Om Bahta - och Gärderud

Om några dagar börjar EM i friidrott. Med eller utan Meraf Bahta, Sveriges bästa löpardam på långdistans. Hon är, som det heter, under utredning. För tre prickar i den s k vistelserapportering som åligger alla friidrottare, i praktiken lika med misstanke om doping. Bahta är fri att tävla: icke fälld, icke dömd. Ännu. Men kan hon? Vill hon? Vågar hon? Vad tycker förbundet? Vad tycker Anders Gärderud? Ja, förlåt att jag drar in den senare. Återkommer till varför. Förbundets linje tycker jag mig känna igen: huvudet i sanden, svenskar dopar sig inte, bara andra. Hänvisning till att Bahta haft nitton korrekta vistelserapporteringar under samma tid som hon missat tre. Skydda, förmildra, bagatellisera. Sympatiskt i och för sig: ingen ska dömas på lösa grunder, inte ens på osäkra. Bahta själv säger än så länge ingenting, åtminstone inte offentligt. Gärderud så. Härförleden hörde jag den gamle hindermatadoren bli alldeles euforisk i sin egenskap av tv-kommentator. En kenyanska slog världsrekord, nämligen. På just 3000 meter hinder. Damen ifråga pulvriserade det gamla rekordet, jag tror det handlade om närmare tio sekunder. Damen som detroniserades kom också från Kenya och är numera avstängd pga doping. Liksom ett femtiotal andra löpare från samma nation blivit under de senaste tre åren. Men Gärderud jublar i högan sky, fullständigt okritisk. Mycket märkligt. Han om någon borde väl veta var gränserna går för mänskligt rena prestationer. Som sagt, ingen ska dömas utan övertygande bevisning. Inte ens en ung kenyanska som springer så att alla larmklockor ringer. Men reservera sig en smula kan man alltid göra. Det är inte att vara taskig mot friidrotten, det är att vara sjyst med fakta kring dess utveckling.