Där blev det i alla fall 1-1...

Först i efterhand har jag sett skandalscenerna i samband med Tysklands 2-1-mål mot Sverige. De som utspelade sig i ledarzonen utanför planen. Jag får nog säga att den matchen slutade 1-1. Visst, det var tyskarna som började. Två till synes vuxna herrar i ledarstaben apade sig hej vilt framför Sveriges bänk, glädjefnattet över målet slog s a s knockout på omdömet. En grov provokation, helt klart. Men att reagera som den svenske förbundskaptenen...nja, jag vet inte. Vreden har jag i och för sig lätt att förstå, vem har inte? Uttryckssättet däremot. Förvillande likt en huligans, fullständigt olikt en förbundskaptens. Hur tänkte Janne Andersson där? Inte alls, är väl det enkla svaret. Läget var liksom inte "tänka-efter-vänligt". Tur att diverse neutrala funktionärer höll tillbaka Andersson - och för den delen även Pontus Jansson som tycktes dela sin chefs ursinne. Intrycket var att Janne & Ponne helst ville slåss med de tyska töntarna. Ja, herregud. Någon lär ha sagt att krig är futtigheter jämfört med fotboll - och efter att ha bevittnat detta exempel anar jag åtminstone innebörden av påståendet.