En gång var värmen min vän

När jag var barn var sommar´n alltid underbar. Ängarna gröna, havet blått, himlen solklar. Precis som jularna alltid var vita, vinternatten alltid kristallklar. Eller? Nä, så var det nog inte. Minnen förskönas med tiden. De vackra blir bara vackrare, de trista blir som snö. Töar bort, göms och glöms. En sak är jag helt säker på: en sommar som den vi upplever här och nu har jag aldrig varit med om. Hade den kommit i min barndom skulle jag jublat. Badat, solat, badat, mumsat glass, badat, spelat boll på Gröningen i Oskarshamns utkant, hoppat höjd på kompisens gård. Och badat lite till, njutit av varje sekund. Men idag. Nja. Jublar är nog det sista jag gör, sanningen att säga. Värmen som sådan är inte annorlunda mot förr - men jag är. Vid 73 slänger man sig inte hämningslöst i böljan den blå. Man lägger sig inte platt under den förbannade solen. Och gudarna ska veta att man inte hoppar höjd. Man famlar, det är vad man gör. Efter skugga. Svalka. Kall dryck, våt handduk. Regn, regn, regn. Att famla efter barndomen är inte lönt, den kommer inte tillbaka. Tyvärr. Den var alldeles ljuvlig så länge den varade.