Sirius-MFF 3-4. Såna här fotbollsmatcher går det nog inte mer än en på tusen. Glad att jag fick se den. Om det var en bra match skiter jag i, vänner av tillknäppt försvarsspel skulle förmodligen säga att det var en förfärlig. Sju mål liksom. Öppna spjäll, sanslösa bjudningar, vettlösa vändningar. Sirius gick till pausvila med 2-0 i ryggen, andra målet en gåva från Friedrich i MFF-buren. I det läget var jag beredd att räkna ut MFF. Fast i en ond cirkel, tänkte jag. Tappat koncept, förlorad skärpa.
*. *. *
Sen kom en andra halvlek som jag sent ska glömma. Ett MFF som segar sig ikapp till 2-2. En Ali som spelar den fotboll han är ensam om att kunna i allsvenskan. En matchbild riktad mot ett mål - Sirius. Man sitter i princip bara och väntar på ett tredje MFF-mål - och vad händer då? Självklart det rakt motsatta. Sirius gör mål. En enstaka framstöt, nick i stolpen, retur in, ridå ner. Snabbt och snyggt och fullständigt ologiskt. Då dök den upp igen; tanken på onda cirkeln. Funderingar kring varför det plötsligt blivit så lätt att göra mål på MFF - och varför Rydström valt Friedrich före Dahlin som burväktare.
*. *. *
Men just det, matchen var alltså inte slut. Knappa tio minuter återstod. Förödande för Sirius, förlösande för MFF. Kiese-Thelin, sent inbytt, stötte in 3-3 och där förstod man - åtminstone jag förstod det - att målkalaset inte var slut. Oavgjort får det ju inte bli i årets allsvenska, det tycks Han Däruppe ha bestämt. Han - men den här kvällen även Nils Zätterström. MFF:s 19-årige mittback fick på en stänkare som blev till rena drömmålet. Han av alla, killen som egentligen inte har med anfallsspelet att göra. Snacka om otippad matchvinnare. Och snacka om underhållande fotboll - och återvunnet flyt för MFF.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar