Ont om blĂ„bĂ€r numera pĂ„ OS. Simmare som inte kan simma. Löpare som inte kan springa. Boxare som inte kan försvara sig. Atleter som lever upp till den olympiska grundtanken om att ”kĂ€mpa vĂ€l” - oavsett förmĂ„ga gentemot konkurrenterna. Saknar dem. OS var charmigare förr. Speglade vĂ€rldsidrotten bĂ€ttre. Varje land fick skicka sin bĂ€sta till spelen, resultatnivĂ„n var underordnad sjĂ€lva deltagandet. Och vi som bara tittade pĂ„ fick alltid nĂ„gon att tycka synd om. Eller fnissa Ă„t. Ha som samtalsĂ€mne pĂ„ jobbfikan.
*. *. *
Samtidigt lĂ€rde vi oss en del om vĂ€rldsgeografi. Om smĂ„ önationer vi inte visste fanns. Om en afrikansk mĂ„ngfald som trumfade vĂ„r vildaste fantasi. Vem hade hört talas om Ekvatorialguinea före Eric Moussambani? Det var sĂ„ han hette och dĂ€rifrĂ„n han kom, killen som blev berömd för sitt udda frisim vid Sydney-OS Ă„r 2000. Minns jag rĂ€tt fick han simma sina 100 meter i nĂ„got slags uppsamlingsheat för hopplösa fall - och blev ensam kvar efter att övriga diskats för upprepade tjuvstarter. Tur det. Om Moussambani simmat i ett komplett startfĂ€lt hade han riskerat drunkning i svallvĂ„gor. Nu nĂ„dde han mĂ„lkaklet med livet i behĂ„ll och blev ”Ă len” med hela vĂ€rlden. Tiden? NĂ€rmare tvĂ„ minuter. Normalt just dĂ„ var cirka 50 sekunder. Helst under.
*. *. *
Idag finns varken Ă„lar eller blĂ„bĂ€r pĂ„ OS. Inte i offentlighetens ljus i alla fall. Möjligen göms de undan, tĂ€vlar inbördes utanför tv-kamerornas rĂ€ckvidd. Men det Ă€r en vag förhoppning bara, baserad pĂ„ just ingenting. Ursprungsidealen har gjort sitt, stipulerade kvalgrĂ€nser och internationella rankingpoĂ€ng Ă€r det nya normala. BlĂ„bĂ€ren sĂ„llas bort redan dĂ€r, ”vem som helst” Ă€ger inte lĂ€ngre tilltrĂ€de pĂ„ den olympiska arenan. Rimligt förstĂ„s. Stort nock Ă€ndĂ„, sĂ„ att sĂ€ga. Ăven om det skaver lite pĂ„ charmfaktorn.
*. *. *
SÄ smÄtt börjar jag gÄ igÄng pÄ Parisspelen nu. Kollade kanotslalom och gymnastik igÄr. Skytte ocksÄ. Trevligt att titta pÄ sÄnt man normalt inte tittar pÄ. I objektiv mening kanske det bÀsta med OS; att smÄ sporter fÄr medial uppmÀrksamhet och behandlas lika med de stora. Alldeles nyss sÄg jag boxning. En bra fajt i fjÀdervikt (57 kg) dÀr Sveriges representant Nebil Ibrahim tyvÀrr fick se sig besegrad. Men sÄ mötte han ocksÄ vÀrldsettan i viktklassen, en kille frÄn Uzbekistan. Rasande elegant i stilen, vann varje rond knappt men klart. Noterade att huvudskyddet var skippat, amatörboxningen tillbaka i originalskick. Sen hjÀlps det inte, mest av allt lÀngtar jag efter friidrotten. Börjar vÀl endera dan, tÀnker jag. För mig det största pÄ ett sommar-OS. Med eller utan blÄbÀr.
