VM-guld inom räckhåll...

En storseger, ett oavgjort. Dubbelmötena med Ryssland har inte gett något entydigt besked om Sveriges slagstyrka inför handbolls-VM. Första matchen (29-18) var så övertygande att jag tyckte mig se blivande världsmästare - men idag vändes optimismen till åtminstone en gnutta tvivel. Kanske i onödan: man kör liksom inte över samma motstånd två gånger i rad, så okomplicerad är sällan idrottslogiken. Ryssarna är heller inga dunungar, det bör man så klart beakta. Dessutom tog sig Sverige friheten att laborera lite i dagens match. Ekdahl Du Rietz spelade bara en kort stund i början, Andreas Nilsson fick cirka en kvart i första halvlek, Lukas Nilsson och Jesper Nielsen satt på läktaren. Målvakterna och alla kantkillarna byttes på klockan, seriositeten var inte riktigt där. Fullt naturligt. Träningsmatch är träningsmatch, VM är VM och helt andra bullar. Oroväckande dock att se Kim Andersson. Jublade jag för tidigt över hans comeback? Vill inte tro det, men lyckosam var han ju inte i de här förövningarna. Svårt med både tempo och tajming, mängder av tekniska fel. Priset för lång bortavaro från internationellt spel? VM får visa. Den andre comeback-Kim - Ekdahl Du Rietz - gladde desto mer. Jag tror bestämt jag hade glömt vilken fantastisk handbollsspelare han är. Den fysiken, de stegisättningarna, det skottet. En svensk Karabatic, skulle jag säga. Så när allt kommer omkring stannar jag nog i optimistspåret. Sverige kan faktiskt vinna VM. Potentialen finns.