Respekt, Varberg

MFF-Varberg 2-2. Anar krigsrubriker om MFF-fiasko i morgondagens lokaltidningar. För egen del tackar jag ödmjukt för ett paradexempel på fotbollens charm. Det finns inga givna matcher. Det är inte pengar som spelar, det är livs levande människor. Med mer eller mindre stolthet, mer eller mindre offervilja. Därför kan resursfattiga Varberg åka till Malmö och utmana stenrika MFF på lika villkor. Som idrottsvän blir jag glad av sånt. Men visst, som MFF-supporter hade jag nog blivit vansinnig. Detta var trots allt i sämsta laget - i beaktande av förutsättningarna. Jag svär, inte en enda Varbergsspelare hade platsat ens i utkanten av en MFF-trupp. Klubbarna letar liksom fynd på olika hyllplan. Eller om man så vill: MFF köper dyrt och färdigt, Varberg handlar billigt och utvecklingsbart. I dagens match skickade Varbergstränaren Jocke Persson ut åtta (!) allsvenska debutanter i startelvan. Ingen av dem tycktes darra inför uppgiften, ingen tappade modet bara för att MFF gjorde 1-0 redan i femte minuten. Tvärtom. Kvitteringen kom blixtsnabbt, Varberg visade noll respekt. Imponerande. Ska någon vara tacksam över en poäng är det MFF: Kiese-Thelins utjämnande 2-2-mål föll först i slutminuterna. Vilket i någon mån räddade ansiktet på - Anders Christiansen. MFF:s lagkapten visade med all önskvärd tydlighet varför han inte bör vara just det. Utvisad efter en dryg halvtimme pga två vårdslösa stämplingar inom loppet av tre minuter; ingen spelare borde bete sig så, men allra minst en lagkapten. Huruvida MFF vunnit med fullt lag kan man alltid spekulera kring, säkert är det inte. Varberg var störigt (positivt menat) även elva mot elva.