Än är man inte slut som artist. Förlåt, som cyklist menar jag. Höllviken igår, tur och retur. Fem mil nånting, i mitt fall kanske sex. Jag cyklade nämligen fel på ditvägen. Två gånger. Först när jag tog sikte på Tygelsjö och plötsligt möttes av en skylt där det mycket riktigt stod Tygelsjö - men med en pil som pekade åt motsatt håll. Bara att vända. Bita ihop, kämpa på. Nån timma senare nådde jag under invärtes jubel Vellinge. Kände dock inte igen mig riktigt - och blev snart varse varför. Jag var i den lilla avkroken Gessie. På väg mot Klagshamn snarare än mot Höllviken. Desorienterad, felnavigerad.
*. *. *
Nå. Allt går att lösa, vända en cykel är inte så förbannat svårt. Kort därpå intog jag Vellinge - och därifrån till Höllviken känns ju mer som upploppsrakan. En knapp mil bara. Ganska rak bansträckning, inga egentliga möjligheter att cykla fel. Ens för virriga farbröder i den bortre senioråldern. Någon, jag tror det var min svärson, hade förresten upplyst mig om att beräknad tid för en cykeltur Malmö-Höllviken var 1 timma och 27 minuter. Säg såhär: den ansvarige för en sådan tidsangivelse kan aldrig ha sett mig cykla. Långsamt är liksom min heliga princip. Växlar nåt nödvändigt ont; jag har tre, använder en.
*. *. *
Strax efter klockan 12 nådde jag Höllviken. Med start hemifrån 09.30 blir sluttiden typ 1,27 x 2. Bra trampat, om jag får säga det själv. Utan felkörningar kunde jag nog klockat in på två timmar blankt. Om jag velat. Vilket var det sista jag ville. Här var det själva cykelturen som räknades. Äventyret. Comebacken. Förr gjorde jag ju sånt här, senast för fem eller kanske sex år sedan. Trodde jag var färdig med sommarprojektet ”cykla till Höllviken” - men föll för ett infall, bestämde mig på impuls. Och överlevde, höll jag på att säga. Upplevde aldrig nån omedelbar fara, mottogs f ö som en kung vid målet.
*. *. *
Jag har ju nära och kära i Höllviken. Dotter som driver hårvårdssalong t ex. Oinformerad om mina planer för dagen, reaktion därefter när hon ser mig komma cyklande utanför fönstren. Jag tror hon tappade allt: saxen, fönen, hakan, fattningen. Men sen samlade hon ihop sig och uttryckte nåt som liknade beundran. Och hon var inte den enda. Gubbar på långfärdscykel fascinerar, det var inte långt bort att jag fick skriva autografer. Vår tids Stålfarfar, hehe. Skämt åsido: Höllviken är speciellt, känns på alla sätt och vis avlägset Malmö. Blåljusbefriat, havsnära, lite kontinentalt krogliv. Några timmar där gör inte ont.
*. *. *
Hemfärden? Minsta problemet. Raka spåret, 2 timmar och en kvart. Lätt vind i ryggen, svår värk i rö…ja, ni vet. Sitta på en sadel halva dan har sitt pris, jag förstår varför proffsen på Tour de France och liknande har blöja när dom cyklar. Ska jag klaga på nåt får det bli cykelstråket Hyllie-Tygelsjö. Punkteringsvänligt grus hela vägen, segt och drygt som fan. Jag brukar inte längta efter asfalt men här gjorde jag. Allmäntillståndet idag? Ont lite överallt, inte minst där ryggen byter namn. Träningsvärk kallas det visst. Det är det värt, annars hade jag inte kunnat skryta med att fortfarande vara ”sista stollen på jorden”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar