Malmö igår: demonstrationernas stad. En massiv propalestinsk med över 10000 deltagare. En mindre proisraelisk där uppslutningen stannade vid cirka 100 personer. Allt enligt mediernas rapportering. Själv höll jag mig hemma, fegt och neutralt. Inte för att demonstranterna skrämmer mig, snarare polispådraget. Malmö är belägrat just nu, hör jag från människor som vågat sig upp i stan. Anledningen kan inte ha undgått någon: Eurovision Song Contest, inkluderande Israel i startfältet.
*. *. *
Malmö senare igår: Israels tävlingsbidrag röstades igenom semifinalen. En käftsmäll på de 10000 demonstranterna. Provocerande för alla som trodde att krigföring skulle äta folkliga sympatier. Inte i det här fallet. Eurovision är ett community för sig. Bra på att stänga av. Förneka grymheter, bejaka glitter och glamour. Kärlek all over, liksom. I den världen finns ingen plats för Gaza. Rätt eller fel? Öppen fråga, individuella svar. Men jag blir inte förvånad om Eurovision slutar med att Israel vinner.
*. *. *
Nej, jag har inte hört låten. Ingen av de andra låtarna heller. Förutom Sveriges torftiga. Vet bara att sympatier kan pendla. Plötsligt byta sida, när antipatierna gått för långt. Att Israel klarade semifinalen kan vara ett tecken. Men annars vinner väl Ukraina. Politik & musik hänger ihop, på ena eller andra sättet. Final i morgon, den ska jag se. Med en förhoppning om att Malmö åter ska bli Malmö när allt är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar