Ogbu, var är du?

Rent spelmässigt gör Mjällby en mycket bättre match idag än i premiären. Tyvärr syns det inte i resultatet. Hammarby vinner 2-0, Mjällby har fler chanser men bränner alla. Saknaden efter Ogbu är enorm. Det finns inte längre någon striker i Mjällby, ingen distinkt avslutare. Och heller ingen tydlig vilja att prioritera anfallsspel. Dagens match duger som typexempel: först i underläge byter man in två renodlade forwards - och som lekman kan jag undra om inte tvärtom vore smartare. Inleda med anfallskraft, avsluta med defensiva byten. Allt efter läge, förstås.

*. *. *

En sevärd lirare är Hammarbys lille kantspringare Amoo. Rasande snabb, en tyngdpunkt så låg att den slickar grässtråna. Det är han som gör 1-0-målet, snöpligt nog för Mjällby i första halvlekens slutsekund. 2-0 stöter Ludwigson in i mitten av andra, framspelad av Selmani. Högkaratig effektivitet precis som mot MFF i premiären: två chanser, två mål. Bajen är sig likt - och alltså väldigt olikt Mjällby. Vinsten idag bör dock i första hand tillskrivas målvakten Ousted. Bakom nollan gömmer sig - förutom Mjällbys oförmåga -ett par riktigt svettiga räddningar.

*. *. *

Hann med en dos handboll också. Slutet av Kristianstad-Skövde. Möte nr 2 i matchserien om bäst av 5. Skövde vann det första, Kristianstad skulle utjämna. Trodde nog de flesta. Icke så: Skövde närmast defilerade mot en ny triumf. 33-27, helt avdramatiserat. En till seger och Skövde är i SM-final för första gången i diffust mannaminne. Typ. Sannolikt mot Sävehof, som ”bara” har att betvinga Lugi. I så fall ett gediget bakslag för Skåne som handbollsdistrikt, får man väl konstatera.

Ingen tråkstämpel över mållöst

Tre av matcherna i den utspridda allsvenska premiäromgången slutade 0-0. Med osviklig precision i mitt tv-tittande lyckades jag pricka in samtliga. Dock utan att det gjorde ont. Jag tillhör inte dem som räknar fotbollens underhållningsvärde i antal mål, 0-0 är blott ett resultat bland andra. Det s-k-a vara svårt att göra mål, det ska bejublas och beundras när eller om det väl sker. Tycker jag - och kanske alla tränare. Mållöst kan gömma så mycket: tur, otur, tillfälligheter, fulländad taktik, diskutabel taktik, bländande spel, skickliga målvakter, välorganiserade försvarslinjer. Och uddlösa anfall, förvisso. Men alltid 1 poäng i belöning. Bra att ha, bättre än ingen.

*. *. *

Självklart finns det tråkiga 0-0-matcher. Precis som 2-2 kan vara lågkvalitet, rent spelmässigt. För att inte tala om 4-0, rent spänningsmässigt. Mjällby-Varberg t ex var en tråkig 0-0-match. Mycket långtjong från Varbergs sida, ängsligt och trevande från Mjällby som av någon anledning bytte ut Löfquist i paus. Där försvann lagets ende kreatör. Örebro-Göteborg var däremot ganska underhållande - om man nu nöjer sig med det lilla. Örebro hade f ö hela fyra ex-MFF:are (på olika nivåer) i startelvan. Romain Gall var en; i MFF tog han knappt en plats i U-laget, i ÖSK är kravbilden tydligen en annan. Skönt att inte alla tränare är stöpta i samma tänk.

*. *. *

Bäst av de tre 0-0-matcherna var den jag såg i måndags kväll. Kalmar-Östersund alltså. Kalmar var helt överlägset i första halvlek, borde egentligen avgjort då. Men något ”borde” finns liksom inte i fotbollen, målen måste göras av egen kraft. Där brast det för Kalmar. Östersund blev jag inte riktigt klok på. Utspelat och vilse första 45, men sen! Uppryckningen efter pausvilan var så imponerande att man frestas damma av klyschan om ”ett nytt lag”. God underhållning i det stora hela, delad pott ändå okej med tanke på matchutvecklingen. Får jag slutligen nämna en Arlövsplanta? Tack. Killen heter Elias Olsson och fyller 18 i dagarna. Backlinjespelare i Kalmar, vänsterfotad, ytterst lovande. Och som sagt, fostrad i Arlövs BI. En ny Pontus Jansson i vardande...

Allsvenskan förgyller livet

Jag ger mig. Lägger ner vapnen. Lovar att inte tjafsa mer om publikförbud och annat smått & grått i pandemilagen. Det är som det är, förankrat och accepterat i folkdjupet. Att vara den rytande musen i öknen tar för mycket energi. Man får lära sig tänka nytt, helt enkelt. Typ att tvärtom varit något värre: fullsatta arenor men ingen fotboll. Den tankefiguren kom för mig i helgen när jag avnjöt den allsvenska premiären framför tv:n. Fyra matcher lördag-söndag. Två högklassiga, två slätstrukna.

*. *. *

Bäst? Hugget som stucket mellan MFF-Hammarby och Elfsborg-Djurgården. I Malmö rena fyrverkeriet i första halvlek med ett avslutande drömmål till 2-2 av gästernas Abbe Khalili. Resultatet såg ut att stå sig, men i slutminuterna visade MFF-dansken Jonas Knudsen att han kan mer än långa inkast. Drömmål eller lyckträff, kalla det vad man vill, men rasande vacker var den, pärlan som betydde 3-2 och tre blå poäng. Till min glädje gjorde Kult-Bonke en utmärkt match i MFF. Nye anfallaren Colak likaså. ”Gubbarna” Berget och Rieks var som spralliga spolingar på grönbete, backlinjen däremot fortsatt darrig. Segern lite tursam utan att vara orättvis. Hammarby hade utöver målen nästan ingenting. Gjorde Marko Johansson en enda räddning? Minns ingen, tror inte han behövde.

*. *. *

Var det underhållande i Malmö var det väl så fin fotboll i Borås. Att Djurgården vann 2-0 kändes sådär, Elfsborg hade förtjänat bättre. Båda lagen kommer säkert att finnas med ”däruppe” vad det lider. Det kommer inte Mjällby och Varberg att göra. Premiären på Strandvallen blev en väldigt avslagen historia, typiskt nog mållös. Mjällbys upplägg gjorde mig besviken: en enda anfallare, till förmån för ett överbefolkat mittfält. Hur tänker man där? Ska den hedervärde kämpen Jakob Bergström vara både uppspelspunkt och avslutare? Mycket begärt, må jag säga. Ängsligt, fegt. Hade varit roligare med modiga signaler om vinnarvilja...nu såg det mest ut som man spelade runt för att undvika förlust. Framförallt i andra halvlek då Varberg faktiskt tog över. Upp med tron på den egna förmågan Mjällby!

*. *. *

Fortsättning på den allsvenska premiärfesten följer ikväll. Tänker se Kalmar-Östersund. Lagen som jag - motvilligt - tippat på nedflyttningsplatserna. Slutligen måste jag nämna min gamle favorit Agon Mehmeti. Mannen som nött bänk mer än de flesta - och som numera gör det i Örebro. Dock icke i lördags. När Örebro gästades av Göteborg var den forne ”MFF-ålen” med i startelvan. Så himla välförtjänt, kan jag känna. Agon är 31 nu, har alltid fått kriga för sina sporadiska chanser, aldrig ojat sig offentligt över brist på speltid. Mot Göteborg fick han drygt 70 minuter på sig att visa att han duger. Matchen slutade 0-0, men Agon var där och nosade på hjälteglorian vid ett par tillfällen. Hoppas det vill sig en annan gång, det vore honom väl unt.

Komikern som låg bort karriären

Har sett dokumentären om Soran Ismail på SVT Play. Persona non grata, som den heter. Icke rumsren person, typ. Ismail’s brott är att han inte begått något brott, men likväl dömts. Av folkdomstolen. Den som bestämmer över sociala medier och alltid vet bättre än det ordinarie rättsväsendet. Tycker jag synd om Soran Ismail? Inte det minsta. Bryr jag mig om hans sexliv? Inte det minsta. Men det är det dokumentären i huvudsak avhandlar - komikerns alla ”ligg” åren före metoo. När den vågen rullade in hösten 2017 var spelet över för Soran Ismail.

*. *. *

Anmälningar om sexuella övergrepp, i vissa fall våldtäkter, blev det nya normala. Artistlivet självdog. Ingen arrangör tar i en stjärna med det cv:t, ingen tv-kanal erbjuder jobb. Soran Ismail försvann - utom på sociala medier. Att alla anklagelser lades ner i brist på bevis förändrade ingenting i sak, tesen om ”ingen rök utan eld” hade fått fäste. Dokumentären ser ut att vara tänkt som En Dåres Försvarstal, men det funkar illa; Ismail sitter och skryter om sina ”hundratals” ligg som en tonårig sexmytoman. Någon har han bundit, någon har han piskat. Dock i ”samtycke” hela vägen. Och för att uppnå ”personlig bekräftelse”. Ja ja, intresseklubben antecknar.

*. *. *

Till saken hör att Soran Ismail genom alla år - och alla ligg - varit sambo. Eller också hör det inte alls till saken. Folk lever så olika, toleransnivån varierar. Sambon medverkar f ö i dokumentären, finns där någon hjälte så är det hon. Men huvudpersonen själv bör nog fundera på omskolning. Komma tillbaka som just komiker blir svårt. Vem förlåter en man som dömts av folkdomstolen? Vem öppnar salongsdörrarna för en ”persona non grata”? Vem skrattar åt Soran Ismail?

Avstånd, avstånd, avstånd, amen

Hörde om ett äldre par på den skånska landsbygden som fått andra coronasprutan. Han 90 plus, hon en bit över 80. De kände sig befriade. Lättade, lyckliga. Efter ett år enligt ”boken” skulle de äntligen få umgås  med nära & kära. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Knappt hann paret tänka tanken klar förrän vårdcentralen ifråga så att säga återställde ordningen: ”nu glömmer vi inte det här med avstånd även i fortsättningen”. Nä, detta är tyvärr inget hitte-på. Detta är det nya normala: ta två sprutor, lev som du fått noll. Sanna mina ord: människor kommer att dö i sorg och saknad efter livet.

*. *. *

Så här års ska man egentligen tippa fotbollsallsvenskan. Avstår. Har tappat lusten. Surnat till. Pallar inte att det oslagbara folknöjet ”gå på match” blivit förbjudet. Tv? Sitter vi på kåken, eller? Är vi alla frihetsberövade? Publikförbudet slår f ö igenom även i tv. Hur kul är det, handen på hjärtat, att kolla fotboll med pappersdockor på läktarstolarna? Ingen sång, ingen stämning överhuvudtaget. Okej, möjligen bättre än ingenting men inte mycket. Vem ser förresten fulla arenor framför sig någonsin? Minns vårdcentralens visdomsord ovan...

*. *. *

För intresseklubben kan jag berätta att läkningen av mitt opererade öga nog går åt rätt håll nu. Ja, jag måste gardera med ett ”nog”. Resan har varit skakig, från och till smärtsam, ibland plågsam. Senast påskafton fick jag åka in akut. Trycket rusade mot ohälsosamma höjder, men sänktes sedan successivt genom små justeringar och något tillägg i medicinlistan. Jag är trygg med vården, trygg med läkarna. Rakt av imponerad. Att jag rent allmänt mått betydligt bättre än såhär rår liksom inte ögonkirurgerna för. Det beror på min ålder och mitt leverne. Saker som jag själv ansvarar för fullt ut.

*. *. *

Det var ett jäkla tjafs om allsvenskan. Svag i anden ger jag mig, annars kan man bli kallad bittergubbe. Men bara ett litet halvtips, inget storvulet komplett. Häcken tar guldet. Någon gång måste ju rimligen vara den första. 2. Djurgården. 3. MFF. Östersund och Kalmar åker ur, Sirius får kvala. Mjällby? Knappast 5a som i fjol, snarare runt 10e plats. Gott nog som avstånd betraktat.

Tankar kring ett publikfritt slutspel

Apropå handbollens SM-slutspel får jag väl konstatera att jag hade för höga tankar om Ystads IF. Och möjligen för låga om Lugi. Trodde att rutinen skulle bli avgörande i YIF:s favör. Men Kim Andersson var av någon anledning inte spelduglig, fanns med mest som ett namn i laguppställningen. Dalibor Doder var däremot med, men att en 42-åring ska bli tungan på vågen är mycket begärt. Tre (!) skadade målvakter gjorde ingenting lättare för YIF. Allt sagt med den största respekt för unga Lugi. Som nu ställs mot Sävehof i semifinalen.

*. *. *

Chanserna där ska nog inte viftas bort som obefintliga. Lugi har vad som krävs: målvaktsspelet, försvaret, skyttekraften (Wallinius!), skyttekungen (Isak P), hjärnan (Casper Käll), hjärtat (Paradis). Kvicka fötter, total respektlöshet. Men visst, Sävehof måste ändå hållas som knapp favorit. Liksom Skövde i den andra semifinalen mot Kristianstad. Om det nu går som jag ”känner”. Skulle det bli delvis tvärtom får jag beställa plats i skamvrån för patetiska tippare. Härförleden listade jag ju tre tänkbara mästarlag - utan att nämna varken Skövde eller Lugi. Livet som besserwisser är inte lätt.

*. *. *

En sak slipper man i alla fall tippa. Publiksiffror. Allt kommer att avgöras i ödelagda arenor. Den ordningen har vi levt med i ett drygt år. Rätten att gå på match ligger i Folkhälsomyndighetens händer, inte i egna. Jag framhärdar i att det är bisarrt. Tänk alla dessa matcher, alla dessa krogbesök, all denna kasedans, alla mer eller mindre överlagda intimiteter man avnjutit eller avlidit (heter det så?) i alla dessa år - utan att skänka en tanke åt eventuella risker. Som att närmaste läktargranne kan bära på nåt smittosamt gud-vet-vad. Som att epidemisk flunsa härjar i krogträngseln. Som att en tryckare på dansgolvet kan leda till förhöjt blodtryck och i förlängningen något ännu farligare. Pandemi är något annat, säger du. Livet har sina risker, säger jag. Den största är när myndigheterna stryper människors frihet att leva medan tid är.

Konsten att lätta på trycket...

Jag kom med 50. Gick med 16. Jag talar om trycket i mitt opererade öga - och veckans ”sifferkirurgi”. 50 ska man inte ha, kan jag säga. Det gör ont. Ont bortom det uthärdliga. Som brinnande tandvärk från hjässa till haka, med full eldsvåda i och omkring ögat. Farligt är det också. Blindhet konsekvensen - om man inte får ner det. Vilket en magiker till doktor alltså fick i mitt fall. Han akutbehandlade ögat som den klenod ett öga är: rensade, spolade, strålade, droppade, mätte...om och om och om igen. - Bra Stefan. Du svarar, sa han redan efter några minuter. Då hade trycket gått ner till 40. 

*. *. *

Nästa gång han kollade var det 29. Och så, efter en dryg timmes fortsatt ”intensivvård”, beskedet som bekräftade ögonkirurgins magi: - 16. Här bryter vi Stefan. 16 är gott nog. Tack, doktor Dyfvelius på ögonkliniken i Malmö. Min djupaste respekt för enastående yrkesskicklighet. Och du, tårkanalen funkar! Jag grät av smärta när jag stapplade in på mottagningen. Grät av lycka när allt var över. Men det är klart. Ingen lättnad varar särskilt länge. Natten som följde blev hemsk. Nya smärtor, ångest som stal den sömn jag så väl hade behövt. Smög ut 03.00 för ett lugnande bloss. Tog tabletter för smärtlindring, enligt ordination. Vid middagstid dan därpå for jag till Lund för planerat återbesök. Tryck: 28. Lägre än jag trodde, ingen fara. Nya skarpare droppar, till de fyra olika jag redan hade. 

*. *. *

Det kan ha vänt. Det kan bli bra. Så är min känsla denna långfredag. Försiktigt optimistisk. Jag hade viss otur under själva operationen: blödning uppstod, därav de efterföljande komplikationerna. Jag hade å andra sidan himmelsk tur som träffade doktor Dyfvelius i kritiskt läge. Ödet ger och ödet tar. Och kan alltid vara så mycket värre: detta är min personliga lilla olycka men i det stora hela ingenting. Den distansen måste man ha. Glad Påsk där ute, ta hand om er.