Tack, Kroatien

Jag hade precis börjat tycka att VM blivit småtråkigt. Skrällfritt, rader av 1-0-matcher, låst och idéfattigt spel. Förutom detta märkliga påfund med videodomare som sitter och delar ut straffar i efterskott. Men. Så kom Kroatien! Och visade att fotboll fortfarande kan vara den skönaste av konster: 3-0 på Argentina! Så ska spelet spelas, så ska stöddigheten straffas. Argentina med alla sina stjärnor lufsade omkring som om de trodde att matchen och hela VM var deras - och fick vad de bad om. En lektion. I attityd. I lagspel. I teknisk briljans. Kroatien hade allt detta och mer därtill. Spelare som Modric och Rakitic "stal" mittfältet, vann närkamperna, slog gudomliga pass. Och gjorde dessutom varsitt mål. Men styrkan låg nog ändå i helheten: ingen föll ur ramen, alla gjorde jobbet. Ska bli spännande att se hur långt Kroatien räcker - får man ihop det såhär i match efter match kan inget uteslutas. I Argentina tyckte jag mig skymta the one & only Messi. Ja, man fick nästan anstränga sig för att upptäcka att han faktiskt var med. Så loj, så högst ordinär, så fjärran sin status. Och på läktaren satt hans föregångare och grät som ett barn. Argentina ute ur VM redan innan det börjat på allvar...tårar kan säkert spruta för mindre om man heter Diego Armando Maradona. Nå. I morgon gråter vi för Sverige. Eller jublar. Jag tror på det senare. Faktiskt. Kan inte förklara varför, bara en feeling. Glöm nu inte att det är midsommarafton idag. Och som min gamle chef i Sydissätteriet alltid sa: man kan ha roligt utan mat.