Delad pott, dubbel olycka

HK Malmö-Hammarby 25-25.
Om "rättvisa" resultat finns i handboll var väl detta ett sådant. Matchen var så jämn och tät att inget av lagen förtjänade att förlora.
Paradoxalt nog var det emellertid vad båda gjorde.
För Hammarby rök sista chansen att undgå kvalserien - och för Malmö rök slutspelsplatsen.
Okej, det sista är bara ett löst antagande från min sida. Men jag har svårt att se något annat; Malmö möter Sävehof borta i sista omgången, poäng där finns inte på kartan. Och då är det krattat för Ystads IF som ju kilar förbi vid seger i Alingsås. Den gratischansen tror jag inte YIF sumpar, hur förunderligt uselt de än spelat delar av säsongen.
Hammarbymatchen var trots allt Malmös bästa på ett bra tag. Därmed inte sagt att den var särskilt övertygande. Fortfarande saknas flow i spelet, laget får kriga och grisa för nästan varje mål, de tekniska felen blir för många. Thynell, möjligen hämmad av skada, syndade mest den här gången. Jättekul att outsidern Ögren fick priset som bästa hemmaspelare, det var han väl värd.
Anmärkningsvärt i matchen var straffskyttet. Hammarby tilldömdes åtta, Martin Dolck gjorde mål på samtliga. Malmö fick sex, Rasmus Skram var lika felfri han. Imponerande.
Mindre anmärkningsvärd - eller imponerande - var publiksiffran. Drygt 500, sa speakern. Synintrycket sa 300 men skit samma: Malmö är och förblir en efterbliven handbollsstad, helt utan stil och kultur.

S E