Närmare stiltje än bris...

Cyklade till Ön igår. Slog mig ner på en bänk vid stråket som löper längs med havet. Inbillade mig att det skulle fläkta lite. I tider som dessa är ju svalka en nåd att stilla bedja om, kan jag tycka. Men nej, inget gehör. Även havet hade lagt sig platt för högtrycket. Definitivt närmare stiltje än bris. Cykelturen fläktade mer - fast ändå ingenting. Det är med värmeböljor som med själva helvetet: det finns grader. Och inte får man klaga. Det är åtminstone vad alla säger, ofta efter att först ha gjort just det. Ojat sig alltså. Slutklämmen kommer som en logisk frivolt: "ja, ja, man ska inte klaga". Själv säger jag bara: varför inte? Om svetten lackar å benen svullnar å ögonen går i kors å hjärnan smälter till mjukost...då vore det väl faan om man inte fick klaga. Men det är vackert ute på Ön, det måste jag säga. Rätt miljö för positiv thinking. Min storebror, salig i åminnelse, hade lyckan att bo precis här de femton sista åren av sitt liv. Han älskade havet, oavsett liksom. Stormpiskat eller spegelblankt, ingen betydelse så länge horisonten kunde anas i fjärran. Tänkte mycket på bror min igår. Hans liv, hans öde, alla "varför". Vår olikhet: att t ex klaga på värme eller väder generellt skulle aldrig falla honom in, jag tror det var en fråga om värdighet. Futtigheterna fick jag ha för mig själv. Och apropå det åker jag till Småland i dagarna. Sommarfiske hägrar. Får man be om en regnskur? Tack.