedan ville föräldrar, jag tror det var i Halland nånstans, döpa sin lille baby till Putin. Avslag där också. Tur det finns myndigheter med barnens bästa för ögonen - men tragiskt att det ska behövas. Det finns ju så många namn att välja på. Riktiga namn. Så att säga hållbara över tid. Tro’t eller ej tramsföräldrar, era telningar växer upp och snart nog vill de gärna kunna berätta vad de faktiskt heter.

*. *. *

Djurgården? Putin? När det finns namn som Lennart och Bertil. För att inte tala om Leif, Bengt eller Åke. Eller Bo. Eller Sune, Rune, Ture, Sture, you name it. Inga ungar heter så nuförtiden. Krystat är inne, rekorderligt ute. Samma på flicksidan. När hörde du senast en mamma kalla på ”lilla Lisbeth”? Eller på Barbro? Kerstin? Siv? Anita? Okej, nu är jag tillbaka i min egen barndom. Då hette ungarna väldigt ofta så, de djärvaste avvikelserna stannade vid y-namnen. Ronny, Jonny, Tony, Sonny, Conny. Alla minderåriga som heter Jonny idag, räck upp en hand. Percy då? Nähä, inget behov av kulram där heller.

*  *  *

På Sydsvenskan hade vi en Ulf-klubb under många år. Nedlagd nu, nästan alla medlemmar har gått i pension. På damsidan en Annika-klubb, dito. Fina standardnamn, idag smått kuriösa. Människor i arbetsför ålder heter inte längre så. Regeringsföreträdare borträknade.

*  *  *

Vad hände med dubbelnamnen, kan man också undra. Omåttligt populära på 1940-talet och ett par decennier framåt. Iskalla numera. Britt-Inger, Anna-Karin, Ulla-Bella; minnen blott, doft av dåtid och mamelucker. Och vill man träffa på någon Sten-Inge eller Kjell-Arne är dagiskids på utflykt definitivt fel sökområde - gubbhyllan i Baltiska hallen när det vankas handboll desto säkrare. Sten förresten. Lustigt namn. Lite hårt liksom. Vanligt förr dock. Liksom Stig. Jag hade en klasskamrat som hette Stig. Han kallades ömsom Stig In, ömsom Stig Ut. Förvisso även Stig På eller Stig Av. Allt efter färdriktning.

*. *. *

Bubblare i min barndoms namnkatalog: Göte, Gösta, Kent och Kennet. Ove, icke att förringa. Var tid har sina små gullungar, sina små dopceremonier. Fascinerande att se hur namn kommer och går - och ibland kommer tillbaka när man minst anar det. Idag vet jag t ex flera småkillar som heter Sixten. Precis som min far, döpt 1916. Och nyligen hörde jag en mamma nere på gården ropa efter Majken, en liten jänta i treårsåldern. Namne med min äldsta kusin, salig i åminnelse, närmare 100 om hon fått leva. Sånt ser man inte komma, men gud vad det värmer. Väcker minnen. Tänder hopp om föräldraförnuft.

*  *  *

Så vem vet, Kjell och Kerstin står kanske bara på vänt. Bidar sin pånyttfödelse. Och en vacker dag våras det möjligen även för Inga och Ingvar. Namn finns alltså hur många som helst. Nya, gamla. Fräscha, bortglömda. Men i vilket fall seriösa och respektabla, och till för att återanvändas. Hur någon förälder ens kan komma på tanken att vilja döpa älskvärda småttingar till saker som Djurgården eller Putin går inte att förstå. För mig personligen har gränsen alltid gått vid Orvar. Sagt med vördnad för den ende Orvar jag känner till: Bergmark, fotbollslegendaren.

Urladdning som förändrade oddsen

”Den allsvenska guldstriden tätnar, här och nu talar inte mycket för MFF”. Skrev jag för några veckor sedan efter en förlorad match mot Sirius. Men profetior är färskvara så håll tillgodo, här och nu kommer en ny: allt talar för MFF. 4-0 i gårdagens toppmöte med Djurgården, nio poängs försprång med nio omgångar kvar. Avgjort är det så klart inte, rent matematiskt. Allt kan hända, bollen är rund, klyschor sprungna ur sanning. Djurgården har dessutom en hängmatch tillgodo. Men visst, det måste närmast orealistiska saker till för att MFF inte ska kunna räkna hem ett 25e guld senare i höst.

