Besökte Limhamnsbibliotekets Datasupport för seniorer igår. Lade fram mitt problem: varningsflaggen om ”känsligt innehåll” på denna blogg. Utan större förhoppningar om hjälp - och det fick jag inte heller. Endast Google (Blogger?) kan förklara varför varningen utfärdats och eventuellt häva den. Och hur når man ansvariga på Google? Inte vet jag, kontaktvägarna verkar stängda. Ja, kanske inte för den tekniska expertisen men för alla oss andra. Rimligare och betydligt enklare vore väl f ö att dom kontaktade mig. Jag är nåbar både på e-post och mobil.
*. *. *
En av killarna på Datasupport trodde sig kunna bekräfta att det är inlägget från den 12.4 om Israels medverkan i Eurovision Song Contest som orsakat varningsflaggen. Han läste det själv igår, fann för egen del inte något ”gränsöverskridande” i texten. Men konstaterade också att ämnet som sådant är minerad mark. Israel-Palestina-frågan alltså. Ett ord eller en mening som kan missförstås, kritisk ton åt ”fel” håll; mer behövs inte för att provocera säkerhetspolicyn kring bloggande. ”Du rör dig i en gråzon”, sa killen. Jaha, sa jag, tackade och gick lika frågande som jag kom.
*. *. *
Ganska fantastiskt ändå. Att det skulle ta 15 år och drygt 3000 inlägg innan innehållet på bloggen blev så ”känsligt” att det måste varningsmärkas. Tycker nog att jag publicerat kontroversiellare saker än detta, hela tiden dock i god tro på Det Fria Ordet. Nu? Tja, man lär så länge man lever, sägs det. Vissa lärdomar hade man förvisso gärna varit utan - men helt ärligt: jag är varken arg eller förbannad, mest bara förvånad. Vid 78 väljer man sina strider, den här orkar jag inte riktigt med. Ser heller ingen anledning till självförsvar, vet vad jag skrivit och inte skrivit.
*. *. *
Lite sorgligt i sammanhanget är förstås att syftet med varningsflaggen - skrämma bort läsare, vad annars? - fallit väl ut. Några få vågar fortfarande ignorera, dubbelklicka sig in på bloggen via markören ”ja, jag vill ändå fortsätta”. Men desto fler väljer att avstå, det framgår klart och tydligt av besöksstatistiken. Inte för att jag nånsin jagat läsare, men helt utan blir skrivandet snart nog totalt meningslöst. Mental avvänjningsträning känns som en relevant idé. Successiv nedtrappning, färre inlägg. Obs, varken hot eller löfte, bara en seriös tankefigur. Av självbevarelsedrift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar