Drevet går - ropen skalla...

Mycket om bonusar nu. Mycket berättigad vrede. Mycket Wanja Lundby-Wedin. Mycket drev i pressen, i kvällstidningarna framförallt.
Jag vet knappt vad som gör mig mest upprörd i den här soppan.
Drevet, tror jag.
Det är en slags principiell hållning jag har, detta att man ska ge faan i att sparka på den som redan ligger (om så av egen förskyllan). Sen må bytet vara en tolvtaggare som själva LO-bossen, klappjakten blir inte snyggare för det. Eller för den delen rättvisare: en komplett bolagsstyrelse godkände det famösa pensionsavtalet, Lundby-Wedin ensam får löpa gatloppet.

Jo, jag vet. Wanja Lundby-Wedin har stått på barrikaderna, slagits MOT allt detta med oskäliga bonusar och orimliga direktörslöner. Talat om ”rättvisa” på 1a maj, plockat poäng på arbetarrörelsens alla klassiska värderingar.
På det sättet skiljer hon sig från övriga i styrelsen – och därför faller hon tyngre. Jag inser det, förstår att hon liksom blir ”lovlig” på drevmarknaden.
Men det betyder inte att jag måste gilla det.
Det betyder inte att jag måste stämma in i okvädningskören och ropa ”otäcking”, ”äckel”, ”förrädare”…för att nämna några av de epitet på Lundby-Wedin som jag inte kunnat undgå att höra de senaste dagarna. Folket på gatan är förbannade, för att inte säga rasande. Respekt för det, absolut.
Men ibland behöver folket inte ens ha läst tidningen. Löpsedeln räcker.

Det är detta jag menar, detta jag finner så motbjudande med drevjournalistik. Kvällspressen piskar upp stämningarna, hetsar mobben mot bytet, tar inget som helst ansvar för konsekvenserna.
Bara man säljer tidningar är allt förlåtet. Bara vi köper är vi alla offer på ett eller annat sätt.
Huvudoffret i det här fallet heter alltså Wanja Lundby-Wedin. Nej, jag tycker inte synd om henne. Arbetsbördan har hon valt själv: 24 olika styrelseuppdrag jämte ordförandeskapet i LO låter ju inte riktigt klokt. Det gör å andra sidan inte hennes fasta månadslön heller: 60000 blygsamma kronor.
En medioker hockeyspelare i Malmö Redhawks tjänar det dubbla eller mer. En mellanchef i det privata näringslivet tjänar…ja, i alla fall mer än LO-bossen. Hur mycket mer vete faan, i ”privatisternas” gräddfil håller man på sekretessen.
Det är svårt, det där med rättvisa.

Bara vi nu inte låter oss luras till att bli moderater allihop. Risken finns, Wanjaaffären kan ha blivit droppen, too much för ett redan djupt splittrat LO-kollektiv. Det känns lite så. Samtidigt vore det paradoxalt: Lundby-Wedin har (såvitt vi vet) inte fifflat för egen vinning, ”bara” som en av flera råkat (?) övergödsla en vd som i sin tur möjligen är just moderat. I vilket fall tror jag inte normalmoderaten upprörs särskilt mycket av feta direktörsbonusar eller lyxpensioner till besuttna, tesen om ”allas olika värde” är väl snarare en del av affärsidén i de där kretsarna.
Själv håller jag envist fast vid uppfattningen att alla har rätt att göra fel. Arbetare, tjänstemän, chefer av olika slag, politiker, kvinnor, män. Precis alla, minst en gång. Jag gillar helt enkelt inte felfria människor, blir misstänksam mot dem, tror faktiskt inte att de finns på riktigt.
Allra minst inom drevjournalistiken.

S E