🤡 Den Skrattande Politikern 🇱🇷

När jag var barn fanns en töntig men ack så populär slagdänga som hette Den Skrattande Polisen. Mannen som sjöng - och skrattade - lystrade till namnet Ove Flodin, vill jag minnas. Varför jag kommer att tänka på den nu? Kamala Harris. Den Skrattande Politikern, i dagarna upphöjd till presidentkandidat i USA. Om det är därför hon skrattar vet jag inte - men skrattar gör hon. Hela tiden. Gapskrattar, närmre bestämt. Och om hon inte gör det ser hon ut att behöva när som helst. Flinet är aldrig mer än en blinkning bort. Mycket märkligt.

*. *. *

Nej, jag har ingenting emot glada människor. Verkligen inte. Men som kandidat till världens viktigaste ämbete? Något skaver, det oavbrutna skrattandet kväver liksom värdigheten. Tycker jag. Vilket förvisso kan bero på att jag inte är amerikan. Där över verkar folk vara mer tillåtande, mindre ifrågasättande. Vad gäller presidentkandidater får de gärna ha utstrålning, om den är seriös eller suspekt tycks kvitta. Bara det lyser. Som om Donald Trump. Och inte slocknar. Som om Joe Biden, arme man. 

*. *. *

Kamala Harris kommer med det hejdlösa skrattet. Vass retorik hade nog varit bättre. Fast inte säkert; gapskratt är en hittills oprövad metod att ta sig till Vita Huset. Kan gå. USA är USA, möjligheternas och omöjligheternas land. För tydlighets skull: för mig är vilket alternativ som helst bättre än Trump. För världen också, vill jag tro. Hellre en glad president än en galen. Löfte: om Harris lyckas besegra Plump-Trump ska jag fan göra det själv hela vägen till barskåpet. Gapskratta.