Gammal sanning: vilja slår klass...

HK Malmö-Lugi 24-23. Fattar knappt hur detta gick till. Lugi ledde med fyra bollar cirka tio minuter från slutet, lagets målvakt Espen Christensen var fullständigt formidabel och Malmöspelarna gick på knäna av trötthet. Matchen var körd. Trodde jag - och tänkte: tapper insats ändå av HK, hedersam förlust. Men då glömde jag vad vilja och stolthet betyder. HK hade några droppar till att krama ur de energidepåer som redan från avkast verkade fyllda till bredden. Till detta ett par snilledrag av tränaren Magnus Andersson; Simic ut och Kongstad in i buren, Tönnesen ut och Månsson in som playmaker. Bytena gav full utdelning. Kongstad motade lika många bollar på sitt korta inhopp som Simic gjort under övrig tid av matchen, Robert Månsson styrde upp offensiven bättre än den något äventyrlige Tönnesen. Långt om länge fick dessutom Adam Lönn ökat förtroende i det uppställda anfallsspelet, en chans han verkligen tog vara på. Där har HK Malmö gjort ett riktigt fynd. Den urkraften och den attityden som Lönn besitter, den måste man bara älska. Eller möjligen hata om man är motståndare...inte för inte var han nära att få på flabben av uppretade Lugispelare efter matchen. En annan HK-yngling att gilla är Linus Persson. Sex mål ikväll, starkt förbättrad jämfört med i fjol. Sen måste jag bara nämna Pecikoza. Ett enda läge fick han i andra halvlek, resten av tiden satt han fast i Jernemyrs björnramar. Men det läget räckte: HK:s biffige mittsexa vräkte in 24-23 och avgjorde hela derbyt. Bästa laget vek ner sig, frestas jag faktiskt säga. Det kom lite oväntat.