HK Malmö-Redbergslid 26-28.
Halvkris nu i HKM. Spelarna verkar inte ha kul längre, glöden lyser med sin frånvaro. Trist att se, svårt att förklara. Tidigare var ju järnviljan lagets signum, roten till vinst i många jämna matcher. Utan den viljan blir det liksom "pay back time", de jämna matcherna går förlorade.
Som denna mot RIK.
Malmö ledde faktiskt med 24-22 rätt nära slutet, i fjol hade laget stängt en sådan match. Här blev det istället stora darren, alternativt värsta nonchalansen. Dumma utvisningar, fumliga bolltransporter och alldeles för enkla baklängesmål. Att Cazal i buren fick pris som bästa hemmaspelare övergick mitt i och för sig begränsade handbollsförstånd. Sant är att han gjorde några svettiga räddningar på närskott - men distansskotten, hallå. Nästan allt slank in.
Å andra sidan kan jag omöjligt säga vem som borde fått priset istället. Svännel kanske, för ett piggt inhopp. Eller Skram för imponerande säkerhet på straffkasten. Eller också Christoffer Geissler, definitivt han om man velat premiera den ende som visade lite normal jävlaranamma.
Sett över hela matchen vann RIK ändå rättvist, tycker jag. Där fanns en metodik i spelet, ett tempo och ett fokus som Malmö aldrig var i närheten av. Spelare som Nacor Medina och Linus Arnesson stack ut från mängden, särskilt Medina. Lagets unge målvakt Winge var också bra, bättre än Cazal. På läktaren satt f ö den normalt bäste RIK:aren: Rickard Lönn. Skadad eller vad vet jag inte, indisponibel i alla fall.
Inte ens det hjälpte alltså Malmö denna kväll. Och med bortamatcher kvar mot Guif och Sävehof (förutom Hammarby hemma) vågar man väl knappt nämna ordet "slutspel" längre. Vilket förstås kan kvitta; i nuvarande skepnad har laget inte där att göra.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar