Smått och stort från årets allsvenska

Allsvensk sammanfattning var det. Här kommer den, lika subjektiv som alltid. Årets mästare: Malmö FF. Etta från start till mål, slutligen elva poängs marginal till tvåan Hammarby. Suveränare guldlag får man leta efter. Vad gäller sextonlagsallsvenskan, instiftad 2008, har det aldrig funnits. MFF spelade kanske inte bländande fotboll hela tiden - eller också var det precis det man gjorde. Jämfört med konkurrenterna alltså. Tabeller brukar inte ljuga.

⚽️   ⚽️   ⚽️

Årets lag: Här måste jag ändå säga Mjällby AIF. MFF gjorde vad alla förväntade sig, Mjällby gjorde vad ingen förväntade sig. Femma på 50 poäng, tätt i rygg på de tre Stockholmsklubbarna. Handicap i resurser, övertag i prestation. Årets tränare: Helt adekvat Anders Torstensson, Mjällby. Årets sportchef: Helt adekvat Hasse Larsson, Mjällby. Årets å andra sidan: Om inte Arvid Brorsson skallat in 1-1 i 100e (!) minuten i Mjällbys match mot Gais tre omgångar från slutet - ja, då hade Gais blivit femma och Mjällby sexa. Och gjort det fan så mycket svårare att utnämna mitt lag till Årets.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets målvakt: Johan Dahlin, MFF. Fantasilöst, jag vet. Kommer inte på nån bättre - och erkänner gärna Dahlin eftersom ingen annan verkar pigg på att göra det. Årets livvakt: Sotiros Papagiannopoulos. AIK:s mittback sällade sig till bidragsgivarna för en hjärtsjuk liten MFF-killes ödesmättade väntan på transplantation. Äkta empati känner inga klubbgränser. Årets ordningsvakt: Tess Olofsson. Elitdomarkårens enda kvinna, pionjär i allsvenskan. Precis lika utsatt som alla manliga kollegor - och precis lika bra, givet omständigheterna. Det är svårt att vara domare. Respekt.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets mål: Manneh’s precisionsmissil i krysset när Mjällby slog Kalmar 3-0. I mina ögon snäppet vassare än liknande konststycken från Besara i Hammarby och Christiansen i MFF. För att inte tala om alla jag glömt. Årets skyttekung: Nikola Vasic, BP. 17 mål för ett lag i de nedre regionerna. Starkt, imponerande på alla sätt och vis. Årets ”late bloomer”: Samme Nikola Vasic. Allsvensk skyttekung vid 33. Aldrig för sent liksom. Årets fynd: Många om budet. Ska jag välja en får det bli Toure i Hammarby. 18-årig vänstervinge, värvad från Elfenbenskusten i somras. Redo för succé direkt.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets dammsugare: Jesper Gustavsson, Mjällby. På högvarv hela tiden, saknar avstängningsknapp. Årets intermezzo: Samuel Brolin vs Dino Islamovic. Lagkamrater i Kalmar, antagonister under pågående match (mot Halmstad). Slagväxlingen var inte långt borta, det kunde varenda tv-tittare se. Men Islamovic var kall. Tillfrågad under pausvilan om vad som egentligen hände svarade han ”ingenting, absolut ingenting”. Med den typen av sammanhållning var det kanske inte så konstigt att Kalmar åkte ur. Årets tv-expert: Pär Hansson. Har vad Axén saknar: självdistans, humor, ödmjukhet.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets inhoppare: Taha Ali, MFF. Blandade och gav, fick till slut på en riktig fullträff. I dubbel bemärkelse. Hans 45 minuter mot Göteborg vände 0-1 till 2-1, ena målet gjorde han själv. Årets mysterium: Sjukstugan i MFF. Tinnerholm, Moisander, Vecchia, Haksabanovic; fyra dyringar som aldrig blev tillgängliga för spel. Diffust varför, särskilt i Vecchia’s fall. Man tappar rimligen inte en hel säsong för ”ont i ryggen”. Årets spelare: Gustav Lundgren, Gais. Hade aldrig hört talas om honom - och vem hade det? Doldisen tog allsvenskan med storm och stjärnaura.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets vingklippta änglar: IFK Göteborg. Igen. Det vilar något närmast depressionsliknande över klubben som en gång nämndes med vördnad långt utanför Sveriges fotbollsgränser. Hade tur nu som höll sig kvar, hade kanske mått bättre av nedflyttning. Slicka såren, börja om. Gärna med en tränare som - till skillnad från den nuvarande - utstrålar energi och entusiasm. Årets sista fråga: Klarar Värnamo kvalet mot Landskrona BoIS? Jag är inte tvärsäker. Om BoIS fått välja kvalmotstånd tror jag man valt just Värnamo. Inte Halmstad. Inte Göteborg. Inte den rutinen. Snart nog vet vi.

Tack för underhållningen, Mjällby

Allsvenskan 2024 är över. Slutomgången skilde sig från alla övriga i ett avseende: gemensam avsparkstid, åtta tv-sända matcher parallellt. Sista spillran av gammal god fotbollstradition. Svårt att välja? Inte för mig. Någon sekunds betänketid räckte, sen zappade jag in Hällevik. Strandvallen, Mjällby-IFK Göteborg. Har man sett sitt favoritlags tidigare 29 matcher vore det ju korkat att avstå den 30e. Makalös lyx egentligen; kunna se rubbet mot en relativt blygsam avgift, sitta bekvämt framför dumburken och räkna hem poängen. Allt var inte bättre förr.

*. *. *

Mjällby fullföljde en strålande säsong med ytterligare en seger. 1-0, målet av Stroud, siffrorna klart i underkant. Tur för Göteborg. Ett andra Mjällbymål hade skickat laget till kval. Nu räddade man sig på fler gjorda mål än Värnamo, snacka om sköra marginaler. Mjällby å sin sida nådde exakt 50 poäng, nytt klubbrekord på allsvensk nivå. Placeringsmässigt ett tangerat rekord; femma blev Mjällby även 2020, då som nykomling. Och med ett annat lagbygge. Fyra år är lång tid i dagens fotboll, spelare kommer och går och ibland vet nog inte ens Gud vad man får.

*. *. *

Gud i det här fallet heter Hasse Larsson. Dynamisk sportchef i Mjällby AIF. Mannen bakom den oundvikliga köp- och säljverksamheten. Boss, men samtidigt en grabb bland grabbar. Allsångsledare i omklädningsrummet efter varje vunnen match. Bonnaktig trivselspridare i sin blotta uppenbarelse. Så mycket Mjällby att han förmodligen luktar sill. Nä, det var plumpt sagt. Men det är omöjligt att föreställa sig Larsson som sportchef i någon annan klubb än just Maif. Han är Listerlandet, var det redan på den tiden han själv plöjde runt som mittfältare.

*. *. *

Jag går lite på känsla nu, hyllar möjligen Hasse Larsson för stort. Ensam är sällan stark, självklart finns det kompetens rakt igenom hela organisationen. Gedigen tränarstab med Anders Torstensson i spetsen, ungdomsakademi som kan mäta sig med storklubbarnas, en komplett palett av duktigt folk. Inklusive det jag brukar kalla Gustavssonligan. Kanske trots allt det viktigaste Mjällby har. Jesper Gustavsson och Victor Gustafson. Mittfältsgnuggare, evighetsmaskiner. Jämte Jacob Bergström det enda som återstår av laget från 2020. Ovärderliga, tack och lov osålda.

*. *. *

Jag tror smärtgränsen för Mjällby går precis där. Man kan sälja Ståhl till Djurgården, Rosengren och Rösler till MFF, Noah Persson till Schweiz; så länge Gustavsson och Gustafson finns kvar finns också själen kvar. Något att bygga kring, förebilder som underlättar för alla nya. Och kanske för Hasse Larsson att sniffa upp rätt karaktärer. Han lyckas inte alltid, det gör ingen sportchef på en fri marknad, men anmärkningsvärt ofta och då med utvecklingsbart hellre än färdigt som rättesnöre. Intressantast just nu: Gambiske anfallsfyndet Manneh, 20, om du frågar mig.

*. *. *

Detta var faktiskt tänkt som en allsvensk sammanfattning. Märker nu att det urartat i en Mjällbyhyllning. Får återkomma när - eller om - jag lyckats lugna ner mig. Konstaterar dock att MFF vann allsvenskan -24 med elva poängs marginal. Måste väl ändå vara rekord?

Annonsjournalistik i Sydis

Ser att Robin Simovic har en annons i Sydsvenskan idag. Förklädd till artikel på tidstypiskt manér. I det här fallet ett bortglömt fotbollsproffs utan kontrakt som söker nytt jobb - och därför behöver påminna om sin existens. Sydis står till tjänst, bjuder på nästan ett helt uppslag. Precis som man gör så fort en ny krog ska öppnas i Malmö. Jag säger inte att det är fel, bara annorlunda mot hur det var förr.

*. *. *

Reklam i tidningstext ansågs helt enkelt vara en dödssynd. Krogar och nöjesställen fick så vackert annonsera mot milimeterpris. Det är möjligt att ”misstag” förekom - men idag är öppna spjäll rättesnöret, Sydis har en reporter som nischat sig på presentation av alla nytillskott i Malmös restaurangvärld. Gratisreklam, inbäddad i allmän journalistik. Hur jobbsökande fotbollsproffs behandlades förr vet jag inte. Ganska stramt förmodligen. Rena PR-artiklar liknande den om Simovic har jag inget minne av.

*. *. *

Nu råkar jag gilla Robin Simovic. Har alltid gjort. Påstår heller inte att han snyltar på Sydsvenskans frikostighet. Ansvaret, om det finns något, är tidningens. Det kan också vara jag som väsnas om just ingenting. Som fastnat i det gamla. Missat det nya. Ett vanligt fenomen i min ålder, inget att skämmas  över. Men jag vidhåller förstås att själva affärsidén verkar udda: erbjuda reklamutrymme utan att ta betalt. Otänkbart på min tid, Sydis var beroende av sina annonsintäkter. Och mån om sin image.

*. *. *

Hoppas det går bra för Simovic. Artikeln har tyvärr lite drag av nödrop, tycker jag. En kille som svalnat på marknaden, som ber om en ny chans men börjar få en del emot sig. 33 fyllda, naturligt slitage efter en lång och brokig karriär. Ingen fotboll senaste halvåret, bara rehab. Belgien dessförinnan, oklart varför kontraktet bröts där. Simovic själv säger att han har sina bästa år kvar och några kritiska frågor syns inte till. Opassande i en annons, kanske?

Tyst Sverige. United States har talat.

Många fågelholkar i tv i morse. Jordskredsseger för Republikanerna i USA-valet. Donald Trump president de närmaste fyra åren. Demokraterna tillplattade, Kamala Harris överkörd. Hårda fakta för den svenska samhällseliten; i skrivande stund har jag ännu inte sett eller hört en enda positiv kommentar över resultatet. Inte ens från SD:s utrikespolitiske talesperson. Sverige är i detta avseende knappast unikt: Trump’s politiska vänkrets verkar vara begränsad till några andra ytterligheter. Putin i Ryssland, Netanyahu i Israel, Orban i Ungern, Nordkoreas diktator vad han nu heter.

*. *. *

Viktigt: Sverige har egentligen inte med själva saken att göra. USA-valet är det amerikanska folkets. Om en förkrossande majoritet röstar på Trump kan vi sucka, stöna, skriva av oss på nån blogg; resultatet kvarstår och måste respekteras. Annars blir vi som - Donald Trump 2020. Faktaförnekare, demokratiföraktare. Den här gången slapp han alla hjärnspöken. Valet blev ospännande, röstsiffrorna inbjöd aldrig till några konspirationsteorier. SVT försökte skapa något slags drama långt efter att ridån gått ner för Harris. Miljontals amerikaner valde Trump. Ligisten före juristen.

*. *. *

Katastrofalt för Demokraterna förstås. Och för Kamala Harris som presidentkandidat. Om hon inte var redo för ämbetet eller USA inte redo för henne kommer säkert att diskuteras. Kanske skrattade hon bort sina chanser? Kanske fick hon Trump att framstå som jämförelsevis seriös? En konst det med, lite som självmål i fotboll. Hursomhelst. Skönt att det är över nu, USA-valet. Snart nog skördar vi frukterna. Slut på kriget i Ukraina, ty det har Trump lovat. Fortsättning på Israels makabra vedergällningar runt om i Mellanöstern, ty det har Trump inga kända invändningar emot. Arma värld.

USA-valet känns något osvenskt…

Presidentval i USA. Om världen håller andan vet jag inte, saknar utblick och känselspröt. Men Sverige gör, det är tydligt. Svenska medier framförallt. SVT verkar vara bemannat i varenda delstat och Fyran har skickat allt man har, inklusive fotbollsoraklet Olof Lundh. Att jag själv ligger sömnlös om nätterna beror mer på ett utbrott av min förbannade förkylningsastma - men visst, oönskad tid ger utrymme för tankeverksamhet. Och då blir man plötsligt en i gänget. Rycks med, inser att Amerikas sak är även vår.

*. *. *

Republikan eller demokrat? Trump eller Harris? Gaphals eller gapskratt? Valet tycks klyva USA på mitten, dagens opinionsläge ger inte ens en fingervisning om morgondagens slutresultat. Trump har männen, Harris har kvinnorna. Så långt är mätningarna tydliga - och föga förvånande. En ärkeknöl vinner sällan kvinnliga sympatier. Å andra sidan: ju större population desto fler knäppgökar. Trump vann 2016 och kan säkert göra det igen. Obs, skriver jag elakheter beror det på min etnicitet. Som svensk går det liksom inte att ta in Trump; män av hans sort finns nog, men inte i politiken. Det närmaste vi kommit var väl Bert Karlsson - som vid en jämförelse ändå framstår som oförarglig mysfarbror.

*  *  *

Det borde inte gå att förlora mot Donald Trump. Så skrev jag bestämt redan 2016. Och bortsåg från det självklara: Sverige finns här, USA finns ovan där. Människor är inte exakt likadana. Det amerikanskt korrekta skiljer sig från det svenska korrekta. Det politiska systemet är annorlunda, synen på värdigt ledarskap inte tillnärmelsevis samma. Om så vore hade Hillary Clinton vunnit -16 - och Kamala Harris varit skyhög favorit nu, åtta år senare. Istället jämnt, ovisst, mycket som talar för en andra Trumpperiod på presidentposten. Om inte, den gamla vanliga anklagelseakten: riggad röstning, stulet val, eventuellt en ny stormning av Capitolium. Noll respekt för demokratin. Trump som Trump.

*  *  *

Som de allra flesta svenskar - minus SD:s väljarbas - hoppas jag alltså på Harris. Mest för att precis vem som helst känns som ett bättre alternativ än Trump. Kan dock inte påstå att jag är stormförtjust i henne. För mycket Amerika. Vinka, showa, fejka publikkontakt; såna saker. Och så detta vettlösa gapskrattande hela tiden. Harris ser ut att vara konstant skrattnödig. Lite märkligt, givet det ämbete hon kandiderar för. Men med det sagt: vinner hon kommer även jag att skratta.

Kvalfyllda tider - men tack och farväl till Kalmar

Avgjort. Kalmar FF får lämna allsvenskan. Dagens resultat slog undan benen på laget som alltid haft en vrå av mitt rymliga fotbollshjärta. Trist men inte oväntat. KFF har saknat stabilitet genom säsongen. Sett bra ut alltför sporadiskt, konsekvent fallit tillbaka i torftiga prestationer. Ojämn kvalité, bärande spelare som passerat zenit, tränarbyte utan effekt; nedflyttning låg så att säga i farans riktning. Desto mer ovisst kring kvalstrecket: fyra lag i farozonen, såvida Norrköping inte slår AIK i morgon. Då blir det tre kvar. Halmstad (trots dagens seger mot Djurgården), Göteborg, Värnamo.

*  *  *

Tippa känns omöjligt. De inblandade lagen har likvärdigt motstånd i slutomgången. Halmstad möter AIK borta. Göteborg ska till Hällevik. Norrköping, om dom är kvar i klistret, har också bortamatch - mot Djurgården. Bara Värnamo har hemmamatch, gästas av Elfsborg. Svårt på pappret för alla - under normala omständigheter. Vilket det inte blir här. Vill t ex Elfsborg jobba livet av sig för att i bästa fall bli femma i allsvenskan 2024? Kan Mjällby mobilisera sedvanlig glöd mot ett Göteborg som kanske måste vinna? Vad har Stockholmslagen att spela för? Är det sant som det sägs att motivation slår klass?

*. *. *

Oavsett ska man nog inte överdramatisera frågan. Lag 14 från allsvenskan bör klara lag 3 från superettan i ett kval. Brukar göra det, om jag inte missminner mig. Men IFK Göteborg mot Landskrona BoIS vore onekligen ett kul möte. Inget tips som sagt. Mer ett exempel på hur det kan bli. På söndag vet vi.

*. *. *

När jag såg MFF:s startelva mot Hammarby tänkte jag: provocerande. Nu går du för långt, Henrik Rydström. Skicka ut ett halvt juniorlag bara för att guldet är säkrat. Ge bort matchen, såra tredje part. I halvtid satt jag där med lök på laxen: 2-0 Hammarby, ett MFF som helt enkelt inte räckte till. Men. Döm om min uppriktiga förvåning - och motvilliga beundran. MFF kom igen! Utan spelarbyten men med nyvunnen stolthet och ett jävlaranamma som nog chockade Hammarby. 1-2 Zätterström, 2-2 Bolin. Två av alla ungtuppar i laget, Bolin förstås så nära ordinarie man kan bli i överflödets MFF. 

*. *. *

Poängen som sådan behövdes inte, ändå kändes den viktig. Säkert för Rydström som ansvarig tränare och för spelarna han gav förtroende - men också för oss som håller allsvenskan högt och tvivlade på MFF:s inställning i det här fallet. Med facit i hand blev ju 2-2 ett betänkligt resultat för - Hammarby. Näst bäst i serien men inte bra nog för att stänga en match mot mästarlagets inventeringselva. Han hade ju onekligen grävt djupt, Rydström. Makolli, Skogmar, Loukili från start. Lewicki inbytt för säsongsdebut. Bortglömda anfallslöftet Gudhjonsen likaså i slutskedet. Ropen skalla - speltid åt alla, lite så.

🤒 Mellan ansedd och avskydd 🚭

När jag var ung skulle alla göra det. Eller åtminstone pröva på. Annars var man vad man minst av allt ville vara i tonåren. En fegis. Mes. Torrboll. Priset var dessutom överkomligt, även för en lymmel med blygsam veckopeng: runt 2:50 för ett paket, 12 öre om man köpte dom styckevis. Göra och pröva på vaddå, undrar du förstås. Göka? Samma paketpris kanske, inte vet jag. Men fel svar. Röka handlar det om. Sånt som alla riktiga karlar mellan 12 och 72 gjorde förr i tiden. Vissa frimodiga damer också. Det ansågs inte fult att röka, snarare fint. Inte dumt, snarare smart. Med en cigg i mungipan var man som stjärnorna på filmduken. Eller som far sin bakom bilratten. Vuxen halsblosset liksom. Inne i matchen.

*. *. *

Men nu ska jag inte sitta här och skönmåla historien. Det fanns kloka ungdomar också på 50-talet. Sådana som stod emot trycket. Eller i vart fall slutade i tid. Som hade det där mystiska som kallas karaktär. Och fick skit för det, av oss som trodde vi ägde världen. Pinsamt då, preskriberat idag. Själv fastnade jag i ett livslångt bruk. Ja, bruk. Inte missbruk. Jag har aldrig kedjerökt, aldrig tagit ett bloss före frukost. Okej, reservation för enstaka avvikelser. Känner att jag nog skulle klara att fimpa för gott - men vill inte. Är för dum, för gammal, möjligen lite för rädd också; sluta nu? Vid 79? Hur skulle kroppen reagera på det? Uteslutande positivt? Tvivlar. Saknar lust att experimentera. Fortsätter med mina tio om dan…

*  *  *

…trots de satans prishöjningarna. Den senaste just idag, därav denna partsinlaga. Till ingen som helst nytta, jag vet. Rökarnas tid var den jag precis beskrivit - här och nu är vi en typ av avskräde. Övervintrade stinkbomber. Lovligt villebråd. Jag tar det, beklagar mig inte. Unnar renlevnadsmänniskorna rökfria miljöer, går gärna undan för deras skull. Skriver alltså inte detta i protest eller som något slags upprop, mer som ett muspip över utvecklingen. Läste någonstans att om cigarettpriset följt konsumentindex (prisutvecklingen) borde ett paket idag kosta cirka 35 kronor. Det gör det inte. Vissa av de vanligaste märkena kostar från och med nu 85. Tobaksskatten känner inga skamgränser, har inget tak.

*  *. *

Jag förstår att Pappa Staten behöver våra pengar. Och vad är lättare än att skjuta en straff i öppet mål? Lite så har det blivit: kläm åt stinkbomberna bara, det finns ändå inte en jävel som försvarar dem. Just nu råkar det vara SD-regeringen som klämmer men jakten på rökarna skär över alla partilinjer, samsynen just här är smått fascinerande. Någon politruk, har glömt vilken, ondgjorde sig förresten över att Sverige fortfarande är billigast i Norden vad gäller cigg. Lät som ett hot om mer. Eller löfte, snarare. I Norge t ex kostar visst ett paket runt 150 spänn. Norrbaggarna har förvisso löner därefter men va’fan, hårda tag är tidens melodi. Fast inte mot snusarna; där sänks skatten. Rejält. Kul för dem, man ska inte va’ missunnsam.

*. *. *

Hit kommen känner jag nästan för att radera inlägget. Svindyra cigaretter är väl vad vi förtjänar, vi som vägrat lägga av. Och som problem betraktat är det ju närmast försumbart. Krig är värre. USA-val likaså, givet åtminstone den ene presidentkandidaten. Världen som sådan känns helt klart farligare än rökning. Vissa världsledare betydligt ruggigare än en genomsnittlig rökare. Kanske det dom hade behövt: ta sig ett bloss, coola ner, blåsa ringar för freden. Men okej, nu publicerar jag. Trots allt. Alltid roar det nån. Eller retar.