*. *. *

4-0 kan låta som utklassning i fotboll - och så var det på Malmö stadion igår. I 20 minuter lite drygt. Redan då hade MFF gjort tre mål. Djurgården verkade paralyserat. Som om man väntat sig något helt annorlunda, kanske en mer avvaktande matchöppning t ex. MFF:s inledning var liksom allt annat. Full fart framåt, maxad intensitet, ett spel man egentligen inte varit i närheten av på länge. Och det kom nu, när den store kreatören är borta. Nanasi alltså. I hans ställe briljerade Bolin. En pånyttfödd Anders Christiansen likaså. Om man ska nämna några i ett lag där precis alla var påkopplade, uppskruvade och besjälade från start.

*. *. *

Naturligt nog höll det inte riktigt hela vägen. Matchen jämnades ut, Djurgården skärpte sig och dominerade andra halvlek. Borde gjort ett mål eller två men hade inte Dagen. Eller turen. I vissa lägen inte heller skickligheten. Istället ett fjärde MFF-mål, Kiese Thelin. Välförtjänt; han jobbade hårt för det, gjorde en jättebra match. Över 90 minuter kändes 4-0 dock som missvisande siffror - så stor var inte skillnaden mellan lagen - men första 20 räknas ju också, det hade Djurgården tydligen glömt. Ursäkten om kortare återhämtning från Europaspel (två dagar mot fyra för MFF) kom säkert upp, men den imponerar föga på mig.

*. *. *

Även svenska fotbollsspelare är proffs. Rustade yrkesmän, inga veklingar. Tränar dagligen, älskar att spela matcher. Millimeterrättvisa spelscheman vore förvisso önskvärt, men finns inte. ”Oturen” går runt, inget enskilt lag förföljs konsekvent. Nej, jag tror inte antalet vilodagar avgör fotbollsmatcher. Exempel på det motsatta går alldeles säkert att finna - alltså lag som vunnit matcher trots kortare återhämtningstid än motståndaren. Djurgården har f ö en trupp som åtminstone i nuläget (givet skador och annat) snarast överträffar MFF:s i bredd och klass. Och om nu trötthet ändå var ett problem borde det väl ha visat sig i slutet, inte i början?

*. *. *

Senare igår såg jag Göteborg-Hammarby. 0-1 i 12e (!) övertidsminuten. Led lite med Göteborg - och mycket med domaren Oscar Johnsson. Att skipa rättvisa bland 22 mer eller mindre stolliga fotbollsspelare kan inte vara lätt. Gruff och skit mest hela tiden, usch. Priset tog Göteborgskillen som byttes in i minut 83 och visades ut i minut 87. Detta efter att ha smockat till en Hammarbyspelare mitt framför ögonen på assisterande domare. Tror inte det är den typen av spelare ett lag i kris behöver. Faktum är att IFK Göteborg 2024 börjar påminna om MFF 1999. Laget som inte kunde åka ut - men lik förbannat gjorde det.

*. *. *

Hammarby å sin sida är formstarkast av alla allsvenska lag just nu. Ny tabelltvåa, passerade Djurgården. Älskade intervjun med matchvinnaren Erabi igår. Han var kvar i extasen över 1-0-målet och uttryckte sig därefter. 110% spontant, vill säga. Göteborgs lagkapten Gustav Svensson som råkat knäa honom i nacken fick t ex heta ”fucking Gustavsson”. Målet, segern, firandet med klacken; allt var ”fucking najs”. Skön typ, Erabi. Botheims jämlike - ja nästan överman - som intervjuoffer. Uppehåll i allsvenskan nu, landskamper väntar. Synd, tycker jag.

*. *. *

Slutligen, apropå återhämtningstid. Jag säger bara Daniel Ståhl. Diskusbjässen tävlade i Rom i fredags, satte sig på planet till Helsingfors för att dan därpå hinna medverka i Finnkampen. Och drog till med hela 69,03, vann med tolv meter! Snacka om stålman. Till råga på allt Djurgårdare…