I väntan på spännande fortsättning av EM-fotbollen har jag funderat en del kring friidrottens utveckling. Specifikt den i Blekinge. Och då blir man inte direkt upprymd. Inte om man tittar i backspegeln - och erinrar sig hur det en gång var. KA2 i Karlskrona t ex. Historiskt sett en toppklubb med stadig påfyllnad av atleter, manliga som kvinnliga, i det svenska elitskiktet. Idag just ingenting. Samma - om än i mindre skala - med Contact i Olofström och IF Udd i Karlshamn. Förr gedigna klubbar som syntes på SM och även fostrade enstaka guldkorn av Finnkampsklass.
*. *. *
Vem minns inte Leif Ove Hubertsson? Olofströmskillen som sprang 400 meter häck snabbare än de flesta i den inhemska konkurrensen. Dvs på runt 52 sekunder. Kan ha varit på 60-talet, jag är inte säker. Men flera Finnkamper gjorde han, någon EM-start också (tror jag). Och vem kan ha glömt Leif Johnsson, trestegshopparen från IF Udd? Gänglig ung man, god för 15 meter plus, svensk mästare åtminstone en gång. Okej, lite skojar jag nu. Ingen utanför den hårdföraste kretsen av blekingska nördpatrioter lär minnas de båda Leif:arna. Jag gör, särskilt Johnsson för hans blygsamma aura.
*. *. *
KA2:are av klass skulle jag kunna räkna upp hur många som helst, men jag nöjer mig med en personlig favorit: Lena Kullberg, längdhoppare. Dotter till ”Sassa” och ”Tarzan” som var ett världsberömt idrottspar i hela Karlskrona under min ungdomstid. Hon landslagskvinna i både friidrott (diskus) och handboll. Han handbollsmålvakt i KA2 och fotbollsback i Saltö BK. Lena Kullberg för sin del hade en relativt kort elitkarriär, åren runt 1980. Vann ett SM-guld, satte svenskt rekord (6,33) i Finnkampen redan vid 16. En gudabenådad talang som tidigt valde mammalivet före idrotten.
*. *. *
Varför nya stjärnor lyser med sin frånvaro vet jag inte. Problemet är f ö större än Blekinge. Friidrottens seniorsida är geografiskt tunn numera, några få distrikt med resursstarka klubbar dominerar stort. Osäker på läget har jag forskat på nätet - och jodå: KA2, Contact och Udd finns kvar. Men utan elitsatsning, som det verkar. Desto mer av barn- och ungdomsverksamhet, friidrottsskola och liknande. Egentligen som förr - med den skillnaden att allt färre fortsätter upp i senioråldern. I många grenar är det helt blankt på vuxna aktiva, inte i någon är det trängsel. Resultatnivå därefter. Låg.
* * *
Ikväll har jag tittat på den tv-sända GP-tävlingen i Karlstad. Inte en bleking i startfälten, lika lite som vid SM häromsistens. Kul ändå, tilltalande prestationer här och där. Svensk friidrott har viss topp, trots bristen på bredd. Märkligt nog. Det senare sägs ju vara förutsättningen för det andra. Kanske överdriver jag farhågorna - eller också har jag gått vilse i analysen. Förresten såg jag att KA2 fick en nordisk ungdomsmästare i pojkarnas mångkamp ganska nyligen. Akilles Tegelbaerg hette han bestämt. Hopp finns. Om framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar