Spanien-England 2-1. Sju matcher, sju segrar. Man kan bara konstatera att Spanien är minst sagt värdiga mästare i fotbolls-EM 2024. Inte en dipp på hela turneringen. Ingen direkt tur, inga marginaler. Behövdes inte. Skickligheten räckte. Grymt imponerande. Finalen dock gastkramande, segermålet först i slutminuterna. Heder åt England för skarpt motstånd - men i allt väsentligt var Spanien bättre, det går inte att komma ifrån.
*. *. *
Taktiskt upplevde jag lagen som jämbördiga, tekniskt inte. Där kändes spanjorerna vassare. Säkrare i passningsspelet, snabbare i tanken. Ungdomarna Yamal och Williams firade stora triumfer, inte bara vid den sistnämndes 1-0-mål. Fantastiska fotbollsbegåvningar, nyss fyllda 17 respektive 22 år. Klockrena representanter för det nya Spanien. Mindre sidledsduttande med bollen, mer rakt på. Offensivare, frejdigare än förr.
* * *
Englands sena 1-1-kvittering fick mig osökt - okej, möjligen långsökt - att tänka på Calle Palmér. MFF-legendar och kär gammal kollega på Sydis, salig i åminnelse. Målskytten hette faktiskt precis så, åtminstone i fri svensk översättning. Cole Palmer, nämligen. Inhoppare som för några ögonblick verkligen dramatiserade finalen. Innan Spanien satte in den avgörande stöten och undanröjde alla hot om förlängning och straffar.
* * *
I det stora hela en fascinerande final, modell kraftmätning. En ynnest att få se den. Samtidigt skönt att EM är över. Har det pågått en månad eller? Känns lite som efter en bättre middag. Man är mätt och belåten, vill helst vila kudde. Natti, natti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar