Knall, fall, känslosvall…

I trappan ett avgrundsvrål. Nere på gården ett primalskrik. Runt om i kvarteret jubel i olika tonarter. Fotboll väcker känslor, allsvenskt guld väcker sovande barn. Tänker jag såhär dan efter Dan. Alla älskar kanske inte MFF men många nock för att det ska höras. Gärna för mig; Elinegård behöver mer glädje, inte mindre. Kompakt tystnad kan man få på kyrkogården alldeles intill - och det är inte heller fel, jag går själv dit då och då för att möta den sidan av verkligheten. Nyttig kontrast till fotbollen, kan jag känna.

*. *. *

En annan kontrast till fotboll är handboll. Tro mig. Jag brukar gå på HK Malmös matcher och har fortfarande inte sett så mycket som en tändsticka på läktaren. Ingen rök, ingen eld. Okej, inga tifon heller. Och nästan ingen publik. Märkligt hur boll med fötter kan beröra så mycket mer än boll med händer. Den dan jag hör ett primalskrik kopplat till HK Malmö är det nog läge att göra något slags orosanmälan. Liten risk förstås: handboll visas inte i allemans-tv, den känslosamme måste uppsöka Baltiska hallen och avgrundsvråla på plats.

*. *. *

Det är något med just fotbollen som försätter folk i extas. Mig också, fast nuförtiden mest när Mjällby är part i målet. Och nej, jag tror inte för ett ögonblick att det var uteslutande huliganer som stormade planen för att hylla MFF igår kväll. Snarare fredligt sinnade och fullt normala människor, förlorade i stundens lyckorus. Samma med alla som glömde volymknappen här ute på Elinegård. Små barn vaknar förresten inte så lätt, vill jag minnas. Och gör dom så somnar dom om. För att en vacker dag ta över stafettpinnen och säkra vrålets fortlevnad.

⚽️ Malmö FF. Igen. 🏆

MFF-IFK Göteborg 2-1. Å’snackat, som man säger i Skåne när verkligheten slukat alla om och men. MFF tar det allsvenska guldet. Igen. Det har hänt 23 gånger förr. Ja, egentligen 26 men tre går bort pga idén om SM-slutspel under några år på 1980-talet. Hursomhelst. Allsvenskan fyller ju jämnt 100 så MFF vinner den ungefär vart fjärde år. På den här sidan millennieskiftet nästan vartannat år (tio guld totalt). Bedövande statistik förstås. Smått förbluffande särklass. 

*. *. *

Allt kan ju inte förklaras med överlägsna resurser gentemot konkurrenterna. Pengar spelar inte fotboll. Lag måste byggas, individer anpassas i systemet. Ingenting är statiskt: tränare kommer och går, spelare säljs och spelare köps. Rikedom underlättar jobbet, absolut. Tillåter en organisation utöver det vanliga. Ger marginaler även för misslyckade värvningar - jodå, MFF har gjort flera. Men ikväll var det en av de lyckade som tog huvudrollen: Taha Ali. Inbytt direkt efter paus vid underläge 0-1 och mannen som nästan på egen hand förändrade matchbilden.

*. *. *

Ali gjorde 1-1-målet. Ali spelade fram Hugo Bolin till 2-1. Ali utmanade Göteborgsförsvaret precis hela tiden. En formidabel halvlek av MFF:s ödmjukaste spelare. I tv-intervjun efteråt tackade han Gud först av allt. Sedan klubben. Inget om sin egen insats i matchen eller om sin roll i Rydströms lagbygge: inhoppare mer än startspelare. Fin kille, Ali. Ovanlig som spelartyp, ovanlig som person i ett sammanhang där stort ego ofta räknas som en plusfaktor. Bolin blev förresten också inbytt, så bingo för tränare Rydström därvidlag. Eller om det var ren tur.

*. *. *

Skönt att det - såvitt jag vet - blev skandalfritt på läktarna. Rök, dimma och taskig tv-bild får man ta numera, här dessbättre i kortvariga sekvenser. Vad gäller det fotbollsmässiga hoppas jag Pontus Jansson får vila resterande två matcher. Med guldet säkrat bör det väl gå. Jansson var i mina ögon bäst ikväll igen - men tog också stryk ikväll igen. Onyttigt mycket stryk. Mot huvudet, inte minst. En man som han ligger inte i gräset utan anledning. Därmed inget sagt om ojustheter från Göteborgs sida; Jansson har den spelstil han har, undviker liksom inga dueller.

*. *. *

Avslutningsvis hoppas jag att Pena slipper få en förnedrings-1:a i Sydsvenskans betygsättning. Risken finns. Pena råkade nämligen dratta omkull vilket bäddade för Göteborgs ledningsmål. Olyckor av det slaget brukar ge underkänt, oavsett prestationer i övrigt. Fast kanske inte den här gången. MFF tog ju guld och då borde allt vara förlåtet även i Sydis. Själv tycker jag Pena varit en av MFF:s bättre värvningar genom åren. En riktig klassspelare. Svår att ersätta om han nu flyttar hem till Peru, som det sägs. Men oj, där glömde jag bestämt MFF:s rikedom.

Hur gör fansen vid kryss?

Ponera att MFF spelar oavgjort mot Göteborg på måndag kväll. Det skulle betyda serieledning med sex poäng före Hammarby när just sex poäng återstår att spela om. Dessutom plus 16 i målskillnad. Hur gör fansen då? Stormar planen för att fira guld? Och i så fall, hur förhåller sig spelarna? Firar med? Flyr in i omklädningsrummet för att slippa? Lurigt läge. Klart fast ändå inte. 99 procent men inte 100. Jag hoppas fansen besinnar sig, fira efter ett kryss vore att utmana ödet men också det där som kallas vett & etikett. Om nu vett & etikett finns i dagens fotboll.

*. *. *

Ska bli intressant att se hur MFF tacklar matchen på måndag. Om modet trumfar ängsligheten. Om man spelar för att vinna eller för att inte förlora. Gratis lär man inte kunna säkra guldet: Göteborg är illa ute och kommer garanterat att sälja sig dyrt. Det kan låsa sig. Det kan skita sig. Som mot Västerås senast, där MFF försökte gneta hem en 1-0-seger men misslyckades kapitalt. I näst sista omgången möts så Hammarby och MFF. Varpå Hammarby avslutar mot degraderade Västerås och MFF mot oberäkneliga BP. Ponera…nej, slut på spekulationerna. Självklart talar allt fortfarande för MFF.

*. *. *

Aldrig har jag blivit så glad åt ett 1-1-mål som idag. Mjällby gjorde det - i 99e minuten. Direkt efter var matchen mot Gais slut. Poängräddaren hette Arvid Brorsson. Mittback, sällan målskytt. Jättekul att just han nickade till sig huvudrollen. Personlig revansch liksom; det var Brorsson som tappade duellen som föregick baklängesmålet. Gais fick sin målvakt utvisad, spelade med tio man sista halvtimman. Gjorde det svårt för Mjällby, hade i ärlighetens namn förtjänat segern. Men sur blev jag alltså inte över Mjällbys kvittering. Hoppas grannarna var ute på höstpromenad, mitt jubelvrål nådde rätt obehagliga höjder.

*. *. *

Nästan lika glad blev jag över Kalmars 2-1-seger borta mot BP. Som jag skrev härförleden: jag gillar Kalmar, vill inte att laget ska åka ur. Med dagens trepoängare ljusnar läget något. Från nästan hopplöst till fortsatt ansträngt men långtifrån omöjligt. Sättet Kalmar vann på var säkert stärkande: två mål sista fem när förlusten såg ut att bli ett faktum. Avgörandet magnifikt med Islamovic dubbelt delaktig. Först i upprinnelsen till läget, sedan som iskall avslutare. Ett riktigt vackert fotbollsmål. Tillika Islamovic’s elfte för säsongen, en bra siffra givet lagets placering i tabellen.

Respekt, HK Malmö

Handbollskväll i Baltiska hallen - och man vet vad man får. Ett HK Malmö som ofta vinner och aldrig viker ner sig utan kamp. En norrman vid namn Grötta som är så bra att han gör hela laget bättre. En Hampus Nygren som är så tänd att han osar svavel redan under uppvärmningen. Glest besatta läktare får man också. Igår runt 500 åskådare. Spridda skurar, skulle nog en meteorolog ha sagt.

*. *. *

Det var HKM mot Skånela i ligan, en mitt-i-veckan-match utan föregående trycksvärta i media. Som vanligt. Handboll och Malmö är och förblir en oförenlig kombo, matcherna en lockelse för de sista entusiasterna. Företrädesvis män i övre pensionsåldern. Jag är en av dem - och ser med blandade känslor på läget. Förbannat skönt att slippa trängas, förbannat trist att det ekar i lokalen. Jag tycker HK Malmö förtjänar mer. Att även handbollen i stort förtjänar mer.

*. *. *

HKM ”städade undan” Skånela, 29-25. Gjorde det man är bra på: vinna när man bör vinna, inte ge bort något i onödan. En styrka som möjligen kan ta laget till slutspel - men i alla fall bort från den av mig befarade bottenstriden. Jag gillar detta nya, lite stjärnfattiga, HK Malmö skarpt. Har nästan glömt Blickhammar, Awad, Tumba, Magnus P och allt vad de heter, alla gamla favoriter som lämnat. Den ende jag fortfarande kan sakna är the one & only Pecikoza.

*. *. *

Truls Grötta är det närmaste ”stjärna” man kommer i dagens HK Malmö. Utmärkt playmaker, en av ligans bättre. Dessutom effektiv i det egna skyttet. Åtta mål igår, fyra per halvlek. Runt sig har han många unga, några av dem kanske framtida stjärnor. Som t ex speedkulan på vänstersex, Felix Montebovi. 18 år, snart 19. Killen gjorde sex mål på en kvart under HKM-rycket som vände 17-19 till 27-20. Kontringar, någon straff, något kantavslut; Montebovi’s flow blev matchens show.

*. *. *

Framförallt tänker jag dock på högernian Malte Månsson. Också han 18 år ung, fast nyss fyllda. Hörde att min bänkgranne satt och muttrade om likheter med Gidsel, dansk världsspelare i samma position. Stora ord förstås, just nu för stora. Malte Månsson har talangen, modet, stegisättningarna. Men vad han naturligt nog fattas är kilon. Muskelmassa, fysisk styrka. Den dan det problemet är åtgärdat kan HK Malmö ha en fixstjärna till försäljning.

Simsala…Saarenpää - HIF har läget!

Superettan i fotboll. Tre omgångar kvar, Degerfors nästan klart för allsvensk comeback. Men på andraplatsen just nu, den som också ger direktuppflyttning: Helsingborgs IF. Samma HIF som var nära att åka ur superettan i fjol. Samma HIF som en gång kallades mjölkkossa pga ovanligt feta publikintäkter var man än drog fram. Och samma HIF som på senare år mest utmärkt sig för att kicka tränare. En klassiker i svensk fotboll med höga berg och djupa dalar insprängt i DNA:t. Vad har hänt? Vet inte, saknar inblick. Men en gissning: äntligen har HIF landat rätt i tränarfrågan.

*. *. *

Kleber Saarenpää är namnet. Kom från Brage inför säsongen. Har själv spelat allsvensk fotboll i flera klubbar, Hammarby senast. Back, försvarsklippa. Elva landskamper på cv:t. Ganska lågprofilerad som tränare. Inte den yviga eller gapiga sorten. Tvärtom. Utstrålar Saarenpää något så är det lugn. Förmedlar han något ser det ut att vara trygghet. Precis vad HIF behövde efter alla år av turbulens, vill jag tro. En nystart utan press och stress - och utan spektakulära spelarköp. Saarenpää’s HIF är ungt och utvecklingsbart, delvis hemvävt, som lag det minst namnkunniga på länge.

*. *. *

Om man är moget för allsvenskan? Tveksamt. Förmodligen inte. HIF ligger förvisso tvåa men inte helt och hållet på egen styrka. Andras svaghet har spelat Helsingborgs stolthet i händerna. Öster såväl som Landskrona förlorade senast, båda på ett hårresande sätt. HIF fick chansen att gå förbi - och tog den. Kanske är årets superetta lite sämre än normalt på toppen, serien som sådan i vilket fall jämnare. Oavsett är HIF en sensation. Ingen - inte ens klubben väl? - såg en toppstrid komma redan i år. Inledningen var också stabilt halvknackig. Tabellklättringen dröjde, smögs liksom igång.

*. *. *

Spännande avslutning väntar nu i superettan. HIF har läget, men kanske tuffaste restprogrammet. Två bortamatcher närmast. En ynka poäng tillgodo på Öster och Landskrona, fyra på Sandviken som man möter stundande lördag. Håller tummarna för Saarenpää’s gäng, har haft ett gott öga till HIF ända sedan Helsingborg stavades Hälsingborg och fiskade i ”mina” vatten. Bror Karlsson från Karlshamn. Sigge Löfgren från Ronneby. Arne Friberg från Olofström. Nils-Arne Svensson från Kallinge. Stig Hallberg, målvaktsfantomen från Svängsta. Alla nappade på HIF-kroken…

*. *. *

…och då har jag inte nämnt pojkarna från min vrå av Småland. Som 60-talsikonen Roland Olsson, alias Konjak. Eller tränaren bakom HIF:s senaste allsvenska guld 2011. Just det, Oskarshamnssonen Conny Karlsson. Konjak kom från Mönsterås som i förhållande till Oskarshamn är ungefär som Rydebäck till Helsingborg. Samma härad typ. Slutligen, apropå klassikerklubbar. Såg länsderbyt Degerfors-Örebro igår. Folkligt, fredligt, fascinerande. Visst, en del eld men inga illdåd. Örebro vände i slutet, vann 2-1. Till närmast sydländska scener. Seriöst: vad vore livet utan fotboll?

I linjen mellan lidande och lidelse

Kalmar FF-Mjällby 0-3. Taskigt Mjällby. Vinna när det inte behövs, putta Kalmar över det allsvenska stupet. Om jag skojar? Inte jättemycket. Just igår hade jag stått ut med lite välgörenhet från mitt favoritlags sida. Jag vill helt enkelt inte att Kalmar ska åka ut. Av nostalgiska skäl - men även rent geografiska. Kalmar ligger ju där det ligger: mittemellan staden där jag föddes och staden där jag växte upp. Karlskrona respektive Oskarshamn. I Kalmar såg jag också min första allsvenska fotbollsmatch. 1953, liggande bakom ena målet på dåvarande arenan Fredrikskans. KFF-AIK 3-1, minns det som i förgår.

*. *. *

Det förflutna har lämnat spår av något slags sympati, särskilt kännbar nu när Kalmar FF befinner sig i kris. Förlusten mot Mjällby kan ha varit nådastöten. Halmstrån återstår, allt talar för degradering. Men slut på medlidandet - jag ska inte göra mig finare än jag är. Självklart jublade jag över Mjällbys seger, möjligen bara mer dämpat än normalt. Utom vid Manneh’s 3-0-mål. Hans första i allsvenskan och herre min skapare vilken fullträff! Årets mål, går inte att överträffa. Där skrek jag rätt ut. Glömde min ålder och värdighet. Glömde tycka synd om Kalmar. Gladdes desto mer med en fotbollskille från Gambia som lever sin dröm på Listerlandet, av alla platser på jorden.

*. *. *

Han har ju fått sina chanser under debutåret i Mjällby, Manneh. Dock suttit bänk en del, dessutom varit skadad. Tagit steg successivt, blandat högt och lågt när han kommit in. Sett och lärt, blivit startspelare först i höst. Anfallare, nyss fyllda 20. Mycket i sig, som man säger om fotbollstalanger som sticker ut. Men mållös i allsvenskan fram till igår. Det gick att ta på hans lycka, hans befrielse över islossningen. Manneh kommer säkert att göra fler mål i sin karriär - men aldrig ett som detta. Fick f ö en olustig känsla att han kan vara nästa MFF-köp från Mjällby. Och då på utvecklingspotentialen i stort, enstaka drömmål kan trots allt alla göra. Okej, nästan alla. En gång i livet liksom.

*. *. *

I Stockholm slocknade ljuset pga kortslutning i mänskliga hjärnor. Derbyt Hammarby-Djurgården avbröts med kvarten kvar. Återupptas tydligen idag, men då utan publik. Hur svårt kan det vara att införa totalförbud mot alla former av pyromani på allsvenska fotbollsarenor? Visitationszoner i anslutning till insläppen? Hur länge ska meningslösa fördömanden behöva upprepas till ingen nytta? Till 08-buset: sjung utav bara helvete, som normala supporters. Bua, bräk, vissla, vråla. Stoltsera med era fantastiska tifon. Men ge faan i elden. Det enda ni bränner är ert eget anseende. Kom upp med lite fotbollsintresse. Fatta att inget lag, inte ens ert, vinner precis hela tiden. Lär er förlora, puckon.

*. *. *

Störigt i sammanhanget är också tjafset om ”supporterkultur”. Alla mer eller mindre berörda använder ordet och får det att låta nästan som en ursäkt; klubbar, sportkrönikörer, polismyndighet, själve justitieministern. Förlåt men när blev sabotage och skadegörelse kultur? Huliganterror en kulturyttring? Platser som Värnamo och Hällevik exempel på kulturellt armod? Där stoppas inga matcher pga pyromani. Bara i storstan, särskilt den största. Om derbyt: Hammarby lär vinna, ledde 2-0 vid avbrottet. Smålurigt för MFF. Som har Göteborg närmast på programmet men därefter just Hammarby borta. Två förluster och guldstriden lever in i sista omgången. Långsökt scenario? Kanske. Återstår att se.

Den svåra konsten att knyta en säck…

Västerås-MFF 1-1. Såg jag i syne? Nej det gjorde jag inte. Allsvenskans jumbolag var bättre än allsvenskans topplag. Sensationellt? Föga. Jag hade bara glömt att fotboll kan vara precis såhär: ologisk i enstaka matcher men aldrig genom en hel serie. Därför åker Västerås ur och därför tar MFF guldet - trots allt. Dock inte idag, snopet nog för de tusentals Malmösupporters som tagit sig till Västerås för att fira. MFF kom undan med 1-1, det var i alla fall min känsla direkt efter slutsignal.

*. *. *

MFF kom dessutom undan en straff som såg solklar ut. Visst händer det att anfallare söker ett ben att falla över - och ibland lyckas dupera domaren. Men inte här; Busanello’s fällning av Diabate var så att säga aktiv handling. Obegripligt att signalen uteblev. I det läget ledde MFF 1-0. Hade guldet, spelade därefter. Knappt alls, mest mot klockan. Nonchalant på ytan, ängsligt innerst inne. Och då återstod mer än halva matchen. MFF försökte helt enkelt fega hem segern, hålla undan på försvarsstyrka.

*. *. *

Min beundran för Västerås. Akterseglat i botten, men allt annat än uppgivet. Vilket MFF möjligen hade inbillat sig. Det behövs så lite för att styrkeförhållanden ska jämnas ut. Matchens betydelse. Dagsform, anspänningsnivå. Där tycktes Västerås ligga alldeles rätt. MFF mera märkt av omständigheterna; på mittfältet inte minst. Pena saknades, Berg Johnsen kan ha gjort sin sämsta match för säsongen. Och när A C gick ut efter en timme återstod i princip ingenting av den viktigaste lagdelen.

*. *. *

Nu låter det kanske som jag håller på att beskriva ett fiasko. Så för ordningens skull, åter till verkligheten. I morgon kan MFF-guldet bli klart. Kryss i Stockholmsderbyt Hammarby-Djurgården skingrar alla tvivel. Och i annat fall har MFF tre matcher på sig att ta den ynka poäng som fattas. Bör gå, även med frossa och kramp.

Intressant om immun partiledare

Jag brukar kolla på Politikbyrån i SvT. Ett halvtimmesprogram om onsdagar, nog så intressant för alla som fascineras eller förfasas över olika aktualiteter i inrikespolitiken. En panel, utbytbar från gång till annan men alltid med tre proffstyckare, analyserar och spekulerar - och tonen är lättsam, seriös utan att bli gravallvarlig. Igår handlade det om SD. Eller snarare om Jimmie Åkesson. Partiledare sen snart 20 år, såtillvida unik. Övriga sju riksdagspartier har under samma tid tillsammans avverkat 49 ledare. SD sticker ut i alla avseenden, även detta.

*. *. *

Rubriken på gårdagens program var alltså ”Vad vore SD utan Jimmie”? Svaret uteblev men antydningarna tolkade jag som samstämmiga: SD utan Jimmie vore SD. Samma politik, samma allt. Och kronprinsar finns, någon eller några av dem har redan framskjutna positioner i partiet. Ingen, inte ens Jimmie Åkesson, är oersättlig. Här och nu - och för överskådlig tid - har han dock närmast gudastatus i SD. Tydliggjort genom privilegier som ingen annan partiledare är i närheten av. Närvaro i riksdagen t ex. Förvisso ingen lagstadgad plikt, mer en fråga om moral. Politikbyrån kunde avslöja att Jimmie Åkesson har en 92-procentig frånvaro. Tvåan på listan hade visst runt 50, flertalet betydligt lägre.

*. *. *

SD-ledaren är helt enkelt en jävel på att delegera. Andra gör grovjobbet, partiapparaten är numera späckad av dugliga flitmyror. Själv tar han rollen som ansiktet utåt. Tv-debatter, officiella anföranden, intervjuer i media etc; där är Åkesson på tårna och dessutom som bäst. Om man med bäst menar att vara som en gås. Låta vattnet rinna av, gå oskadd eller till och med stärkt ur alla skandaler. Jimmie Åkesson är en mästare på detta. Hårt prövad och väl tränad. Immun liksom. Han har sina 20 procent, oavsett vem han bjuder in till sitt bröllop. Inga problem så länge det inte är en muslim. Han har halva LO-kollektivet, oavsett skattelättnader till det etablissemang han själv företräder. Inga problem så länge rösträtten är fri.

Svensk modell i ny skrud

Estland-Sverige 0-3. Tänk vad ett förbundskaptensbyte kan göra. Plötsligt spelar Sverige en helt annan fotboll än man gjorde under Janne Andersson. Så mycket rakare, så mycket snabbare. Och så mycket roligare att titta på. Märkligt. Till viss del är det ändå samma spelare; Kulusevski, Gyökeres, Sema, Hien och rätt många fler (inkl några just nu skadade) fanns med även på Anderssons tid. Tomasson har inte direkt revolutionerat truppen, det nya ligger mer i själva spelidén. Om den håller mot de bättre lagen återstår att se - men såhär långt i Nations League Grupp C: lovande, minst sagt.

*. *. *

Fingertoppskänsla verkar han ha också, Tomasson. Den här gången lät han Sebastian Nanasi starta - och det blev ju lyckat. Nanasi gjorde 1-0-målet som förlöste Sverige ur en inledande kramp. Och pågen var inte färdig där: lite senare fixade han 2-0. Snacka om succédebut i tävlingssammanhang. Nanasi var bra även spelmässigt. Kreativ, framåtlutad, delaktig i många fyndiga kombinationer. Fast allra bäst i mina ögon var Ken Sema. Den ende i laget som passerat 30 - men hungrig som en pojk. Sema tycks älska att spela i blågult. Löper upp och ner längs vänsterkanten. Vinner bollar, slår inlägg, tar liksom aldrig slut.

*  *  *

Sverige var - bortsett från första 20 - förkrossande överlägset. Därmed kom backlinjen i stort sett undan, Estland hade i princip ingenting. Men jag gillar Hien. Anar drag av en försvarsgeneral. Frågan är bara vem eller vilka som ska komplettera honom. Löser Tomasson även den gåtan ska jag sluta gnälla över utebliven speltid för Hugo Larsson. Nej, jag säger inte startelvan längre. Konkurrensen är tuff: Ayari rena fyndet, Saletros viktig för balansen. Nanasi, Karlström, Cajuste, Svanberg; Hugo L slåss med många om den återstående platsen, jag fattar. Men tiominutersinhopp som igår? Lite som en ful eftersläng. Dumt.

Ljusglimtar från handbollsmörkret

Lite handboll. Sporten som knappt finns längre, höll jag på att skriva. Riktigt så illa är det inte. Taskig trend dock. Inga matcher i normal-tv, allt glesare mellan raderna i min morgontidning. En liga som lunkar på mot det enda av egentlig betydelse: slutspelet framåt våren. Publik som uteblir även vid fri entré. Men. Detta gäller läget i Malmö. På andra platser kan jag tänka mig att intresset för handbollens grundserie åtminstone är fesljummet, i något fall kanske stekhett. Karlskrona särskilt; HFK har inlett ligaspelet sensationellt starkt, säljer ut sina hemmamatcher av bara farten.

*. *. *

Kristianstad däremot. Fortfarande publikbäst,  men långtifrån forna höjder. Nyhetens behag är över, de yvigaste satsningarna ett minne blott. Ekonomin ansträngd. Och laget ett bland andra i ligan, ingen given framgångsmaskin. Tre raka förluster nu, senast mot Hallby. Tuff start för nye tränaren Anders Hallberg, rekryterad just därifrån. Alltid vanskligt att byta klubb; i den ena allt att vinna, i den andra allt att förlora.

*. *. *

Ystads inledning. Grym. Sex matcher, sex segrar. Med ett lag som på pappret är sämre än fjolårets. Man ska nog inte bry sig så mycket om papper. Mer om vad som händer på planen, om balansen i det befintliga. Och då talar ju resultaten - såhär långt - för att YIF faktiskt är förbättrat. Om nu inte ligan som sådan blivit sämre?

*  *  *

36-43. Se där slutresultatet mellan Amo och Sävehof. Låter som lagen ersatt målvakterna med var sin frottéhandduk hängande på ribban. Amo kanske en våtservett? Seriöst: när jag växte upp krävdes det tre handbollsmatcher för att komma upp i sådana målsiffror. Då fick man å andra sidan gå och spela, springa var knappt uppfunnet.

*. *. *

Andreas Nilsson, alias Stycket. Vad sysslade den mannen med i lördags? Efter att ha studerat matchprotokollet från mötet Önnered-Guif kan jag inte låta bli att undra. Stycket gjorde förvisso tre mål - men på tio försök. Sju bomskott alltså. Inte värdigt den mittsexa som en gång kallades Mr 100 procent. Önnered vann trots allt matchen med uddamålet, stackars Guif står kvar på en ynka poäng. Riskerar den anrika Eskilstunaklubben nedflyttning? Tror inte det. Såg ju OV Helsingborg i Malmö. Ingen vacker syn.

*  *  *

Det är en sak att förlora, men att närmast demonstrativt låta siffrorna skena iväg till 23-36 är inte okej. För många gamnackar i OV-laget. För lite karaktär. För lite elitidrott. För lite allt; målvaktsspel inte minst. Låt vara att just den rollen måste vara otacksam bakom ett försvar som inte finns. Respekt HK Malmö som tar varje match på allvar - och därför kan besegra eller till och med utklassa lag som inte gör det. OV hade mått bra av en Hampus Nygren, HK:s brinnande evighetsmaskin. Inte ligans störste handbollsartist men en jävel på att alltid kriga. Ovärderlig som föredöme.

*  *  *

I serien närmast under ligan, allsvenskan, följer jag IFK Karlskronas öden och äventyr. Måttligt roande givet alla minnen från fornstora dar. IFK är tvåa i ”staun” numera, smyger i HFK:s skugga. Har historiken på sin sida, glesnande led av anhängare, inget mer. Karlskrona är inte stort nock för två publiklag - och då väljer handbollsvännerna det bästa här och nu, inte det bästa där och då. Men IFK kämpar på, har nått allsvenskan den mödosamma vägen och klarat sig kvar de två första åren. Bra gjort. Den här säsongen kan bli tuffare: brakförlust mot Tumba igår, bara tre inspelade poäng på sex matcher.

*. *. *

Allsvenskan är f ö något av handbollens elefantkyrkogård; Drott ligger där, Lugi likaså. RIK i fjol. Idel ädel adel; IFK Karlskrona är i gammalt celebert sällskap. Med variabler i hälsotillståndet förstås. I Lugis fall skröpligt. Beklämmande resultat hittills, brant uppförsbacke i det planerade (?) snabbspåret till ligacomeback. Lugi får passa sig så man inte gör en RIK: faller fritt genom divisionerna, landar med en duns på bakgården. Och vaknar upp i skuggan av H43. Kunde det ske i Karlskrona kan det ske i Lund.

Kors i taket och kryss i matchen

Slovakien-Sverige 2-2. Säga vad man vill om fotbollens nye förbundskapten Jon Dahl Tomasson; han ger ingen gräddfil åt sina gamla MFF-adepter. Han ger dem en bänk. Dock ett inhopp för Hugo Larsson den här gången, kors i taket. Nanasi och Bolin fick titta på. Naturligt vad gäller den senare, anmärkningsvärt vad gäller Nanasi. Tomasson valde att spela två backar på vänsterkanten, Gudmundsson och Sema. Förbundskaptenen vet bäst, synd att man inte förstår alla gånger. Nu gjorde Sema mål så på det viset fick Tomasson kanske rätt. Även om Nanasi nog också klarat att raka in en retur i öppen bur.

*. *. *

I det stora hela en väldigt underhållande match. Sverige ledde 2-0 efter bitvis bländande anfallsfotboll. Ayari’s 1-0-mål ska sent glömmas: en volleyträff från halvliggande rätt upp i nättaket. Zlatanklass. Ayari framstår som ett utropstecken i Tomassons lagbygge. Härligt driv, fin teknik och flinka fötter. Delaktig i mycket av det bästa. Hugo Larsson som avlöste honom halvtimmen kvar är en annan typ av spelare. Väl värd en startplats i min bok - men då på bekostnad av Karlström eller Saletros. Eller vem som av alla som verkar gå före i Jon Dahl Tomassons tankebyrå. Om man nu får tycka lite fritt.

*. *. *

Kruxet för Sverige kvarstår. Försvarsspelet. Svajigt igen. Osynkat och osäkert, inte ett dugg bättre sedan Lindelöf bytts in. Slovakien fick liksom fribiljett in i matchen - och visst, helt klart höjde det underhållningsvärdet. Stora ytor att spela på, nära till målchans. Sverige hade flest, borde vunnit. Och hade vunnit om backlinjen varit i någorlunda paritet med övriga delar av laget. Slovakien? Likadant ungefär. Slapp defensiv, vass offensiv. Målvakten hårt ansatt poängräddare. Notabelt i övrigt: uddlöst i tv-gänget, platt fall för JDT. Även gossen ruda Djordjic var snäll. Tillsagd?

☔️ Regnet det bara öser ner…🌈

”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Slagdänga från 70-talet, håller för evig tid. Vid väder som just idag eller vid emotionell motgång när som helst. Många vet vem som skrev den: Burt Bacharach. Färre, vågar jag påstå, har koll på vem som sjöng. B.J. Thomas, nämligen. Regnlåten var hans ”one hit wonder”. Kanske inte hemma i USA, men i Sverige och möjligen hela Europa. Själv föll jag för sångaren mer än för låten. Köpte hans plattor in på 90-talet. Laddade ner och brände cd när den tiden kom, pickar korn ur hans omfattande produktion på Spotify här och nu.

