Den lilla klubbens öde

Segermål på övertid i senaste hemmamatchen mot Halmstad. Förlustmål på övertid igår borta mot Elfsborg. Det jämnar ut sig, som han sa som sket i brallan och satte sig på cykelsadeln. Men allvarligt: inte mycket tyder på att den här säsongen slutar lyckligt för Mjällby. Fem ynka poäng på åtta matcher, 17 insläppta mål. En sådan start skvallrar inte om otur eller oflyt, den talar väldigt tydligt om ett lag som inte riktigt duger. Möjligen också om en tränare som brister i kompetens - men det är en känsla, ingenting jag kan bevisa. Det är ett förbannat plottrande med laget i alla fall...och det beror ju knappast på att Mjällby lider av överflödets förbannelse. Tvärtom. Spelartruppen är förhållandevis tunn, kvalitén urvattnad. Detta är ju den lilla klubbens öde: så fort någon får ett kvarts eller halvt genombrott så är de stora gamarna framme och roffar åt sig. Fejzullahu och Radetinac i Djurgården, El Kabir i Häcken, Özen i MFF (vad nu det skulle vá bra för), Pär Ericsson gud vet var, Henderson i Norge; de bästa Mjällbyspelarna spelar inte längre i Mjällby, de spelar där de får bättre betalt. Ingen skugga på dem för det, alla normala fotbollskillar är slavar under Mammon. Men för Mjällby som klubb är det så klart förödande. Det går inte i längden att göra om, bygga nytt, köpa gammalt och hoppas på det bästa. Verkligheten hinner ikapp. Det är där mitt kära Mjällby befinner sig just nu, tror jag. Mitt i den skoningslösa verkligheten. Kommer de ur den med allsvenskt kontrakt i behåll ska jag faan i mig cykla till Listerlandet.