Kännbart återseende på alla sätt och vis

For till Ystad igår. Vad gör man inte för att återse en gammal ungdomsförälskelse? Nej nej, inga damer. Det finns viktigare saker. Handboll t ex. I allmänhet - och IFK Karlskrona i synnerhet. Klubben jag svärmade svårt för i mina nedre tonår. Levde med, sov med, hade under kudden, drömde om. Till och med spelade för, särskilt i fantasin. Det var 1950-tal och IFK dekorerade liksom mitt liv. För att inte säga hela Karlskronas liv. Den som suktade efter elitidrott hade helt enkelt inte så mycket mer att fröjdas åt.

*. *. *

Att jag nästan 70 år senare fortfarande har IFK Karlskrona nära hjärtat kan i objektiv mening säkert tyckas bisarrt, men själv lutar jag mig mot det bevingade uttrycket ”gammal kärlek rostar aldrig”. Möjligen blir den lite mindre blind, lite mer vemodsnaggad i kanterna. Insikten smärtar: vi var bättre förr, både IFK och jag. Tiden har sprungit ifrån oss på olika sätt. Naturligt nog. Välbefinnande är inte hugget i sten, allt och alla har ett bäst före. Fördelen som göms i detta är att man lär sig ta en förlust. Världen går inte under för 34-39 mot IFK Ystad - siffrorna gjorde mig upprörd blott i stunden.

*. *. *

Jag menar, gör man 34 mål i handboll ska man egentligen vinna. IFK var inte ens nära. Satte sig i uppförsbacke direkt, låg under genom hela matchen. Saknade försvarsspel, målvaktsräddningar, skärpa. Och förvisso kvalité jämfört med good old days. I dagens IFK-lag finns ingen ”flygande tunna” som Inge Fredin. Ingen skarpskytt som Alex. Ingen sprattelgubbe som Ove Bark mellan målstolparna. Framförallt ingen Percy Sellborn, mannen som offrade huv’et på att täcka skott. Vad som finns är en förbannat skicklig Daniel Steen - och förstås en helt annan handboll i det stora hela.

*. *. *

Kvällens överraskning var uppslutningen i Ystad Arena. Jag trodde att IFK Ystad kallnat. Bottenlag i allsvenskan, konkurshot så sent som i fjol, YIF som övermäktig konkurrent i stan; tuffa realiteter, föga publiklockande. Men va’fan? Arenan var ju välbesökt. Minst sexhundra åskådare, om jag ska gissa utifrån synintrycket (hörde ingen officiell siffra). Hög stämning, sjungande hejaklack. Trevligt! Och bra jobbat av IFK Ystad som förening. Kändes dock en smula avvikande att sitta där med bultande hjärta för det andra IFK-laget. Såg mig om efter medsympatisörer, fann exakt ingen.

*. *. *

Utflykten påminde f ö om Ystads litenhet i förhållande till Malmö. Här ett fungerande bussnät dygnet runt, där inställt efter 19.15. Finns ingen efterfrågan så dags, förklarade chauffören som tog mig till Arenan. Du skojar, sa jag. Nä, det gjorde han inte. Efter matchen blev det till att promenera mot stationen. Saknade min ungdom i varje steg. Bet ihop, gick över min förmåga. Utan lokalkännedom, mer på chans. Fast besluten att hinna med 21-tåget. Kom fram med någon minut tillgodo, stolt men svårt groggy. Bara för att mötas av en röd skylt: avgången mot Malmö 21.00 inställd.

*. *. *

Det var en sån kväll, ett sånt återseende. Lite avromantiserande störningar i logistiken. Käppar i hjulet, vissa friktioner. För min del dessutom en satans träningsvärk såhär dagen efter. I benen. Hoppas IFK mår bättre. Och kommer igen, rent sportsligt. Kul att ses. Trots allt.

Vagabondens klagan

Som jag skrev i föregående inlägg: jag gillar Simon Thern. Inte bara som fotbollsspelare, väl så mycket för hans frispråkighet. Killen är bra vid tv-mikrofonen, så att säga. Verbal, öppen, rättfram, inte alls lika förutsägbar som de flesta andra intervjuoffer. Igår tyckte jag dock han gjorde ett klassiskt misstag: snacka först, tänka sen.

*. *. *

Tillfrågad om IFK Värnamos framtid som allsvensk fotbollsklubb förklarade Simon Thern med emfas att vissa spelare i den befintliga truppen bör ”skeppas iväg”. Närmre bestämt alla som inte brinner för just Värnamo utan är öppna för anbud från annat håll. Sådana finns, ondgjorde sig Thern. Där blev jag något förvånad. Dagens fotboll är väl precis så? Spelarna handelsvaror, marknaden fri, klubbkänsla passé. Överallt, Värnamo inget särfall.

*. *. *

Om någon borde veta detta är det - Simon Thern. IFK Värnamo är hans sjätte allsvenska klubb. Möjligen sista, det lät onekligen så. Hursomhelst. Givet den egna karriären skorrade hans budskap orimligt moraliserande, kan jag tycka. Huvudsaken måste ju ändå vara att en spelare gör sitt absolut bästa för det lag han representerar i nuet. Uppträder professionellt, helt enkelt. Något annat vore kontraproduktivt. Om det nu är marknaden man vill attrahera.

*. *. *

Simon Thern (mer än) antydde att IFK Värnamo störts av att spelare haft tankarna någon annanstans, vilket då hämmat lagets prestationer under säsongen. Rätt eller fel kan ingen utomstående veta - men definitivt grovt att insinuera i tv så som Thern gjorde. Små bokstäver kan ibland vara bra, även för den frispråkige.

✌️Thern, Kroon och kval…⚽️

Kvalfotboll. Ödesmättade saker, jobbigt bara att titta på. Som igår när IFK Värnamo skulle försvara sin allsvenska status - eller eventuellt förlora den till Landskrona BoIS. Lagen hade 2-2 med sig från första mötet i Landskrona, detta var returen och alltså Värnamos hemmamatch. Fast inte. På det småländska höglandet har fotbollsgräset - eller om det är planskötarna - gått i vinteride, så avgörandet fick utlokaliseras till konstgjort underlag i Borås. Inget nytt i och för sig: som IFK Värnamo tvingades inleda säsongen fick man också avsluta den. Dessbättre lyckligt. Seger 1-0, kontraktet säkrat.

*. *. *

Grymt förstås att behöva spela årets viktigaste match på neutral mark. Desto starkare att klara det. Värnamo vann rättvist, men med rätt mycket darr på ribban i slutet. BoIS radade upp hörnor, kvitteringen hängde bokstavligt talat i luften. Det hade inneburit förlängning. Fördjupad ångest, ökad desperation. Värnamos hot, Landskronas hopp. Nu blev det inte så - och nånstans upplevde jag det som sjyst. Har inget emot BoIS, absolut inte. Skåne som fotbollsdistrikt skulle dessutom må bra av något mer än bara MFF i allsvenskan. Men det hjälps inte, min sympati för IFK Värnamo som klubb tar överhanden.

*. *. *

Numera är jag svag inte minst för Simon Thern. Hoppjerka, tyckte jag förr. Lycksökare som slängt bort sin obestridliga talang. HIF, MFF, AIK, Norrköping, Göteborg; säg en klubb och Värnamosonen Thern har varit där. Men för att dra ett kort ur floskelkatalogen: borta bra, hemma bäst. Tillbaka i ungdomstidens IFK Värnamo har Simon Thern blivit den spelare han aldrig kunde eller fick bli någon annanstans. Ledaren, centralgestalten, energispridaren som lyfter andra. Härligt att se. Hoppas han stannar nu - nästa säsong väntar ju sprillans nya Smålandsderbyn i allsvenskan: IFK Värnamo mot Öster från Växjö.

*. *. *

Mer kval - och mer Simon. Lunds BK nosade på en plats i superettan men föll två gånger om mot Östersund. 0-2 hemma, 2-3 i gårdagens retur borta. Sista Östersundsmålet där gjordes av den forne MFF-talangen Simon Kroon. Det kallar jag hjärtekrossare; matchen var Kroon’s farväl till elitfotbollen, en allvarlig sjukdomsdiagnos omöjliggör fortsatt satsning. Han har spelat sporadiskt under säsongen, inga hela matcher, mest funnits med som resurs i utkanten av truppen. Allt givet aktuellt medicinskt läge. Rörande slut på en berörande fotbollssaga. Tack Simon Kroon, tack Östersund.

Vad gör man inte för det skitta brännvinet?

Jag var i Tyskland igår. Kom osökt att tänka på Kaj, min gamle arbetskollega. Kaj var en rolig jävel med annorlunda infallsvinklar på det mesta. Ett av hans frekvent återkommande uttryck var: va’gör inte folk för det skitta brännvinet? Detta apropå just Tysklandsresor med buss. Kaj var inte den som åkte långt för livets vatten. Inte för att han hade något emot vattnet, jag skulle snarare säga tvärtom. Det var mer logistiken som störde: upp i ottan, hem om kvällen, offra en hel jävla dag i trängsel. När man har Bolaget runt hörnet. Eller åtminstone på cykelavstånd. Under Kaj’s värdighet liksom. Under hans törst också.

*. *. *

All respekt för Kaj, sedan länge salig i åminnelse. Jag var själv likadan en gång i tiden. Brännvin inhandlades på Bolaget och aldrig i stora portioner. Bara vad kvällen eller ögonblicket krävde, i regel en enda butelj. Samla fanns inte på kartan. Barskåp och vinställ var klassmarkörer, vi vanliga dö’nickar nöjde oss med en hylla i skafferiet. Sen kom Tysklandsresorna. Bussbolagen. Dagsutflykterna. Lübeck, Burg, Heiligerhafen. De dittills oanade möjligheterna. Och de allt generösare EU-reglerna kring införsel. 90-talet, tror jag. En ny tid, en ny värld. För väldigt många, men aldrig för Kaj. Han höll fast vid old school.

*. *. *

Igår var jag på Kaj’s sida. Herregud så mycket tidspillan för det skitta brännvinets skull. Det började direkt. En timmes väntan i kylan på Svågertorp, avfärd 08.20 istället för 07.20. Bussen utgick från Ystad, plockade upp folk i Sjöbo och Staffanstorp. Fastnade längs vägen mot Malmö pga trafikkaos, delvis relaterat till oväder. Må så vara, shit happens. Men så fortsatte det. I princip hela dan - och allra värst på hemresan. Delar av Danmark hade blivit akut vintrigt, vägbanorna glashala. Blåljus lite överallt, snigelfart blandat med totalstopp. Jag hade cyklat snabbare. Jag som har svart bälte i slow motion på två hjul.

*. *. *

Tid för shopping? Två timmar. Egentligen en och en halv, vi skulle ju hinna äta också. Currywurst? Nej faan, hamburgare direkt från bussagrillen fick duga. Klockan 15 lämnade vi Heiligerhafen, klockan 16 la färjan ut från Puttgarten. Och strax efter 21.00 angjorde vi Svågertorp. Långtifrån 18.00 som planerat. Synd om oss? Inte det minsta. Möjligen om Ystadgänget som påbörjat resan 06.00 och i bästa fall kom hem runt 22.30. Först på, sist av. En sak lärde jag mig: Bolaget tål att tänka på, Kaj kan ha haft en poäng där. Sitta tolv timmar på en buss för det skitta brännvinet måste vara farligt nära gränsen för ren idioti.

Anfall bästa försvar - än så länge

Först som sist bör man kanske säga - sakta i backarna! Det är C-gruppen i Nations League Sverige vinner. Lag som Estland och Azerbajdzjan vi skojar med, ett hyggligt Slovakien vi tar fyra av sex poäng mot. Det återstår fortfarande att se hur ”nya” Sverige står sig mot mellan- och framförallt toppskiktet i fotbolls-Europa. Men i väntan på svar får man förstås vara glad. Längesen ett svenskt landslag var så underhållande som nu. 6-0 igår mot Azerbajdzjan, fyra mål av Gyökeres och två av Kulusevski. Offensiven i högsätet, flödande kreativitet. Tvåsiffrigt närmare än en reducering.

*. *. *

Allt går så klart att vifta bort med klassen på motstånd. Men minns jag inte fel förlorade Sverige 0-3 mot detta Azerbajdzjan i en av Janne Anderssons sista landskamper som förbundskapten. Och det är bara något år sedan. Azerbajdzjan som försämrats sen dess? Sverige som förändrats till det bättre? Lutar starkt åt det senare, tror jag. Dumt att spekulera kanske; fotbollen är nyckfull, den ena matchen sällan den andra lik. Vad vem som helst kan se är dock skillnaden i själva spelidén. Extremt framåtlutad nu under Jon Dahl Tomassons ledning. Rak, snabb, målinriktad. Möjligen individanpassad?

*. *. *

Ingen av våra bästa är liksom försvarsgigant. Kulusevski, Isak, Gyökeres; renodlad anfallskraft, näsan mot och för mål. Det går att lägga till spelare som Ayari, Sema, Nanasi, eventuellt Forsberg. Kanske till och med Hugo Larsson, om eller när han återkommer från skada. Vertikalt är det nya normala, cirkelfotbollens dagar är förbi. Liksom den utstuderade försvarsfotbollens. En gång Sveriges styrka, nu svaghet. Mot Azerbajdzjan igår kunde det kvitta, men tänk Spanien, England, Frankrike eller liknande typ av motstånd; vad skulle hända där? Är Tomasson mannen att sätta även en solid defensiv?

*. *. *

Där kvarstår en del frågetecken. Eller inte. Kanske rymmer den gamla klyschan om anfall som bästa försvar mer än bara korn av sanning. Kanske får vi vänja oss vid 4-3 eller 4-4 istället för 1-0 eller 1-1. Gärna för mig, kul med attackfotboll. Seriöst: Viktor Gyökeres! Vilken genial spelare. Det svåraste som finns i fotboll får han att se enkelt ut: konsten att göra mål. En ny Zlatan? Nej, snarare en svensk motsvarighet till Norges Haaland. Bättre betyg kommer jag inte på. Även om jag är ännu mer imponerad av Alexander Isak. Den tekniken, de nedtagningarna av boll. Där kan man tala om Zlatan.

Hudnära krönika om krigets fasor

Inte ofta man får kämpa med tårarna pga tidningsläsning till morgonkaffet. Men igår hände det. Anledningen var Kenan Habul’s personliga krönika i Sydsvenskan. Den handlade om krigets fasor. Dels de han själv upplevde som barn i det forna Jugoslavien. Dels de han nu tvingas bevittna på håll som journalist i Sverige: massakern i Gaza, Israels så kallade självförsvar mot Hamas. Likheterna i det urskiljningslösa dödandet. Skräcken, sorgen. Och frågorna som gnager i gemene man/kvinna. Varför? Hur kan det ske? Var finns förståndet? Kärleken som trumfar hatet? Respekten för barnen?

*. *. *

Kenan Habul sätter ord på det ofattbara. Räds inte antisemitkortet, som många andra i den svenska offentligheten. På politisk nivå, inte minst. Som om Israel inte skulle gå att kritisera utan att hela det judiska folket skuldbeläggs. Som om mörk historia gav evigt alibi. Habul vågar där politikerna fegar, berättar osminkat ur egen erfarenhet. Döljer inte sin djupa förtvivlan; Mellanösternkriget går in på andra året, Israel kommer undan. Inga sanktioner, inget brutet handelsutbyte, ingenting som stör facit. 43 000 döda hittills, tusentals barn. Gaza sönderbombat. Hur länge varar ett självförsvar, undrar Habul. Ja, säkert alltfler med honom. Svaret är nog ganska givet: så länge USA och EU tillåter.

*. *. *

Kenan Habul skriver som människa, pappa, själv krigsbarn från 1990-talets Bosnien. Oerhört drabbande läsning. Inget ställningstagande folk mot folk, om man nu inte väljer att tolka det så. Mer ett gripande manifest för livet, hoppet, freden; allt som de allra flesta drömmer om, oavsett hemvist på jorden. Sveriges SD-styrda regering borde ta in texten i sin föreslagna kulturkanon, kan jag tycka. Det kommer förstås inte att ske. En kanon omfattar böcker, inte krönikor. Dessutom ska urvalet vara politiskt korrekt - vilket här och nu verkar inkludera en helig princip: allt Israel gör är rätt. Respekt, Kenan Habul. Upplyftande med ett självständigt och annorlunda perspektiv.

Tankar kring ett omöjligt pris

Nähä, inte i år heller. Det börjar bli uppenbart nu att något med personen Henrik Rydström stör expertjuryn bakom tv-jippot Allsvenskans Stora Pris. Samma här, höll jag på att säga. Men det hindrar mig inte från att tycka att yrkesmannen Rydström borde varit en av de tre nominerade i kategorin Årets tränare. Givet då att juryn vill bli tagen på allvar. Att underkänna Rydström är som att säga att vem fan som helst kan vara tränare i MFF - inklusive ingen alls. MFF vinner guldet oavsett. En ståndpunkt värdig helt vanliga fotbollsfubbickar. Välkomna i gänget, alla fisförnäma besserwissers.

*. *. *

Vilka som ingår i juryn? Ja, lustigt nog de närmast berörda. Allsvenskans alla tränare alltså. Plus lagkaptenerna. Men därtill ett större gäng av insiders, fotbollsjournalister och liknande. Ut ur detta kommer liksom ingen faktabaserad vetenskap, bara personligt tyckande. Med utrymme för efterslängar och tjuvnyp, lika väl som smörande och ryggdunk. Mänskligt beteende, upphöjt i offentlighetens ljus. En ringaktad mästartränare, nu precis som i fjol. Då blev Elfsborgs Jimmy Thelin Årets tränare, trots att han slutade som loser. Och då bröt prisjuryn sin egen praxis: guldlagets tränare skall också vara Årets.

*. *. *

Den tyckte även jag var diskutabel. För enkel väg ut ur problemet, så att säga. Tränare har samma jobb men vitt skilda förutsättningar; att rangordna dem yrkesmässigt låter sig egentligen inte göras. Och just därför kan det lätta kanske ändå vara det enda rätta. Guldtränaren vinner, punkt. Om man nu ska ha ett pris. Och om min egen favorit ursäktar. Anders Torstensson i Mjällby alltså. Inte heller han är nominerad. Två stockholmare (Hammarby, AIK) och en göteborgare (Gais) går före. Vem som slutligen får utmärkelsen berör mig föga, vore intressantare att få veta vad som diskvalificerat Rydström.

*. *. *

Karl’n var faktiskt populär så länge han var tränare i Sirius och inte minst Kalmar. I Malmö har han guld på guld - men plötsligt är det som om resultaten underordnats hans personlighet. Tjurigheten, intervjuflosklerna, tjafset med domarna i stridens hetta. Ja, Rydström kan säkert vara påfrestande - vilken tränare kan inte? Själv har jag svårt för Holmberg i Gais, han som gjort en sport av att avsluta varenda tv-intervju med ett ”härligt”. Positivt trams bara. Vid allsvenskans slut återstår blott en tabell - och i skenet av den blir nomineringarna till Årets tränare smått skrattretande. Tycker jag, tralala.

*. *. *

Idag läser jag i tidningen att HK Malmö är i ekonomisk knipa. Konkurshot runt hörnet, vädjan om hjälp. Beskedet kommer inte oväntat. Handbollen har sedan länge ett rent helvete i Malmö. Media, sponsorer, publik - år efter år samma: bräckligt intresse, ingen eller alltför få som riktigt bryr sig. Eldsjälar som förenats i en dröm om SM-guld, på senare tid även i en rejäl damsatsning. Till slut kostar det mer än det smakar. Elitidrott är i den meningen närmast avskyvärd: endast den stenrike överlever, övriga får gå med håven och hoppas på konstgjord andning.

Nu vankas andra bollar…

Vemodigt att fotbollssäsongen är över, men samtidigt skönt. Nu kan man utan samvetsnöd gå all in på handboll. Slippa de kniviga valen, omfamna sin andra favoritsport fullt ut. Skillnaden är förvisso monumental: kring fotbollsallsvenskan hysteri och hausse, kring handbollsligan sorl och stiltje. Ganska trevligt dock, som övergång betraktat. Sorl är ett underskattat stämningsläge, tycker jag. Kan ha med min ålder att göra; skrika sig hes på idrott hör det ungdomliga oförståndet till. Och med ungdom avser jag då upp till cirka 50.

*. *. *

Spolingar i det åldersspannet finns inte många i Baltiska hallen. Tvärtom. HK Malmös stampublik bär oroväckande tydlig seniorprägel. Vad händer efter oss, brukar jag undra. Vem går på handboll om tio år? Lika bra att inte veta. Tillbaka i nutid några rader om gårdagens match i Baltiskan. HK mot IFK Kristianstad, Skånederby. Mer folk än vanligt på plats, säkert fyrsiffrigt. Inklusive ett bortafölje som tog sorlet till extraordinära höjder. På goda grunder; deras lag lekte hem segern. 18-13 i båda halvlekarna, 36-26 som slutresultat. Jämn och konsekvent överkörning, HK var inte ens nära i nivå.

*. *. *

Det fanns förvisso ursäkter för hemmalaget. Hampus Nygren var inte med. Truls Grötta inte heller. Hjärtat i försvaret, hjärnan i anfallsspelet. Förödande avbräck; HK Malmö är tunt nog i intakt tillstånd, utan den duon närmast hjälplöst. Inhoppande målvakten Ebbe Håkansson var bra, Alfred Olsson en ljusglimt. Men Kristianstad så mycket mer komplett. Två man på varje position, alternativa lyxlösningar att laborera med. En Markus Olsson som stampar i kulisserna, snart redo för comeback. Nästan så jag anar potential för SM-guld - givet då att lagets målvakter kan steppa upp lite i klass.

*  *  *

Handbollsligan i stort är otippat intressant såhär långt. Vem trodde att HF Karlskrona skulle bli ett topplag? Hallby en seriös kandidat till slutspel? Guif något av slagpåse? Sävehof ett mediokert mittenlag? Men. Detta är läget här och nu - inget säger att det blir bestående. Mer än hälften av seriespelet återstår, utrymme för trendbrott finns. Även om tvivlen växer vad gäller Guif. Den anrika Eskilstunaklubben pendlar mellan hopp och flopp. Varvar hårfina förluster med totala genomklappningar, står kvar på ynka tre poäng. Svårbegripligt; på pappret har man ett lag som borde kunna bättre.

*  *  *

Fin kväll för Karlskronas alla handbollsvänner igår. HFK slog Sävehof i ligan - och väl så angenäm, åtminstone för mig, var IFK:s seger borta mot Anderstorp i allsvenskan. Som f ö fördröjde min hemfärd från Baltiskan. Senare avkast gjorde nämligen att jag tvingades följa upplösningen i min iPhone. Cykla i ovisshet är dumt, bättre stå på stället och invänta fakta. Jodå, 34–32 IFK, bekräftat slut. Otroligt så glad man kan bli över ett resultat. Lätt att trampa blir det också, cykeln gick som på räls. Märkte först när jag kom hem att jag var blöt. Faan, det måste ha regnat.

Smått och stort från årets allsvenska

Allsvensk sammanfattning var det. Här kommer den, lika subjektiv som alltid. Årets mästare: Malmö FF. Etta från start till mål, slutligen elva poängs marginal till tvåan Hammarby. Suveränare guldlag får man leta efter. Vad gäller sextonlagsallsvenskan, instiftad 2008, har det aldrig funnits. MFF spelade kanske inte bländande fotboll hela tiden - eller också var det precis det man gjorde. Jämfört med konkurrenterna alltså. Tabeller brukar inte ljuga.

⚽️   ⚽️   ⚽️

Årets lag: Här måste jag ändå säga Mjällby AIF. MFF gjorde vad alla förväntade sig, Mjällby gjorde vad ingen förväntade sig. Femma på 50 poäng, tätt i rygg på de tre Stockholmsklubbarna. Handicap i resurser, övertag i prestation. Årets tränare: Helt adekvat Anders Torstensson, Mjällby. Årets sportchef: Helt adekvat Hasse Larsson, Mjällby. Årets å andra sidan: Om inte Arvid Brorsson skallat in 1-1 i 100e (!) minuten i Mjällbys match mot Gais tre omgångar från slutet - ja, då hade Gais blivit femma och Mjällby sexa. Och gjort det fan så mycket svårare att utnämna mitt lag till Årets.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets målvakt: Johan Dahlin, MFF. Fantasilöst, jag vet. Kommer inte på nån bättre - och erkänner gärna Dahlin eftersom ingen annan verkar pigg på att göra det. Årets livvakt: Sotiros Papagiannopoulos. AIK:s mittback sällade sig till bidragsgivarna för en hjärtsjuk liten MFF-killes ödesmättade väntan på transplantation. Äkta empati känner inga klubbgränser. Årets ordningsvakt: Tess Olofsson. Elitdomarkårens enda kvinna, pionjär i allsvenskan. Precis lika utsatt som alla manliga kollegor - och precis lika bra, givet omständigheterna. Det är svårt att vara domare. Respekt.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets mål: Manneh’s precisionsmissil i krysset när Mjällby slog Kalmar 3-0. I mina ögon snäppet vassare än liknande konststycken från Besara i Hammarby och Christiansen i MFF. För att inte tala om alla jag glömt. Årets skyttekung: Nikola Vasic, BP. 17 mål för ett lag i de nedre regionerna. Starkt, imponerande på alla sätt och vis. Årets ”late bloomer”: Samme Nikola Vasic. Allsvensk skyttekung vid 33. Aldrig för sent liksom. Årets fynd: Många om budet. Ska jag välja en får det bli Toure i Hammarby. 18-årig vänstervinge, värvad från Elfenbenskusten i somras. Redo för succé direkt.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets dammsugare: Jesper Gustavsson, Mjällby. På högvarv hela tiden, saknar avstängningsknapp. Årets intermezzo: Samuel Brolin vs Dino Islamovic. Lagkamrater i Kalmar, antagonister under pågående match (mot Halmstad). Slagväxlingen var inte långt borta, det kunde varenda tv-tittare se. Men Islamovic var kall. Tillfrågad under pausvilan om vad som egentligen hände svarade han ”ingenting, absolut ingenting”. Med den typen av sammanhållning var det kanske inte så konstigt att Kalmar åkte ur. Årets tv-expert: Pär Hansson. Har vad Axén saknar: självdistans, humor, ödmjukhet.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets inhoppare: Taha Ali, MFF. Blandade och gav, fick till slut på en riktig fullträff. I dubbel bemärkelse. Hans 45 minuter mot Göteborg vände 0-1 till 2-1, ena målet gjorde han själv. Årets mysterium: Sjukstugan i MFF. Tinnerholm, Moisander, Vecchia, Haksabanovic; fyra dyringar som aldrig blev tillgängliga för spel. Diffust varför, särskilt i Vecchia’s fall. Man tappar rimligen inte en hel säsong för ”ont i ryggen”. Årets spelare: Gustav Lundgren, Gais. Hade aldrig hört talas om honom - och vem hade det? Doldisen tog allsvenskan med storm och stjärnaura.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets vingklippta änglar: IFK Göteborg. Igen. Det vilar något närmast depressionsliknande över klubben som en gång nämndes med vördnad långt utanför Sveriges fotbollsgränser. Hade tur nu som höll sig kvar, hade kanske mått bättre av nedflyttning. Slicka såren, börja om. Gärna med en tränare som - till skillnad från den nuvarande - utstrålar energi och entusiasm. Årets sista fråga: Klarar Värnamo kvalet mot Landskrona BoIS? Jag är inte tvärsäker. Om BoIS fått välja kvalmotstånd tror jag man valt just Värnamo. Inte Halmstad. Inte Göteborg. Inte den rutinen. Snart nog vet vi.

Tack för underhållningen, Mjällby

Allsvenskan 2024 är över. Slutomgången skilde sig från alla övriga i ett avseende: gemensam avsparkstid, åtta tv-sända matcher parallellt. Sista spillran av gammal god fotbollstradition. Svårt att välja? Inte för mig. Någon sekunds betänketid räckte, sen zappade jag in Hällevik. Strandvallen, Mjällby-IFK Göteborg. Har man sett sitt favoritlags tidigare 29 matcher vore det ju korkat att avstå den 30e. Makalös lyx egentligen; kunna se rubbet mot en relativt blygsam avgift, sitta bekvämt framför dumburken och räkna hem poängen. Allt var inte bättre förr.

*. *. *

Mjällby fullföljde en strålande säsong med ytterligare en seger. 1-0, målet av Stroud, siffrorna klart i underkant. Tur för Göteborg. Ett andra Mjällbymål hade skickat laget till kval. Nu räddade man sig på fler gjorda mål än Värnamo, snacka om sköra marginaler. Mjällby å sin sida nådde exakt 50 poäng, nytt klubbrekord på allsvensk nivå. Placeringsmässigt ett tangerat rekord; femma blev Mjällby även 2020, då som nykomling. Och med ett annat lagbygge. Fyra år är lång tid i dagens fotboll, spelare kommer och går och ibland vet nog inte ens Gud vad man får.

*. *. *

Gud i det här fallet heter Hasse Larsson. Dynamisk sportchef i Mjällby AIF. Mannen bakom den oundvikliga köp- och säljverksamheten. Boss, men samtidigt en grabb bland grabbar. Allsångsledare i omklädningsrummet efter varje vunnen match. Bonnaktig trivselspridare i sin blotta uppenbarelse. Så mycket Mjällby att han förmodligen luktar sill. Nä, det var plumpt sagt. Men det är omöjligt att föreställa sig Larsson som sportchef i någon annan klubb än just Maif. Han är Listerlandet, var det redan på den tiden han själv plöjde runt som mittfältare.

*. *. *

Jag går lite på känsla nu, hyllar möjligen Hasse Larsson för stort. Ensam är sällan stark, självklart finns det kompetens rakt igenom hela organisationen. Gedigen tränarstab med Anders Torstensson i spetsen, ungdomsakademi som kan mäta sig med storklubbarnas, en komplett palett av duktigt folk. Inklusive det jag brukar kalla Gustavssonligan. Kanske trots allt det viktigaste Mjällby har. Jesper Gustavsson och Victor Gustafson. Mittfältsgnuggare, evighetsmaskiner. Jämte Jacob Bergström det enda som återstår av laget från 2020. Ovärderliga, tack och lov osålda.

*. *. *

Jag tror smärtgränsen för Mjällby går precis där. Man kan sälja Ståhl till Djurgården, Rosengren och Rösler till MFF, Noah Persson till Schweiz; så länge Gustavsson och Gustafson finns kvar finns också själen kvar. Något att bygga kring, förebilder som underlättar för alla nya. Och kanske för Hasse Larsson att sniffa upp rätt karaktärer. Han lyckas inte alltid, det gör ingen sportchef på en fri marknad, men anmärkningsvärt ofta och då med utvecklingsbart hellre än färdigt som rättesnöre. Intressantast just nu: Gambiske anfallsfyndet Manneh, 20, om du frågar mig.

*. *. *

Detta var faktiskt tänkt som en allsvensk sammanfattning. Märker nu att det urartat i en Mjällbyhyllning. Får återkomma när - eller om - jag lyckats lugna ner mig. Konstaterar dock att MFF vann allsvenskan -24 med elva poängs marginal. Måste väl ändå vara rekord?

Annonsjournalistik i Sydis

Ser att Robin Simovic har en annons i Sydsvenskan idag. Förklädd till artikel på tidstypiskt manér. I det här fallet ett bortglömt fotbollsproffs utan kontrakt som söker nytt jobb - och därför behöver påminna om sin existens. Sydis står till tjänst, bjuder på nästan ett helt uppslag. Precis som man gör så fort en ny krog ska öppnas i Malmö. Jag säger inte att det är fel, bara annorlunda mot hur det var förr.

*. *. *

Reklam i tidningstext ansågs helt enkelt vara en dödssynd. Krogar och nöjesställen fick så vackert annonsera mot milimeterpris. Det är möjligt att ”misstag” förekom - men idag är öppna spjäll rättesnöret, Sydis har en reporter som nischat sig på presentation av alla nytillskott i Malmös restaurangvärld. Gratisreklam, inbäddad i allmän journalistik. Hur jobbsökande fotbollsproffs behandlades förr vet jag inte. Ganska stramt förmodligen. Rena PR-artiklar liknande den om Simovic har jag inget minne av.

*. *. *

Nu råkar jag gilla Robin Simovic. Har alltid gjort. Påstår heller inte att han snyltar på Sydsvenskans frikostighet. Ansvaret, om det finns något, är tidningens. Det kan också vara jag som väsnas om just ingenting. Som fastnat i det gamla. Missat det nya. Ett vanligt fenomen i min ålder, inget att skämmas  över. Men jag vidhåller förstås att själva affärsidén verkar udda: erbjuda reklamutrymme utan att ta betalt. Otänkbart på min tid, Sydis var beroende av sina annonsintäkter. Och mån om sin image.

*. *. *

Hoppas det går bra för Simovic. Artikeln har tyvärr lite drag av nödrop, tycker jag. En kille som svalnat på marknaden, som ber om en ny chans men börjar få en del emot sig. 33 fyllda, naturligt slitage efter en lång och brokig karriär. Ingen fotboll senaste halvåret, bara rehab. Belgien dessförinnan, oklart varför kontraktet bröts där. Simovic själv säger att han har sina bästa år kvar och några kritiska frågor syns inte till. Opassande i en annons, kanske?

Tyst Sverige. United States har talat.

Många fågelholkar i tv i morse. Jordskredsseger för Republikanerna i USA-valet. Donald Trump president de närmaste fyra åren. Demokraterna tillplattade, Kamala Harris överkörd. Hårda fakta för den svenska samhällseliten; i skrivande stund har jag ännu inte sett eller hört en enda positiv kommentar över resultatet. Inte ens från SD:s utrikespolitiske talesperson. Sverige är i detta avseende knappast unikt: Trump’s politiska vänkrets verkar vara begränsad till några andra ytterligheter. Putin i Ryssland, Netanyahu i Israel, Orban i Ungern, Nordkoreas diktator vad han nu heter.

*. *. *

Viktigt: Sverige har egentligen inte med själva saken att göra. USA-valet är det amerikanska folkets. Om en förkrossande majoritet röstar på Trump kan vi sucka, stöna, skriva av oss på nån blogg; resultatet kvarstår och måste respekteras. Annars blir vi som - Donald Trump 2020. Faktaförnekare, demokratiföraktare. Den här gången slapp han alla hjärnspöken. Valet blev ospännande, röstsiffrorna inbjöd aldrig till några konspirationsteorier. SVT försökte skapa något slags drama långt efter att ridån gått ner för Harris. Miljontals amerikaner valde Trump. Ligisten före juristen.

*. *. *

Katastrofalt för Demokraterna förstås. Och för Kamala Harris som presidentkandidat. Om hon inte var redo för ämbetet eller USA inte redo för henne kommer säkert att diskuteras. Kanske skrattade hon bort sina chanser? Kanske fick hon Trump att framstå som jämförelsevis seriös? En konst det med, lite som självmål i fotboll. Hursomhelst. Skönt att det är över nu, USA-valet. Snart nog skördar vi frukterna. Slut på kriget i Ukraina, ty det har Trump lovat. Fortsättning på Israels makabra vedergällningar runt om i Mellanöstern, ty det har Trump inga kända invändningar emot. Arma värld.

USA-valet känns något osvenskt…

Presidentval i USA. Om världen håller andan vet jag inte, saknar utblick och känselspröt. Men Sverige gör, det är tydligt. Svenska medier framförallt. SVT verkar vara bemannat i varenda delstat och Fyran har skickat allt man har, inklusive fotbollsoraklet Olof Lundh. Att jag själv ligger sömnlös om nätterna beror mer på ett utbrott av min förbannade förkylningsastma - men visst, oönskad tid ger utrymme för tankeverksamhet. Och då blir man plötsligt en i gänget. Rycks med, inser att Amerikas sak är även vår.

*. *. *

Republikan eller demokrat? Trump eller Harris? Gaphals eller gapskratt? Valet tycks klyva USA på mitten, dagens opinionsläge ger inte ens en fingervisning om morgondagens slutresultat. Trump har männen, Harris har kvinnorna. Så långt är mätningarna tydliga - och föga förvånande. En ärkeknöl vinner sällan kvinnliga sympatier. Å andra sidan: ju större population desto fler knäppgökar. Trump vann 2016 och kan säkert göra det igen. Obs, skriver jag elakheter beror det på min etnicitet. Som svensk går det liksom inte att ta in Trump; män av hans sort finns nog, men inte i politiken. Det närmaste vi kommit var väl Bert Karlsson - som vid en jämförelse ändå framstår som oförarglig mysfarbror.

*  *  *

Det borde inte gå att förlora mot Donald Trump. Så skrev jag bestämt redan 2016. Och bortsåg från det självklara: Sverige finns här, USA finns ovan där. Människor är inte exakt likadana. Det amerikanskt korrekta skiljer sig från det svenska korrekta. Det politiska systemet är annorlunda, synen på värdigt ledarskap inte tillnärmelsevis samma. Om så vore hade Hillary Clinton vunnit -16 - och Kamala Harris varit skyhög favorit nu, åtta år senare. Istället jämnt, ovisst, mycket som talar för en andra Trumpperiod på presidentposten. Om inte, den gamla vanliga anklagelseakten: riggad röstning, stulet val, eventuellt en ny stormning av Capitolium. Noll respekt för demokratin. Trump som Trump.

*  *  *

Som de allra flesta svenskar - minus SD:s väljarbas - hoppas jag alltså på Harris. Mest för att precis vem som helst känns som ett bättre alternativ än Trump. Kan dock inte påstå att jag är stormförtjust i henne. För mycket Amerika. Vinka, showa, fejka publikkontakt; såna saker. Och så detta vettlösa gapskrattande hela tiden. Harris ser ut att vara konstant skrattnödig. Lite märkligt, givet det ämbete hon kandiderar för. Men med det sagt: vinner hon kommer även jag att skratta.

Kvalfyllda tider - men tack och farväl till Kalmar

Avgjort. Kalmar FF får lämna allsvenskan. Dagens resultat slog undan benen på laget som alltid haft en vrå av mitt rymliga fotbollshjärta. Trist men inte oväntat. KFF har saknat stabilitet genom säsongen. Sett bra ut alltför sporadiskt, konsekvent fallit tillbaka i torftiga prestationer. Ojämn kvalité, bärande spelare som passerat zenit, tränarbyte utan effekt; nedflyttning låg så att säga i farans riktning. Desto mer ovisst kring kvalstrecket: fyra lag i farozonen, såvida Norrköping inte slår AIK i morgon. Då blir det tre kvar. Halmstad (trots dagens seger mot Djurgården), Göteborg, Värnamo.

*  *  *

Tippa känns omöjligt. De inblandade lagen har likvärdigt motstånd i slutomgången. Halmstad möter AIK borta. Göteborg ska till Hällevik. Norrköping, om dom är kvar i klistret, har också bortamatch - mot Djurgården. Bara Värnamo har hemmamatch, gästas av Elfsborg. Svårt på pappret för alla - under normala omständigheter. Vilket det inte blir här. Vill t ex Elfsborg jobba livet av sig för att i bästa fall bli femma i allsvenskan 2024? Kan Mjällby mobilisera sedvanlig glöd mot ett Göteborg som kanske måste vinna? Vad har Stockholmslagen att spela för? Är det sant som det sägs att motivation slår klass?

*. *. *

Oavsett ska man nog inte överdramatisera frågan. Lag 14 från allsvenskan bör klara lag 3 från superettan i ett kval. Brukar göra det, om jag inte missminner mig. Men IFK Göteborg mot Landskrona BoIS vore onekligen ett kul möte. Inget tips som sagt. Mer ett exempel på hur det kan bli. På söndag vet vi.

*. *. *

När jag såg MFF:s startelva mot Hammarby tänkte jag: provocerande. Nu går du för långt, Henrik Rydström. Skicka ut ett halvt juniorlag bara för att guldet är säkrat. Ge bort matchen, såra tredje part. I halvtid satt jag där med lök på laxen: 2-0 Hammarby, ett MFF som helt enkelt inte räckte till. Men. Döm om min uppriktiga förvåning - och motvilliga beundran. MFF kom igen! Utan spelarbyten men med nyvunnen stolthet och ett jävlaranamma som nog chockade Hammarby. 1-2 Zätterström, 2-2 Bolin. Två av alla ungtuppar i laget, Bolin förstås så nära ordinarie man kan bli i överflödets MFF. 

*. *. *

Poängen som sådan behövdes inte, ändå kändes den viktig. Säkert för Rydström som ansvarig tränare och för spelarna han gav förtroende - men också för oss som håller allsvenskan högt och tvivlade på MFF:s inställning i det här fallet. Med facit i hand blev ju 2-2 ett betänkligt resultat för - Hammarby. Näst bäst i serien men inte bra nog för att stänga en match mot mästarlagets inventeringselva. Han hade ju onekligen grävt djupt, Rydström. Makolli, Skogmar, Loukili från start. Lewicki inbytt för säsongsdebut. Bortglömda anfallslöftet Gudhjonsen likaså i slutskedet. Ropen skalla - speltid åt alla, lite så.

🤒 Mellan ansedd och avskydd 🚭

När jag var ung skulle alla göra det. Eller åtminstone pröva på. Annars var man vad man minst av allt ville vara i tonåren. En fegis. Mes. Torrboll. Priset var dessutom överkomligt, även för en lymmel med blygsam veckopeng: runt 2:50 för ett paket, 12 öre om man köpte dom styckevis. Göra och pröva på vaddå, undrar du förstås. Göka? Samma paketpris kanske, inte vet jag. Men fel svar. Röka handlar det om. Sånt som alla riktiga karlar mellan 12 och 72 gjorde förr i tiden. Vissa frimodiga damer också. Det ansågs inte fult att röka, snarare fint. Inte dumt, snarare smart. Med en cigg i mungipan var man som stjärnorna på filmduken. Eller som far sin bakom bilratten. Vuxen halsblosset liksom. Inne i matchen.

*. *. *

Men nu ska jag inte sitta här och skönmåla historien. Det fanns kloka ungdomar också på 50-talet. Sådana som stod emot trycket. Eller i vart fall slutade i tid. Som hade det där mystiska som kallas karaktär. Och fick skit för det, av oss som trodde vi ägde världen. Pinsamt då, preskriberat idag. Själv fastnade jag i ett livslångt bruk. Ja, bruk. Inte missbruk. Jag har aldrig kedjerökt, aldrig tagit ett bloss före frukost. Okej, reservation för enstaka avvikelser. Känner att jag nog skulle klara att fimpa för gott - men vill inte. Är för dum, för gammal, möjligen lite för rädd också; sluta nu? Vid 79? Hur skulle kroppen reagera på det? Uteslutande positivt? Tvivlar. Saknar lust att experimentera. Fortsätter med mina tio om dan…

*  *  *

…trots de satans prishöjningarna. Den senaste just idag, därav denna partsinlaga. Till ingen som helst nytta, jag vet. Rökarnas tid var den jag precis beskrivit - här och nu är vi en typ av avskräde. Övervintrade stinkbomber. Lovligt villebråd. Jag tar det, beklagar mig inte. Unnar renlevnadsmänniskorna rökfria miljöer, går gärna undan för deras skull. Skriver alltså inte detta i protest eller som något slags upprop, mer som ett muspip över utvecklingen. Läste någonstans att om cigarettpriset följt konsumentindex (prisutvecklingen) borde ett paket idag kosta cirka 35 kronor. Det gör det inte. Vissa av de vanligaste märkena kostar från och med nu 85. Tobaksskatten känner inga skamgränser, har inget tak.

*  *. *

Jag förstår att Pappa Staten behöver våra pengar. Och vad är lättare än att skjuta en straff i öppet mål? Lite så har det blivit: kläm åt stinkbomberna bara, det finns ändå inte en jävel som försvarar dem. Just nu råkar det vara SD-regeringen som klämmer men jakten på rökarna skär över alla partilinjer, samsynen just här är smått fascinerande. Någon politruk, har glömt vilken, ondgjorde sig förresten över att Sverige fortfarande är billigast i Norden vad gäller cigg. Lät som ett hot om mer. Eller löfte, snarare. I Norge t ex kostar visst ett paket runt 150 spänn. Norrbaggarna har förvisso löner därefter men va’fan, hårda tag är tidens melodi. Fast inte mot snusarna; där sänks skatten. Rejält. Kul för dem, man ska inte va’ missunnsam.

*. *. *

Hit kommen känner jag nästan för att radera inlägget. Svindyra cigaretter är väl vad vi förtjänar, vi som vägrat lägga av. Och som problem betraktat är det ju närmast försumbart. Krig är värre. USA-val likaså, givet åtminstone den ene presidentkandidaten. Världen som sådan känns helt klart farligare än rökning. Vissa världsledare betydligt ruggigare än en genomsnittlig rökare. Kanske det dom hade behövt: ta sig ett bloss, coola ner, blåsa ringar för freden. Men okej, nu publicerar jag. Trots allt. Alltid roar det nån. Eller retar.