Sommar-OS närmar sig. I Paris den här gången. Det första jag minns är Melbourne 1956. Jag höll föredrag om det i skolan året därpå. Hade en bok om spelen som underlag. Visade stillbilder på en vägg, la ut texten så gott jag kunde vid elva års ålder. Mest om friidrotten, då som nu som alltid det största på OS. Bobby Morrow är ett namn som fastnat. Amerikansk sprinterkung, guldmedaljör på både 100 och 200 meter. En annan dubbelvinnare jag berättade om var Vladimir Kuts. Rysk långdistanslöpare, kort som efternamnet. Och så norrmannen förstås, han som vann spjutguldet. Egil Danielsen. Som till skillnad från övriga gjorde ett resultat som räckt långt även idag. Över 85 meter!
*. *. *
Damer? Vet inte om jag nämnde någon i mitt lilla föredrag. Vilket förhoppningsvis säger mer om tiden som sådan än om mig som person. Friidrotten 1956 var hårt mansdominerad. Fler tävlingsgrenar, överordnad status. Självklarheter som t ex stavhopp och tresteg fanns inte på den kvinnliga sidan. Inte 3000 meter hinder, inte långdistanslöpning överhuvudtaget. Om jag nu minns rätt. Och f ö särskiljde sig inte just friidrotten från sport i stort. Kvinnlig fotboll var fortfarande en utopisk tankefigur. Boxning och brottning - traditionellt stora saker på OS-programmet - också helt uteslutet. Tjejer skulle hoppa rep, möjligen rulla kula lite på nåder. Bättre förr? Seriöst?
*. *. *
Jag erinrar mig förstås en som stötte kula. Tamara Press hette hon. Ryska. Välväxt och urstark, smått skräckinjagande i sin blotta uppenbarelse. Men hon kom senare. Vann OS-guld -60 och -64 - och kan ha varit den första atleten som öppet misstänkliggjordes för doping. Utan att nånsin bli fälld, vad jag vet. Hennes syster Irina blev också olympisk mästare, i häcklöpning såväl som i mångkamp. Och jodå, omgärdad av samma rykten. ”Systrarna Press” var något av en vandringssägen i min ungdom. Mytomspunna skummisar typ. Säkert väl lämpade för ett föredrag, men på den fronten gjorde jag alltså mitt 1957.
*. *. *
Inför de förestående spelen i Paris ser jag ett svenskt medaljhopp i friidrotten. Armand Duplantis i stav. Om gång ska räknas kan man lägga till Perseus Carlström. Daniel Ståhl, regerande mästare i diskus, ger jag upp. Dryga 63 meter vid genrepet i Ungern häromdan, utklassad av de närmaste konkurrenterna. Något har hänt med Ståhlmannen, det är tydligt. De grandiosa 70-meterskasten finns där inte längre, skivan envisas med att landa runt 65. Vad det beror på saknar jag kompetens att spekulera kring. Men om jag ändå ska försöka: allt kommer till en vändpunkt, bäst före löper ut. Lite lite tapp av kraft och explosivitet kostar meter i diskus, det är vad jag tror. Med hopp om att ha fel.
*. *. *
Klart för final i fotbolls-EM. Spanien-England. Detta efter tvillinglika semifinaler. Spanien låg under mot Frankrike, vände och vann 2-1. England låg under mot Nederländerna, vände och vann 2-1. Galet slut i det senare fallet. Avgörande målet på stopptid när alla - inklusive de båda lagen - ställt in sig på förlängning. Inbytte Watkins ville annat. Ett chockartat mål, mästerligt utfört. Finalfavorit? Givet gjorde prestationer längs vägen måste det ändå bli Spanien. Men jag hejar och hoppas på England. Let’s go!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar