Barnet i centrum?

SVT:s dokumentärserie ”Att rädda ett barn” har varit direkt plågsam att följa. Alla dessa människor i ett sektliknande nätverk som fått skylta med sina mentala funktionsvariationer, den lille pojken som blivit offer för vuxenvärldens galenskap, pappan som i begriplig desperation valt offentlighetens ljus och lär få leva med det för överskådlig tid. Jag är egentligen tveksam till det vettiga i att visa upp sånt här i tv. För barnets skull. Konsekvenserna kan - i sämsta fall - bli förödande. Tv-mediets genomslagskraft är enorm, grabben riskerar att liksom bli ett med dokumentären under hela sin uppväxt. Det var trots allt om honom allt handlade. Hans skydd, hans säkerhet, hans rätt till en trygg barndom. Däremot kunde jag inte bry mig mindre om konsekvenserna för BRY. Intresseorganisationen för barns rättsskydd kom ut som ömkliga offer för sina egna hjärnspöken. Ja, och mammans. Men medan hon slutligen dömdes för kidnappingen av barnet (villkorlig dom, anmärkningsvärt lindrigt) gick hennes pådrivare fria från rättsliga påföljder. Det kan bara tolkas som att det är helt okej att sitta i tv och grundlöst stämpla en pappa som pedofil och psykopat. Andra hemskheter att förtiga. I sanning häpnadsväckande. Idag är pojken återbördad till pappan - och vem vet, BRY har kanske gjort sitt. Vilken omdömesgill människa i nöd skulle våga anlita en sådan organisation?