*. *. *

B.J. Thomas korsade gränser i populärmusiken. Country, pop, rock, gospel; inget var honom främmande. Och allt var inte lysande ens i mina öron. Men något i rösten förlät liksom ojämnheterna, många av mina mest spelade låtar under ungkarlsåren var B.J.Thomas-alster. Rock’n’Roll Lullabye, Suspicious Minds, Who Broke Your Heart, Ballyhoo Days; jag skulle kunna göra listan mycket mycket längre. B.J. Thomas var lite min hemlis. Ibland min tröst, ibland min kick. Aldrig min husgud, det var the one and only Roy Orbison. Men större än allt han konkurrerade emot i vänkretsen: Kizz och liknande, progg å sånt.

*. *. *

Bland det sista B.J. Thomas gjorde på platta var ”When The Hero Dies”. Exakt när vet jag inte men långt in på 2000-talet, det framgår av både text och produktion. Låten är en hyllning till gamla hjältar och hjältinnor, inte bara inom musiken. Martin Luther King, John Lennon, Helen Keller, Johnny Cash, Bob Hope; alla får sin beskärda del. Upptäckte den på Spotify, ligger som orubblig pärla på en av mina spellistor. För mig är B.J. Thomas numera en av dem. 2021 gick också han ur tiden - såvitt jag vet utan omnämnande i svensk media. Regnlåten runt 1970 blev förvisso berömd men sångaren förblev anonym.

*  *  *

Mycket ståhej kring Jimmie Åkesson nu. SD-ledaren gifte sig nyligen, bland bröllopsgästerna fanns diverse andra bokstavsledare. Allt från KD till MC. Sistnämnda medialt upprörande; MC-klubben ifråga sägs vara en del av den organiserade brottsligheten i landet. Pikant förstås att själve presidenten minglar runt med ledaren för partiet som står för de hårdaste tagen mot kriminellt bus. Eller? Nja, jag tycker nog att medierna gör nyhet av det kända. Vad SD profiterar på är kriminalitet som kan kopplas till invandring. Svenne Banan har frikort - och skulle olyckan va’ framme är det lik förbannat invandringens fel.

*  *  *

Gjorde en Polenkryssning i veckan. Ensam, som nästan alltid. Människor i min närmaste omgivning förstår inte riktigt tjusningen med ett dygn till havs. Vilket jag respekterar, så som dom respekterar att jag gör det. Något med miljön, tror jag. Mixen. Ombord det i sammanhanget konventionella: barer, pub, cafeteria, restaurang med drag av lyx. Taxfreeshop att fynda i. Casino för de stora, lekrum för de små. Inga köer, sällan trängsel. Mer om helgerna kanske, jag är vardagsresenär. På rökdäck träffar jag i huvudsak polacker. Helt, lindrigt eller inte alls nyktra. Vi byter några ord, oftast på engelska.

*  *  *

En kryssning Ystad-Swinoujcie är kanske ingen omskakande totalupplevelse. Dock en lisa för själen om man har modesta anspråk på livets nöjeskarusell. Den här gången hade jag dessutom tur med havet. Inget riv, nästan stiltje. Och på hemvägen vid skymningsdags en fantastisk himmel alldeles gratis. Åtminstone fem nyanser av blått men här och där med insprängda streck av rosa. Inför sådana fenomen känner man sig både liten och lycklig.

Handboll - i skuggan av hockey

Ligahandboll i Baltiska hallen igår. HK Malmö-Amo. 600 åskådare. Samtidigt i Malmö Arena: ligahockey Redhawks-Linköping. Publiksiffra okänd men tio gånger så stor känns som en rimlig gissning, historiskt förankrad. Inget nytt under pucken: handbollen har inte en chans mot hockeyn. Och tio gånger större gäller inte bara publikintresset. Såg t ex en uppgift - ett par år gammal - häromdan om snittlönen för hockeylirarna i SHL. 127 000 i månaden. Vad handbollsspelare på högsta nivån snittar vet jag inte, möjligen en tiondel men då för att enstaka välbetalda stjärnor drar upp det. Till detta utrymmet i media; högst en handbollsartikel på minst tio om hockey. Åtminstone i mitt husorgan, Sydsvenskan.

*. *. *

Varför det är på detta viset har jag aldrig riktigt förstått. Handboll är en större sport än hockey. Globalt sett överlägsen. Nationellt ett mer utbyggt seriesystem, dessutom jämställt mellan könen. Lika många tjejer som killar spelar handboll, alltmedan hockeyn framstår som något av sportens sista drängstuga. Ändå - eller just därför? - denna snedfördelning av gracerna, både från press och allmänhet. En tankefigur jag hemsöks av då och då: är det Sydis som säljer matchbiljetter åt Malmö Redhawks eller hockeyn som säljer tidningar åt Sydis? Vad är orsak, vad är verkan? Vem hjälper vem? Hade publikintresset förändrats om HK Malmö fått en bråkdel av det spaltutrymme som tillägnas Malmö Redhawks?

*. *. *

För egen del valde jag handboll igår. Lite som motvalls kärring, min vana trogen. Satt och funderade på vad handbollen själv skulle kunna göra för att öka intresset. Bombardera tidningarna med pressreleaser? Nja, tror inte det hjälper. Inte i Malmö. Får en känsla av att HK gett upp, nöjer sig med egen nätinfo. Hemsida, Facebook. Läses blott av de redan frälsta, är jag rädd. Och då stannar publiksiffran vid blygsamma sex- till åttahundra, vissa derbymatcher undantagna. Attraktivare handboll, kan det vara ett lockbete? Lätt att säga, svårt att göra. Vad är attraktiv handboll? Ett lag som vinner oavsett hur brukar räcka men HK har vunnit rätt mycket genom åren - utan stort genomslag.

*. *. *

Gårdagens match var inget PR-nummer. Viss spänning i slutet när HK tappade greppet om en seger som såg ut att vara klar: ledning 26-20, ändå 28 lika vid full tid. Typiskt Amo dock. Köpelaget från Småland ger sig aldrig. Härförleden låg man under mot Guif med 17-24 i halvtid, vände och vann 36-35. Och mot Karlskrona i premiären ungefär som igår: oavgjort slutresultat efter underläge matchen igenom. Köpa spelare är ingen större konst, bygga lagmoral betydligt svårare. Amo verkar ha lyckats med både ock. HK också, från och till genom åren. Här och nu en ny linje, mer kostymanpassad så att säga. Men med moralen intakt. 28-28 mot detta säregna Amo var trots allt bra.

Uppskjutet pga hjärnsläpp

MFF-Värnamo 1-1. Fem minuter och lite ungdomligt oförstånd från säkrat guld. Ja, så nära var MFF igår. En fasthållning modell grövre när matchen närmade sig stopptid sköt upp avgörandet. Straffen till Värnamo var solklar, segern gick upp i rök. Lärpengar för talangen Loukili, nyss inbytt. Det var han som vägrade släppa taget om rutinerade Simon Thern i samband med en hörna. Överambition bor granne med hjärnsläpp, den fotbollskille som aldrig gjort ett misstag finns inte. Hoppas Loukili kommer igen.

*. *. *

I sak förändrades inte mycket. MFF behöll sitt tiopoängsförsprång i den allsvenska toppen, nu med fyra omgångar kvar. En till seger kan alltså behövas och om inte ödet får fnatt och bollen blir platt lär den komma. Däremot sprack drömmen om de 70 poängen. Om nu MFF haft en sådan dröm. Fansen har säkert. Sen allsvenskan blev 16-lagsserie 2008 har inget mästarlag nått 70 poäng, rekordet är 67. MFF hade rent matematiskt chansen fram till igår - men då vid seger. Mest kuriosa förstås, blott metallen räknas.

*. *. *

Den mer spännande sidan av årets allsvenska finns i botten. Vågar man räkna ut Västerås? Ja, det vågar man nog. 1-2 mot Mjällby var rimligen spiken. Men vem mer åker? Sett till aktuell form borde det bli Norrköping. Som dock fortfarande har Värnamo, Halmstad och Kalmar under sig i tabellen. Alla skriker efter trepoängare, givet läget duger det inte längre med kryss. Resterande program rymmer bl a Värnamo-Norrköping i inbördes möte. Fast nyckeln har egentligen BP med matcher mot tre av de utsatta lagen.

*. *. *

Inte var dag pågar från Skurup gör mål i fotbollsallsvenskan. I lördags hände det. Isak Jönsson var namnet. 1-1-skytt för Västerås i Hällevik. Otippat, minst sagt. Jönsson har haft en tuff säsong i VSK. Mest minutinhopp om ens det, starten mot Mjällby var hans blott andra.

*. *. *

Uppehåll att vänta i allsvenskan nu. Landslaget pockar på uppmärksamhet. Nations League, tror jag. Hörde att Hugo Bolin kallats in i truppen. Kul för honom, kul även för oss som tycker att allsvenska spelare varit satta på undantag. Så usel är väl inte vår liga? Se på Elfsborg, se på MFF. Båda vann i Europa League förra veckan, Elfsborg över omsusade Roma. Och MFF med mycket ”osvenskt” i laget. Men ändå. Imponerande prestationer, positivt för svensk fotboll.

*. *. *

Slutligen en rättelse. ”Finansiärens son” är inte klubbchef i FC Rosengård. Den uppgiften i ett föregående inlägg skrevs förvisso ner i god tro - och var dessutom korrekt fram till i somras. Men där och då skedde tydligen ett byte på posten. Under min radar, så att säga. Beklagar misstaget. Klen ursäkt: ju fler chefer desto svårare att hålla reda på dem. Lärdom: det man inte har koll på bör man inte skriva om.

⚽️ Laget är större än chefen och jaget 🏆

FC Rosengård vinner damallsvenskan i fotboll. 22 vinster av 22 möjliga, fyra betydelselösa omgångar kvar. Fullständig särklass. Trots en fotbollschef vid namn Roger Palmgren som alla hackar på. Spelare med lagkaptenen i spetsen, skrivande hovpoeter med Sydiskrönikören i frontlinjen - samstämmigheten är total: Palmgren har ingen del i framgången, han ska i princip bara hålla flabben. Och helst bort från jobbet. Ett lite märkligt sätt att fira guld på. Utifrån sett alltså.

*. *. *

Nej, jag känner inte Palmgren. Vet inte om han får vad han förtjänar. Eller om han var olämplig från första början. Lite illa förankrad i Rosengårdskulturen, så att säga. Sportchef nära laget, jämte henne en hustomte med närmast legendstatus. Malmös rikaste troll som finansiär, stans största tidning som en del av familjen. Herrlag i division 1, helt underordnat damsatsningen. Svårt kanske att komma utifrån? Och med den bakgrunden: Palmgren har under senare år varit verksam på den afrikanska kontinenten, och då inom herrfotbollen. Omtalad, omskriven. Stursk i självbilden, inga stora meriter.

*. *. *

Nånstans får man ändå anta att Roger Palmgren fick jobbet i FC Rosengård på bedömd kompetens. Alternativet leder ju tanken i Kinbergsk riktning: vänskapsband till ”landshövdingen”, i det här fallet alias finansiären. Vars son f ö är klubbchef. Överordnad fotbollschefen. Som i sin tur är överordnad både sportchefen och hustomten. Tror jag. Mängden chefer i FCR är hursomhelst anmärkningsvärd, tveksamt om ens MFF matchar den uppsättningen. Och sportchefen blott trea i rang. Känn på den grabbar. Daniel Andersson i Di Blåe. Bosse Andersson i Djurgården, Hasse Larsson i Mjällby. Med flera.

*. *. *

Palmgrens brott? I en intervju med mediegurun Olof Lundh säger han sig ha haft ett samtal med damlagets tränare inför säsongen. Om inriktning, spelidé etc. Detta har sedan tolkats som ett försök att ta åt sig äran för lagets succé. Töntigt kan jag tycka. Mer måste rimligen ligga bakom, annars kunde väl fotbollschefen ha fått sola sig lite i glansen. Sannolikt dessutom sista tillfället för FCR som klubb, om jag nu får droppa salt i bubbelvattnet. Nästa år är MFF med i leken - och det vet man ju: vill MFF vinna damallsvenskan så ser man till att göra det. Köper vad som behövs, om så från närmsta granne.

Hysén var aldrig sen till hyssen

Helsingborgs Idrottsmuseum igår. Glenn Hysén på besök. Ärkeängeln, fotbollsikonen, tv-underhållaren. Intervjuad av Christer Fermvik, lokal kändis med utmejslad förmåga att driva samtal framåt. 231 åhörare, lika med fullsatt. Seniorernas afton, nostalgins glädje. På raden bakom mig satt Lasse Ahlberg, HIF-stjärna i avlägsen tid. 90 plus idag, återkommande gäst på museet. Hade honom på samlarbild i min barndom, sån där som fanns nedstucken i tablettasken Alfa. Nu alldeles i ryggen. Glömde att tacka. Det borde jag ha gjort; Ahlberg var en av fotbollshjältarna som förgyllde mitt 50-tal.

*. *. *

Nå. Huvudperson var alltså Glenn Hysén. 68 landskamper, Guldbollenvinnare två gånger om. Profilerad mittbacksklippa i det IFK Göteborg som satte svensk fotboll på Europakartan under 1980-talet. Dubbla triumfer i Uefacupen t ex. Spelare som Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg, Dan Corneliusson. De två brödraparen icke att förglömma: Tord och Tommy Holmgren, Conny och Jerry Karlsson. Med flera, med flera. Och så tränaren, ännu mindre att förglömma: Svennis. Sven-Göran Eriksson. Men störst av alla var nog ändå Hysén. Han hade inte bara fotbollskunnandet för sig. Utseendet och utstrålningen tillkom på pluskontot, andelen kvinnor i beundrarklubben sprängde normala ramar.

*. *. *

Det där sista gled man förbi igår kväll - men annars avhandlades det mesta i Glenn Hyséns karriär. Inklusive proffsäventyren utomlands. Ett första mindre lyckat i Holland, PSV Eindhoven. Ett andra desto mer lyckat i italienska Fiorentina, då med Svennis som tränare (och handplockare av sin gamle Göteborgskapten). Slutligen tre blandade år i Liverpool: succé de två första, lite kärvare det sista efter ett tränarbyte. Och varhelst han drog fram klipptes kalsonger och strumpor sönder och samman. Normala umgängesformer i omklädningsrummen, inget konstigt med det. Lite skillnad i pris förstås; vansinnigt dyra märkeskallingar i Italien. Allt enligt Glenn Hysén själv.

*  *  *

Han är en bra berättare, onekligen. Rak och rolig, fräck och flasig. Go’gubbe, ohämmat göteborgsk. Inget för de finkulturella rummen - och varför skulle en gammal fotbollsidol vara det? Hysén gör sig inte till, han bara kör. Över eller under bältet, gott och blandat. Mån om att roa, tror jag. Djupet finns säkert men det behåller han för sig själv. Svårt att inte gilla den typen av människa. Och publikens gensvar måste ha glatt honom: skrattsalvorna dånade mellan bänkraderna, den dryga timmen gick otroligt fort. Somligt visades på film. Sekvenser från matcher, inspelade hälsningar från vänner inom fotbollen såväl som tv-världen. Hysén har ju Let’s Dance på sitt cv, det gick inte obemärkt förbi.

*. *. *

En sak kring det rent fotbollsmässiga hade jag faktiskt glömt: när Glenn Hysén återvände till Göteborg efter åren i Liverpool var det inte Änglarna som väntade. Det var Gais, ärkerivalen. Fanns ingen efterfrågan från Blåvitt, klargjorde han. Bittert? Jo kanske i ögonblicket men inget bestående. Hysén var liksom blåvit i själen, tredje generationen i en ren IFK-familj. Hans egen son Tobias blev sedermera fjärde. Nog av. Tack alla eldsjälar på Helsingborgs Idrottsmuseum. Fin kväll, angenämt sällskap.

Tyst och tomt utan änglar i trappan

Hallå Lars! Hallå John! Tänkte på er igår kväll. Som jag alltid gör när ert lag spelar fotboll. IFK Göteborg. Blåvitt. Änglarna. Kamraterna; kär klubb har många namn. Grattis till segern i derbyt, 2-0 över Gais. Anar er lättnad och delar er glädje. Men saknar er närvaro! Inte mycket fotbollstugg i trappan nu för tiden, MFF-Björn på trean har också flyttat. Inga efterkloka analyser, inga spontana känsloyttringar från första våningen.

*. *. *

Det var där Lars bodde. En ung man med försynt profil, jag kunde nästan varit hans farfar. Inför fotbollen blev vi snart jämnåriga. Jag med mitt Mjällby, han med sitt Blåvitt. Ömsesidig respekt, givande diskussioner så fort det varit match. Men början var lite svår. Jag undrade ganska länge vem det var som alltid levde rövare när IFK Göteborg var på tv, räknade faktiskt bort den diskrete mannen i våningen under. Inte kunde väl han…? Jo min själ, det kunde han. Ett möte i trapphuset skingrade tvivlen. Det var Lars, han erkände utan omsvep. Och steg i min aktning på stående fot.

*. *. *

En proper och prydlig kille som förlorar sig själv i favoritlagets öden och äventyr; gud vad jag gillar sånt. En typ av igenkännande kanske, minus proper och prydlig. Det hände att vi liksom väsnades omlott, Lars och jag. Framförallt när våra lag möttes inbördes. Jubel på våning 2, stön på våning 1. Någon gång tvärtom. Rullande ljudvågor under okontrollerade former, fri entré för alla grannar. En rolig tid i livet. Ganska kortvarig tyvärr. Lars flyttade ut, tog Blåvitt och hela lidelsen med sig. Lätt kan det inte ha varit: det IFK Göteborg han en gång lärt sig älska fanns i historieböckerna, sällan på planen.

*  *  *

Det gick ett år eller två av saknad. Sen - i fjol närmre bestämt - inträffar det osannolika. In flyttar John med familj! Inte i Lars lägenhet men några trappor upp, utom hörhåll. Och snart nog står det klart: John är fan en ny Lars. Go’gubbe, hängiven Blåvitt. Sporadiskt lycklig, oftare förtvivlad. Det vill sig ju inte för hans lag, kris verkar ha blivit naturtillståndet. Vi ses ute, vi ses i trappan. Pratar fotboll, byter erfarenheter. John är en smygbeundrare av Mjällby men hjärtat är upptaget. Göteborgskamraterna, inget annat. Till skillnad från Lars är han dessutom urgöteborgare. 80-talist, född när Änglarna flög.

*  *  *

Sent på året flyttade även John. Ganska lättad trots allt. Blåvitt redde upp ett prekärt läge, höll sig kvar i allsvenskan. Samtidigt klen tröst; John och Lars drömde större än så, det var alldeles uppenbart. Hoppas ni såg matchen igår killar. Blåvitt satte ner foten, eller hur? Nöp Gais i örat, visade att det finns hopp. Jag jublade - för er skull och för alla minnesvärda fotbollsstunder vi hade tillsammans. Och vet ni vad? I morgon ska jag träffa en av era hjältar. Glenn Hysén. Livs levande på Helsingborgs Idrottsmuseum. Föredrag om IFK Göteborgs storhetstid lär vänta. Återkommer med rapport.