30-70 i bollinnehavet. 2-1 i det enda som räknas. Målen. Ikväll kände jag igen Mjällby. Löpstyrkan, arbetsviljan, försvarsdisciplinen; allt satt som det skulle. Och då kunde det kvitta att Häcken liksom ägde matchen. Ju hårdare man jobbar desto mer tur får man, lite så kändes det också. Mjällbys båda mål var ju knappast frukter av kreativt anfallsspel. Bergström stångade in 1-0 med skallen, beundransvärt men enkelt, målvakten borde ha avvärjt. 2-0 var dock värre, med Häckenögon sett. En blindpassning in i eget straffområde friställde Stroud som drog till med stödjefoten och fick lagom mycket felträff (medgav han själv i tv-intervjun).
*. *. *
Nu påpekar jag alltså inte detta för att ta något från Mjällby. Mer som en erinran om att fotbollen kan vara nog så nyckfull. Att bästa laget vinner ibland, inte alltid. Jag menar, spelare för spelare är Häcken rimligen ett bättre lag än Mjällby - som ändå lagt beslag på alla sex poängen i de inbördes mötena den här säsongen. Kanske för att man är beredd att skita ner sig lite mer. Jobba, jaga, kriga. Hålla ihop som lag, provocera motståndaren till misstag eller allmän irritation. Jag spekulerar vilt, hittar ingen vettigare förklaring till Mjällbys förmåga att tämja ”stora elefanter”. Minns MFF ifjol, sex pinnar även där.
* * *
Kul att Jacob Bergström gjorde mål igen. Hans fjärde för i år, och då har han ändå missat ett par matcher. Fortsätter han såhär blir det pers; Bergström är ju redan halvvägs till sitt eget smått berömda snitt. Åtta mål per säsong, aldrig fler, någon gång möjligen färre. Skönt hursomhelst att han är tillbaka i Mjällby. Till synes oförstörd av fjolårets utflykt medelst utfrysning i Djurgården. I kvällens match var Bergström nyttigast av alla. Slet kopiöst, gav inte en boll förlorad. Och bjöd på sig själv i tv. Bra där också, nästan Botheimklass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar