Skönt att bryta vardagsrutinerna lite. Sätta sig på tåget med destination Ystad och väntande Polenfärja. Resa genom ett Skåne i försommarskrud. De solgula rapsfälten, den skira grönskan i buskar och snår; iögonfallande landskapsbild, Moder Natur när hon är som vackrast. Fem stationer längs vägen. Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte. Skurup sticker ut: endast här ser man en idrottsplats från tågfönstren. Flera fotbollsplaner, barn och ungdomar i lustfylld träning. Hurra för Skurup, hurra för hela Föreningssverige. Alla klubbar, alla ledare, alla som bidrar i stort och i smått.
*. *. *
Framme i Ystad tar jag sikte på färjeterminalen. En promenad på kanske 500 meter. Sakta mak, gott om tid. Har planerat för att se Göteborg-Mjällby i min iPhone. Vilket jag gör. Liten bild, lite fotboll. Mest bök. Fegt, ängsligt, modlöst. Mjällby går för 0-0, det är tydligt. Synd. Jag tror man kunnat vinna matchen - om man försökt. Istället förlust. Göteborg gör mål i slutminuten, frälser sina supporters. Däribland Lars och John, mina forna grannar på Elinegård. Och Annika, min gamla vän och kollega på Sydis. Änglar allihop, hårt prövade på senare år. Jag gläds med dem, tar 0-1 för mitt lag som en vuxen man.
*. *. *
Under pausvilan har jag passat på att checka in. Löst ut färdbevis och förmånskuponger. En för välkomstdrink. En för supé. Tvårätters numera, förr tre. Något slags besparing, tänker jag. Istället för den prishöjning rederiet ändå smugit in under rubriken ”annat”. Enkelhyttstillägget t ex. Nu 125 spänn. Senast 80, om jag minns rätt. Okej för mig. Kan jag bidra till färjetrafikens överlevnad gör jag det gärna. Kan jag dessutom bidra till sjysta arbetsvillkor och rimliga löner för den trevliga personalen ombord - så mycket bättre. Kalla mig vad som helst, bara inte snål pensionär. Gniden kanske, inte mer.
*. *. *
När fotbollsmatchen lider mot sitt slut bromsar en buss in utanför terminalen, alldeles i min närhet. Snart följd av ytterligare två. Ut väller skolbarn. Lågt räknat 100. I högstadieålder, 13 till 15 år ser det ut som. Min omedelbara tanke: ska alla dessa åka med samma färja som jag? Ta plats, leva rövare, störa friden för en seniorkryssare? Ja, det skulle dom. Åka färjan alltså. Inget av det andra. Detta var polska skolungdomar, på väg hem från en Köpenhamnsutflykt. Får jag veta av reseledaren, tillika lärare. En man med inbyggd auktoritet i gedigen kroppshydda. Disciplin i blotta uppenbarelsen, liksom.
*. *. *
En gång i tiden var svenska lärare ungefär så, vill jag minnas. Längesen, idag knappast möjligt. Eller tillåtet, för den delen. Önskvärt? Vet ej. Men en sak är säker: aldrig har jag upplevt att så många ungdomar varit så lågmälda och sammansvetsade i grupp som här. Utan att verka kuvade, tvärtom. Glada men inte gapiga, stimmiga men inte störiga. Uppställning i raka led när ombordsläppet närmar sig, inte en tillstymmelse av disciplinbrott. Fint att se, lätt förbluffande. Själv får jag gå före i kön - på initiativ av nämnde lärare. Sällan har jag känt mig så utvald. Ej heller så gammal, hehe.
* * *
Ombord söker jag upp min hytt. Installering, sedvanlig fräscha loss-procedur. Tvål å vatten, deo å sånt. Knyta en slips så att restaurangpersonalen ska känna igen mig. Mycket riktigt: ”three vodka currant as usual?” frågar min servitör redan innan jag hunnit slå mig ner vid anvisat bord. Till hans förvåning säger jag ”no thanks”. Och muttrar något säkert ganska obegripligt om förnyelse. Hursomhelst. Efter ett kvarts sekel med vinbärsvodka har jag bestämt mig för omväxling. ”Do you have that polish snaps mit smak of mint?” frågar jag. Och hör själv hur jävligt det låter. Både språket och frågan i sig.
* * *
Nåväl. Ett par minuter senare står de på bordet. Tre Gorzka mint i immiga snapsglas. Polsk vodka, finns i olika smaker. Denna är mild, len mot strupen. Inte alls påträngande. Och inte alls lämplig till mat, skulle nog vilken ämnesexpert som helst slå fast. Jag bryr mig inte. Texasburgare med tillbehör, mintsnaps och en stor stark därtill; funkar för mig, inga problem. För säkerhets skull bör jag kanske påpeka att de polska skolbarnen sitter i en annan del av restaurangen, insynsskyddad från mitt glasbemängda bord. Ja, ja. Nu känner jag att jag börjar bli långrandig. Tappar trådar, tuggar om. Så slut för idag, tack för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar