❤️ Rött Nytt År!🍷

Nyårsafton. För min personliga del nr 80 i ordningen, om jag räknar rätt. De fyra fem första har jag inget minne av överhuvudtaget. Fullt naturligt: vem minns sina spädaste barnaår? De fyra fem senaste minns jag inte heller. Naturligt det med: närminnet trubbas av, gamlingen blir liksom späd på nytt. Problemet är det stora mörkertalet däremellan. Varför minns man inte ungdomens nyårsaftnar? Vuxenlivets? Av skam? Överkonsumtion av diverse njutningsmedel? Eller helt enkelt för att den ena alltid varit den andra lik? Samma procedur i allt väsentligt, bara en ny siffra på bladvändaren.

*. *. *

Seriöst tror jag mest på likhetsteorin. Att nyårsfirandet går i evig repris. Finalfesten de luxe. Dukade bord och fyllda glas. Fyrverkerier, raketregn. Skål och tack, ring ut och ring in. Sällskapslivets bästa vän, ensamhetens värsta fiende. Amatörernas afton, sa Dean Martin. Men Dino var en skojare, innerst inne amatör själv vill jag tro. En av mina idoler på 70-talet förresten. Uppskattade - och försökte efterapa - hans förmåga att agera lätt berusad men aldrig stupfull. Viktig skillnad, nämligen. Den fulle slåss och skrämmer damer, den berusade strör komplimanger och charmar damer. Åtminstone i mörka rum.

*. *. *

Nu väljer man ju inte sitt ölsinne. Man får ta det man fått - och själv har jag nog haft en jäkla tur därvidlag. I släktledet ryms alla sorter men det jag ärvt måste vara morfars. Ingen blev så glad av brännvin som han. Ingen lika kramgo’. Ingen lika benägen att dra en skröna som fick alla att skratta. Morfar gav nubben ett uppsluppet ansikte. Det vet jag förstås inte om jag gör, kopiera gener rakt av är förbannat svårt. Men glad blir jag, positiv och livsbejakande. Givet då att jag dricker vuxet och inte ungdomligt. Hellre lätt berusad än tungt aspackad. Som morfar sa. Nej, skojar. Mitt eget rättesnöre, kom på det precis nu.

*. *. *

Sitter jag här och glorifierar alkoholen? Inser att det kan låta så - men svär: inte min mening. Vissa borde aldrig ta en droppe. Av hänsyn till omgivningen. Familj, barn. Sig själva, inte minst. Sprit kan vara förödande. Jag har sett mycket i den vägen. För mycket.

*. *. *

Vad man däremot väljer på nyårsafton är sin egen klädkod. I yngre dar var jag i det avseendet redan en gammal man. Svart kostym, vit skjorta, silvrig fluga. Herregud, var fick jag det ifrån? Kanske Dean Martin. Definitivt inte morfar. Nå. Redan på 1980-talet gick jag över till rött. Glitterhatt i rött, skjorta i rött, slips i rött. Självfallet olika nyanser och mönster - och brallorna i svart för att undvika fjollstämpeln. Inget ont om fjollor men jag föredrar att bli kallad stolle. Och rött gäller den dag som idag är. Kärlekens färg kan per definition aldrig vara fel. Allra minst här och nu; vem vill va’ grå mus i en svart värld?

*  *  *

Apropå mus. Kom plötsligt att tänka på Kompis. Den frigående katten här ute på Elinegård. Nattvandrare normalt. Vad gör han när 2024 övergår i 2025 i ett utdraget inferno av öronbedövande blixt & dunder? Jagar möss som vore det vardag? Gömmer sig i skräck? Och alla stackars hundar?

*. *. *

Spellista? Absolut. Laddad och klar, här ett axplock. 1. The First Breath - Dennis East. 2. What About Tomorrow’s Children - Maggie Reilly. 3. For You - Ronnie Tober. 4. Nothing Left To Lose - Tony Christie. 5. Was I Ever 13? - Jann Arden. 6. The Oldest Kid In Town - Graeme Connors. 7. The Way To My Heart - Billy Swan. 8. Guiding Light - Donna Taggart. 9. It Started With A Kiss - Greg Bannis. 10. Hallelujah - Nora Grand. 11. Home I’ll Be - Rita MacNeil. 12. Hey - David Alexander. 13. California Blue - Erkan Aki. 14. I Am A Rainbow - Dolly Parton. 15. Love Remains - Collin Raye.

*  *  *

Låtval efter ålder och insikt, viss förnyelse mot i fjol. Hoppas jag. Rock- & röj-tiden blir bara mer och mer avlägsen, varje nyårsafton numera kan ju vara den sista. Desto större anledning att fira, tänker jag. Bort mörker, fram ljus. Och tack för uppmärksamheten, kära läsare. Ert intresse, min drivkraft. Fred på jorden.

Och så var julen över - eller?

Vintern verkar vara försenad men julen kan man lita på. Den kommer alltid i tid. Och blåser förbi på tre dar. Om man nu inte är bokstavstroende och låter den vara ända till påska. Eller åtminstone till tjugondag Knut. Inte jag. 24-26 december räcker. Kort men intensivt. Med klappar till barnen och Kalle Anka på tv för oss andra. Jo faktiskt. En privat studie visar att ungar är måttligt roade av Kalle och hans vänner - åldringar desto mer. Traditionens makt, tror jag. Den som sett Tjuren Ferdinand femtio gånger vill gärna se Tjuren Ferdinand femtielva gånger till. Annars ingen jul liksom. Talar jag för mig själv nu? Säger som moster Margit sa när hon efter ett dignande julbord fick frågan om hon var mätt: delvis.

*. *. *

Min julaftonstudie stannar förvisso inom familjekretsen - men det vore ju besynnerligt om jag var den ende morfadern i landet som satt och gapskrattade vid tv:n medan kidsen håller på med allt annat. Prassla med papper t ex, om tomten redan kommit. Spela spel, leka lekar, om inte. Ipads och dylikt har mycket att erbjuda, Kalle med vänner kämpar mot teknikens landvinningar. Ovetenskaplig slutsats: Lady & Lufsen är för 80-åringar mer än för 8-åringar. Och vem kan rabbla upp namnen på de sju dvärgarna, 77-åringen eller 7-åringen? Gissa sju gånger. Fast i år missade jag Trötter, kanske för att jag är 79. Trötter själv, så att säga. Så pass att jag avstod julottan. Kom upp för sent. Grämer mig; julotta är en fin tradition, väl värd att vårda.

*. *. *

Har jag nånsin upplevt en jul lika grå och grön som denna? Tveksamt, minnet säger nej. I min egen barndom var julen alltid vit. Skogarna runt Oskarshamn snöklädda. Sparkstötting ett naturligt fortskaffningsmedel. Pjäxor på fötterna, fan inte sandaler som i år. Och tänk, i granen hade man levande ljus. Inte för att utmana ödet utan för att inget annat fanns. Inte hemma hos oss i alla fall. Tidigt 1950-tal fanns inte så mycket överhuvudtaget. Jo, mänsklig värme förstås. Snälla barn, tomte i skägg. Men materiell lyx - nix, icke uppfunnet utanför överklasskvarteren. Ritblock och kritor var standardklappen, leksaksbilen bonus. En kärv och härlig tid, idag ack så avlägsen. Samma jul men i ett annat Sverige.

*. *. *

I år slog det mig mitt under Tjuren Ferdinand: vad gjorde man förr i väntan på tomten? Tv fanns ju inte, digitala tidsfördriv inte ens i människans vildaste fantasi. Åt klockan 15 gjorde man kanske. Och vad just julbordet anbelangar har inte mycket hänt. Då som nu diverse sill. Ägg, fast utan räkor. Skinka & brunkål, köttbullar & prinskorv. Pastej, sylta, Janssons. Men också nåt heligt som idag tyvärr har utgått: lutfisk. Blott jag frågar efter det, ingen annan förstår tjusningen med denna klassiker. Knappt jag själv heller, vid närmare eftertanke. Lax går lika bra. Minus nostalgifaktorn. God fortsättning.

Dan före dopparedan…

Svettigt i lördags, onyttigt känslosvall. IFK Karlskronas fel. Följde lagets bortamatch mot Kungälv i handbollsallsvenskan online. Fick en åktur jag sent ska glömma. Mellan himmel och helvete och alla stationer däremellan. IFK ledde 16-12 i paus, så långt lugnt. Men sen. Kungälv gör 8-0 i upptakten av andra halvlek. 8-0! 16-12 blir 16-20, matchen går åt pipsvängen. Kunde man ju tro. Då tog IFK sig i kragen eller var man nu tog sig. Gjorde vad man lyckats undvika i 13 långa minuter: mål. Knappade in, kom ikapp. Och slutligen förbi - trots en utespelare som målvakt sista minuten. Ordinarie keepern blev utvisad, någon andremålvakt fanns inte till hands. 27-26 till IFK, tack för pulshöjningen.

*. *. *

Kvällen innan hade jag sett ett annat av mina favoritlag - ja, jag har många - tappa given seger till chockartad förlust. Derby i den brittiska andraligan i fotboll, Championship kallad. Bortamatch mot Luton, ledning 1-0 när blott övertid återstår. Sex minuter som borde varit ofarliga; Derby var det bättre laget, inget antydde en plötslig kollaps. Och kollaps är kanske fel ord, otur ett bättre. Men då en otur långt bortom all rimlighet. Luton gör två mål på tre minuter, båda efter riktningsförändringar av bollbanan. Med- eller motspelare i vägen, Derbys svenske målvakt Widell-Zetterström (utmärkt i matchen) överkörd av Ödet. Tre viktiga poäng upplöst i en stor fet nolla. Fy faan så vidrigt.

*. *. *

Igår kopplade jag av med ett besök i Baltiska hallen. Ligahandboll, HK Malmö-Hallby. Jämförelsevis avslaget. Frånsett läktardamen som alltid sitter och vrålar jobba-jobba-jobba med tonartshöjningar som hade gjort sig bättre på Mello. Ett slags passion kanske, den här gången dock utan gensvar. Hemmalaget förlorade, 26-27. Kunde kvitterat i sista anfallet men kom aldrig till skott. En detalj HKM hade problem med genom hela matchen. Ljusglimten var Felix Montebovi på vänsterkanten. 19 år ung, kort i rocken men snabb som ögat. Nio mål på kontot, ändå missade han en del. Hallby vann logiskt, ledde i princip från start till mål. Plus för Ystadsonen Albin Broman, niomålsskytt också han.

*  *  *

Det finns, har jag förstått, människor som lever i avhållsamhet. Från idrott alltså. Totalt ointresserade, vet knappt skillnaden på fotboll och handboll. All respekt - men hur får dom sina adrenalinkickar? Behöver dom inga? Avundas jag dem? Det händer. När IFK Karlskrona plågar mig som värst kan jag önska att jag vore känslomässigt nollställd. Men nej, aldrig seriöst. Man är den man är, väljer inte sin läggning. Lider naturligt. Våndas, pinas, krampar. Jublar förstås helst av allt. Barnsligt? Ovärdigt en man i övre senioråldern? Jo men absolut. Å andra sidan: den dag sånt här går över har man blivit gammal på riktigt. Inför idrotten är man evigt ung - eller evigt inbilsk, möjligen.

*  *  *

Nu till mitt egentliga budskap. Kort men välment. God Jul! Tänd ett ljus för livet, det värmer. ❤️

Skarpt läge i handbollsligan

Handbollsligan. Intressantare än på länge just nu. Elva av fjorton lag slåss om de åtta slutspelsplatserna. Kanske till och med tolv; Amo är inte helt avhängt. Tabellen haltar, ska sägas. Vissa lag har spelat 16 matcher, andra 15. Och HK Malmö blott 13, av okänd anledning. Vid 26 spelade omgångar är det klart, utrymme för omkastningar finns alltså fortfarande. Utom i dyn. Där sitter Skånela och Guif ohjälpligt (?) fast på ynka fyra respektive fem poäng. Upplagt för tvekamp, bara en åker ju direkt ut.

*. *. *

Lite förbluffande att Guif gått så dåligt. Mer väntat med Skånela; nykomling, ungt lag, inte riktigt ligamoget. Låt vara att Fredric Pettersson, landslagets gamle mittsexa, kommit in under säsongen. Hittills har det inte gett någon avkastning i poängprotokollet. Vad gäller Guif ringer dessvärre alla klockor om fullskalig kris. Igår 28-32 mot Skövde, 13e förlusten på 16 matcher. Dessutom direktrött kort på tränaren Zoran Roganovic. Vilket decimerade laget i slutskedet - precis som när Roganovic dessförinnan drog på sig en ”vanlig” tvåminutersutvisning. Inte vad Guif behöver. Inte vad Roganovic behöver heller. Rimmar illa med hans renommé. Men vem klarar att vara gentleman i press och stress?

*. *. *

Över till de positiva delarna i ligan. HF Karlskrona t ex. Trea i tabellen på 21 inspelade poäng. Nytt klubbrekord - med tio matcher kvar. Nej, slutspelsplatsen är ingalunda klar men det kan räcka att HFK vinner ytterligare tre matcher. Möjligen fyra, definitivt fem. Och det bör ju gå, givet gjorda prestationer såhär långt. Själv fattar jag just ingenting av HFK:s framfart. Man har i princip samma manskap som i fjol när det blev negativt kval. Skillnaderna jag kan se är egentligen bara två. 1. Ola Lindgren, då tränarcoach, har fått en ny roll. Närmare laget, närmare huvudtränaren Mathias Ekstrand, mer delaktig i det taktiska. 2. Isak Larsson, Kristianstadtalangen. Då inlånad och lite obekväm, nu hemmastadd och fullständigt ohämmad.

*  *  *

Larsson toppar skytteligan, gör tvåsiffrigt antal mål med jämna mellanrum. För några dagar sedan tolv mot Önnered, igår tio mot Hallby. Straffar, genombrott, distansskott; Isak Larsson är 21 år ung men leder HFK som en rutinerad räv. Lyfter sin omgivning, gör bredden spetsigare och ”stjärnan” Gudmundsson närmast överflödig. Det såg man inte komma. Men med det sagt: den stora sensationen i ligan är ändå OV Helsingborg. Här och nu på slutspelsplats! Laget skulle ju göra som det brukar: gå upp och vända, åka ur på direkten. Vad har hänt? Senast jag såg OV var i Baltiska hallen ganska tidigt på säsongen. Brakförlust mot HK Malmö, generande kvalitetsmörker.

*  *  *

Idrott är komplicerade saker, handbollen inget undantag. Somligt går helt enkelt inte att förklara. Men jag gläds med OV Helsingborg. Kul för ligan med oanade stordåd. Hoppas det håller: ett slutspel med lag som OV och HFK - och varför inte HK Malmö - skulle kännas nytt och fräscht.

Blippa kort och tänka stort…

Såg en butik som hade kampanjpris på Aladdin’s chokladask. Den där klassiska som verkar vara särskilt populär till jul. 69:90, minsann. Vill minnas att den gick att köpa för 39:90 i fjol. Ett exempel bara. Och inget klagomål, mer ett lakoniskt konstaterande. Man är väl svensk. Prisstegringarna löper amok, ingen protesterar. Vi är ett fogligt folk, delvis kanske ett rikt folk. Men framförallt fogligt. Svenne Banan finner sig. Betaler och ser sur ut - men skulle aldrig leva rövare på gator och torg. Gläds hellre över det lilla: som att man fortfarande kan köpa sill i småglas för en tia.

*. *. *

Jag ska inte påstå att jag forskat i prisutveckling för det har jag inte. Känner heller inte att det behövs. Räcker att jag sätter en fot på ICA eller liknande. Livsmedlen har blivit dyrare. I vissa fall obegripligt mycket dyrare. Det finns säkert förklaringar, både rimliga och orimliga. Ibland anar jag rent okynne; höjningar som inte är sakligt grundade, en leverantörskedja som skor sig på konsumentledet och skrattar hela vägen till banken. Så har det i och för sig alltid varit - men lika flagrant som nu? Tveksamt. Ta t ex ägg. Förr billigt och basalt, nu dyrt och lyxigt. Värper de stackars hönsen sämre? Har efterfrågan plötsligt blivit större än tillgången? Vem eller vad avgör prisnivån?

*. *. *

Funderingar, som sagt. Lite småmuttrande hemma vid köksbordet - innan man landar i den gamla vanliga slutsatsen: a men va’ fan, vi har det ändå bra i Sverige. Kolla på Ukraina. Gaza. Den riktiga nöden i världen. De vettlösa krigens alla offer. Barnen som tomten glömde. I det perspektivet framstår 49:90 för en ask druvor eller 89:90 för chokladkartongen som Guds gåvor till det lyckligt lottade folket. Nästan så man prisar prishöjningarna, eller åtminstone jordplätten där man råkat bli född. Tänka stort, kallas det visst. Funkar i stunden, sänker blodtrycket. I väntan på nästa elräkning, nästa hyreshöjning, nästa besök på ICA eller Coop. Man träffas där man går, drabbas där man står.

*. *. *

En tanke som hemsöker mig då och då är blippekonomins betydelse i sammanhanget. Främjar den lättjan? Driver den dumhet? Jag menar, gör det mindre ont att blippa ett kort än att gräva djupt i en börs? Och vid skyhöga räkningar: svider ett digitalt klick mindre än omaket att bege sig till närmaste bank för att pröjsa i cash? Glömmer vi att summan av kardemumman blir exakt densamma? Nä, inte i ögonblicket men mot slutet av dagen eller kanske framförallt slutet av månaden. Får vi helt enkelt de prisökningar vi förtjänar? Usch, ibland saknar jag de gamla sedelbuntar man aldrig hade. Men snart är det årsskifte - och då jäklar: pensionen går upp! Med tvåhundra spänn i månaden, kanske tre.

*. *. *

Ja ja, hyran går upp med 650. Allt går upp. Det enda som går ner - förutom solen - är mungiporna på en glad pensionär. Högst tillfälligt dock. Tänker man bara lite större hittar man snart sig själv igen. I trängseln på ICA.

Detta suveräna Norge

Norges handbollsdamer, suck. Bland det bästa idrottsvärlden har att erbjuda. Gårdagens EM-final mot Danmark var spännande i en halvlek, sen urartade det i ren uppvisning. 31-23 som slutresultat, 18-11 efter paus. Led med Danmark men kan förstå genomklappningen. Att möta helskärpta norskor måste kännas nästintill hopplöst. Inget bekommer dem. Här fick de en taskig start, gjorde inte mål förrän i åttonde minuten vilket är en halv evighet i handboll. Danmark hade 2-0, kunde haft mer. Utan att det spelat roll. Norge låter sig inte stressas av en trög matchupptakt. Man maler på, vet att det lossnar.

*. *. *

Lite överraskande ändå med Norges särklass i det här mästerskapet. Några av de mest tongivande spelarna på senare år saknades, laget såg mindre skräckinjagande ut än vanligt. På pappret. På planen var allt sig likt, bara i delvis nya händer. Deile t ex. Niometare med låg tyngdpunkt och oavbruten attackvilja. Alltså, var hittar norsk damhandboll alla sina fynd? Det fanns flera med henne - men också en del väletablerade ess. Som Henny Reistad. Makalöst skicklig, ser ut att kunna göra mål när hon själv vill. Ibland föredrar hon att spela fram, hon är bäst på det också. Norge har helt enkelt allt som krävs för succé. Målvakterna (Solberg i finalen, grym), försvarsspelet, anfallskraften. Speeden, modet och tron på den egna förmågan.

*. *. *

Hörde jag rätt var detta norsk damhandbolls tionde EM-guld. Snacka om stora triumfer som stapelvara. VM-guld och OS-guld kan läggas till, i vilken omfattning vet jag inte. Men förbundskaptenen som varit med om det mesta av det bästa stiger av nu, sades det. Islänning, Hergeirsson vid namn. Inte Åsa-Nisse, som jag brukat skriva genom åren. Likheten med min gamle matinéhjälte är ju slående - men bara på ytan, ”Nesse” kunde nog inte mycket om handboll. Till Norges ledargarnityr hör f ö även Sjökvisten. Nä, nu blev jag oseriös. Mats Olsson, menar jag förstås. Malmöpåg i grunden, norsk målvaktstränare sedan länge. Rätt man på rätt post, fast i fel (?) landslag; Olsson var själv en högklassig burväktare när det begav sig.

*. *. *

Roligast igår var bronsmatchen mellan Ungern och Frankrike. Där fanns den dramatik som uteblev i finalen. Ungern vann, 25-24. Brann mer för medalj än de på den punkten bortskämda fransyskorna. Kul med lite omväxling på pallen, bra för handbollen i stort. Ungern hade också mästerskapets skyttedrottning i högernian Kluiber. Runt 60 mål, förvisso många på straff. Man måste inte vara storvuxen i handboll: Kluiber mäter blygsamma 170 cm på höjden men kompenserar med explosivitet och teknik. En sån vänsterhand hade vi behövt i Sverige. Går inte att beställa i färdigvara, tyvärr. Möjligen att utbilda på sikt. Framtida mästerskap lär ge svar. Tack för detta, fängslande tv-underhållning så länge det varade.

Imam Jagne. Ringaktad - och högaktad.

Mjällby säljer Imam Jagne till IFK Göteborg. Beskedet kommer inte oväntat: Jagne har hållits kort i Mjällby, suttit bänk lika mycket som han spelat. Slöseri med talang, om du frågar mig. Nu är det som det är i fotboll: tränaren bestämmer, ingen av oss som bara tittar på. Fullt rimligt förstås. Allt annat vore typ olaga intrång på den ansvariges område. Sen behöver man ju inte hålla med - och det har jag aldrig gjort vad gäller Imam Jagne’s status i Mjällby. För låg i förhållande till vad han kan, har jag tyckt hela tiden.

*. *. *

Jagne kom till Mjällby i fjol. Häckentalang som provat lyckan i England utan att riktigt få till det. Fortfarande ung, nyss fyllda 20, sugen på omstart och karriärkick. Ganska omsusad i fotbollskretsar redan då, beskriven i termer av fynd för Mjällby. Det gick sådär. Jagne blandade och gav. Mycket högt, lite lågt. Ojämna prestationer - men vilken ung spelare gör inte det? Vill minnas att han blev skadad också, missade delar av säsongen. Kändes dock som vägen till bänken var kortare för Jagne än för andra. Och så har det fortsatt i år. Sporadiska matcher från start, mest inhopp. Ibland inte ens det.

*. *. *

Med detta begränsade förtroende har Imam Jagne ändå lyckats behålla sitt goda renommé. Vilket förstås säger något om de insatser han gjort när han väl fått chansen. Synd att Mjällby inte uppskattat honom efter förtjänst. Sagt med reservation för sånt jag inte vet. Utifrån har jag bara sett en ovanligt spännande fotbollskille. Energispridare, gladast av alla vid seger, bäst av alla i de ljusa ögonblicken. Kommer att sakna honom i Mjällby. Men lycka till i IFK Göteborg, Imam Jagne. Fotbollen ger och tar, livet går vidare.

⚽️ Lussebollens Dag 🤑

Luciadagen - och här sitter man och tänker på fotboll. Ur led är tiden. Sergio Pena’s fel. Mannen förtjänar en ljuskrona för 2-2-målet i gårdagens match MFF-Galatasaray. Rasande vackert, få spelare förunnat att kunna avsluta med den precisionen. Pena gör sällan mål, har liksom inte den rollen, men när han väl gör det gör han det snyggt. Nu sjunger han tydligen på sista versen i MFF, kontraktet löper ut. Kanske därför han fick inleda på bänken igår? Fotbollsmässigt går det inte att förstå, Pena är i mina ögon det bästa MFF har. Nej, jag såg inte matchen, bara målet i tv nu på morgonen. Hursomhelst en välkommen poäng för MFF i Europa League, förlust hade inneburit game over.

*. *. *

Luciadagen - och här sitter man och ser fram emot en massa handboll. Tre matcher från damernas Europamästerskap. Först Sverige mot Nederländerna om placeringarna 5/6, därefter de två semifinalerna. Norge-Ungern i den ena, Danmark-Frankrike i den andra. Har plötsligt fått för mig att Danmark kan vinna hela tjottaballongen. Den fysiken, den bredden, den attityden. Och den målvakten, inte minst. Anna Kristensen heter hon bestämt. En ung och ny bekantskap, hittills på EM smått formidabel. Avundsvärd förmåga dom har, Danmark såväl som Norge, att kunna generationsväxla utan prestationsstörningar. Svårare för Sverige, av någon anledning. Ändå okej att bli femma eller sexa. Sämre än förhandsmålet, bättre än befarat givet den fatala Rumänienmatchen tidigt i turneringen.

*. *. *

Luciadagen - och som om detta inte vore nog spelas det handboll även i min födelsestad ikväll. Herrallsvenskan, IFK Karlskrona mot Tumba. Med chans för IFK att damma av sin favoritrubrik: Kaffe-kaka-tredje-raka. Allt som behövs är en ny seger till de närmast föregående mot IFK Ystad respektive Varberg. Kan förvisso bli tufft; Tumba har spottat upp sig efter en trög start, vann också hemmamatchen mot IFK ganska klart. Revansch skulle smaka, hur det går kommer jag att följa online parallellt med tv-sändningarna från EM. Mycket att hålla koll på, tur man har vad som krävs: tid, lust och flås. Men redan nu ska jag dricka kaffe. Med lussekatt, själva dagen till ära.

Ganska lite puck i businessen numera

”För mycket sport i businessen”. Vill minnas att Percy Nilsson gjorde ett uttalande i den stilen redan på 1990-talet. Då när Nilsson byggde hockeyn i Malmö till något stort, starkt och omsusat - med money, money, money som lockbete. Uppkäftigt och kontroversiellt vid den tiden, naturtillståndet idag. Fast tvärtom. Percy Nilsson har blivit bönhörd. Påfallande lite sport i businessen numera, skulle jag nog säga. Nilssons egen gamla affärsidé - Malmö Redhawks - fick erfara det i veckan när sportchefen Björn Liljander helt plötsligt sa upp sig. För ett bättre erbjudande från seriekonkurrenten HV71. Finare titel får han också: general manager minsann.

*. *. *

Nog för att hockeyn är speciell som sport betraktat, men lex Liljander tar ändå businessdelen till en ny nivå. Sportchefer brukar liksom inte hoppa runt mellan konkurrerande klubbar under pågående säsong. Ska man jämföra med t ex fotboll vore det som om Daniel Andersson skulle säga upp sig i MFF för ett fetare bud från Djurgården. Finns inte i den vildaste fantasi. Endast spelare är fortlöpande handelsvaror, cheferna sitter där de sitter. Jobbar av sina kontrakt, byter möjligen miljö när det väl är gjort. Efter eller inför säsong, aldrig mitt under. Som Liljander när han kom till Malmö Redhawks från Frölunda häromåret. Inte ens Percy Nilsson köpte sportchef på det här sättet, vad jag kan minnas.

*. *. *

HV71 är av allt att döma en stenrik klubb. Det måste inte betyda att man är skrupelfri, även om den kombon råkar vara ganska vanlig. Hursomhelst har HV ligans högsta lönebudget (Redhawks den lägsta). Högsta vill inte säga lite; hockeyspelare på elitnivå tjänar multum. Det är dem väl unt, tycker jag. Tre matcher i veckan, lång och slitsam säsong, relativt kort karriär med inbyggda osäkerhetsfaktorer; klart att ”gladiatorerna” ska ha betalt. Publiken sluter dessutom upp, bidrar till finansieringen och till hettan kring hockeyn i stort. Det paradoxala med Liljanders nya klubb är den aktuella placeringen i ligan: HV71 ligger sist. Pengar talar, men spelar hockey gör de icke. Dessbättre.

🎼 Nu är det sill igen…⛄️

Julbordstider i Sverige. För min del ett idag och ett annat i morron. Gott-gott i-gott-gott. Givet då att man behärskar konsten att stänga av. Glömma tillståndet i världen. Krigen, katastroferna, hungersnöden i Gaza inte minst. Och det gör man ju; klarar att stänga av alltså. Inget förändras av ett inställt julbord. Jag märker själv hur cyniskt det låter - men som nån lustigkurre i showbiz brukar säga: man måste få unna saj. Tänka och handla smått, åtminstone en gång om året. Låta hjulen rulla, leva ut sin svenskhet utan att skämmas.

*. *. *

Just idag känns det f ö lite futtigt med julbord på en Malmökrog. Parallellt pågår ju Nobelfesten i Stockholm. Där snackar vi pompa och ståt. Röd matta och fiiint folk. Herrar i frack, damer i Gud-vet-vad. Och inte fan äter dom Brantevikssill. Eller Janssons. Eller ägghalva med räkor. Arma människor, vet inte vad dom missar. Skämt åsido: jag skulle inte vilja byta. Konverserar hellre gamla jobbpolare än kungligheter och dylikt. Klämmer hellre en vanlig jävla sup till maten än sitter och smuttar på exklusiva årgångsviner. Gillar vett men är inte mycket för etikett.

*. *. *

Nej, inget ont om Nobelfesten. Den har sitt historiska värde, funkar dessutom som tv-underhållning. Vanligt folk älskar liksom att se ovanligt folk. Spiller dom? Skrattar? Rapar? Fyllnar till? Berättar för alla som vill höra på att de måste gå på toa? Sitter där nån och smyger med en egen medhavd plunta? Kort sagt, är dom lite som vi ändå? Ganska fantasieggande tankefigurer, ett sätt att kanske söka bekräftelse. Tur att man kan äta julbord utan närgångna tv-kameror. Frossa vill man göra så diskret som möjligt, minst av allt i offentlighetens ljus. Särskilt inte två dar i rad.

*. *. *

Hemkommen. Onödigt mätt, lagom belåten. Sillen var bäst. Sjutton olika sorter, som gjort för den gamla vanliga visan: överkonsumtion. Lär mig aldrig äta julbord professionellt. Det vill säga lite kallt, lite varmt, lite av allt. Jag börjar med sill, fortsätter med sill. Och avrundar med leverpastej. Nubbar mig igenom det hela, på den fronten är jag proffs. Vilket innebär att jag slutar medan jag ännu är cykelbar. I morron prinskorv och köttbullar. Om sillen tillåter. Ja herregud. Gott julen var över så man kan äta pizza igen.

Ser vi slutet på en handbollsepok?

Man ska aldrig gå händelser i förväg, det kan ibland visa sig väl så dumt som att vara efterklok. Men såhär långt i damernas handbolls-EM: svenskt fiasko. 23-25 mot Rumänien igår, ett lag Sverige ska besegra 9,99 gånger av 10. För att nu citera Nathalie Hagmans oblyga profetia inför matchen. Om den delades av alla andra i laget kan man förstå att det gick åt helvete. Och precis så såg det ut: spridd oskärpa, halv- eller heltaskig inställning, allmän underskattning av motståndet. I kombination då med överskattning av den egna förmågan. Förödande så klart. Välförtjänt käftsmäll. Som man ber får man ta.

*. *. *

Den siste optimisten kan säkert fortfarande räkna ut vissa chanser för Sverige att ta sig vidare till semifinal. Själv avstår jag alla räkneövningar. Spekulationer känns för långsökta nu, eventuella halmstrån alltför konstruerade. Förluster mot Ungern och Rumänien indikerar att Sveriges handbollsdamer gått åt fel håll. Fjärmat sig från toppskiktet istället för närmat sig. Möjligen nått vägs ände på en epok. Spelare som Bundsen, Blohm, Roberts, Hagman blir varken yngre eller bättre, naturlagarna verkar hårt. Och bakom dessa tycks de stora genombrotten utebli. Utan att nämna namn; här och där blir det liksom för mycket juniorhandboll - även fast den tiden är förbi. 

*. *. *

Något med den ”svenska modellen” skaver, kan jag känna. Vi utbildar massor av duktiga handbollstjejer - men ytterst få som kunnat slå sig in i ett danskt eller norskt landslag. Ännu mindre i ett franskt. Eller - att döma av det pågående mästerskapet - i ett ungerskt. Saknar framförallt en riktig playmaker. Någon som styr upp spelvalen, gör sin omgivning bättre, minskar beroendet av soloprestationer. En Bella Gullden, åtminstone i lightversion. Finns inte i sikte tyvärr. Jenny Carlson, tänkt för rollen, har haft ljusa stunder i tidigare mästerskap men mest mörka i detta. Å andra sidan: varför skulle just vi vara bäst? Kan vi inte nöja oss med att tillhöra typ topp tio i världen? Vad är problemet?

*. *. *

Sådana frågor kan man alltid ställa. Men då glömmer man vad det handlar om. Toppidrott. Mål, mening, ambitioner. Förbundssträvan: Sverige ska vara en stormakt i handboll. Dubbelt upp, inte bara på herrsidan. Rätt och riktigt förstås, allt annat vore orimligt. Och damerna har tagit steg, absolut. Vid något tillfälle ganska nyligen även medalj. Utmanat seriöst, varit där och nosat. På goda grunder blivit hissat, haussat, hyllat. Just därför känns insatserna på detta EM:et så nedslående. Men okej - hittills. Inga förtida bokslut, som sagt. Med Frankrike och Montenegro kvar att möta kan Sverige förhoppningsvis göra en snygg sorti, lämna turneringen under värdiga former.

*  *  *

Plötsligt slår det mig, apropå ålder och naturlagar. Norges målvakt Katrine Lunde har fyllt 44. Och är fortfarande helt fantastisk på sin post. Undantag finns, hon är ett av de mer exklusiva. Hav hopp, alla småtöser runt 35.

När det icke sagda talar…

”…säger x x till klubbens hemsida”. Vet ingen dummare mening än den. Sorgligt nog ständigt återkommande på tidningarnas sportsidor numera. Närmre bestämt så fort en spelare, t ex i fotboll, bytt klubb. Istället för egen intervju citerar man alltså vad spelaren ”sagt” till en hemsida. Som om hemsidan vore en oberoende samtalspartner. Något annat än ett forum för interna intressen och oemotsagda floskler. Förstår fenomenet, men stör mig på att tidningar gör journalistik av ren bullshit.

*. *. *

Hittills har jag inte sett en enda spelare förklara byte av klubbtillhörighet med ”bättre betalt”. Aldrig minsta antydan åt det hållet, bara tillrättalagda utvikningar om allt annat. Personlig utveckling, nästa steg i karriären, spännande satsning etc. All respekt, jag säger inte att det är tomma ord. Men skulle just fotbollsspelare vara immuna mot pengar som lockbete? Tillåt mig tvivla. Bara på hemsidor i så fall. Okej för mig - om det hade stannat där. Seriös dagspress borde inte återge digitala plattityder rakt av.

*. *. *

Några som ”pratat” med hemsidor på sistone är alla nya spelare i MFF Dam. Läser om dem i Sydis var och varannan dag. Utan inbördes skillnad i citaten, så att säga. Ingen har skrivit på för MFF för något annat än själva utmaningen. Kom igen, tjejer. Och killar för den delen, skenheligheten är ju minst lika elakartad där. Det är fan inget fel med lite positiv löneutveckling. Tvärtom, om du frågar mig. Fotboll eller annat; talang parat med ambitiöst jobb ska löna sig. Felet ligger i att inte våga säga det.

*. *. *

Något annat, när jag ändå är på ”hugget”. IFK Karlskrona tog revansch på IFK Ystad igår. 35-30 klart och ohotat, tio mål av handbollens one & only Daniel Steen. Resultatet innebär att Lugi nu ligger på kvalplats i allsvenskan. Nedåt - inte uppåt mot snabbast möjliga ligacomeback. Fatalt. Fast förutsebart, om man höjer blicken över klubbmärket. Lugi har de spelare man har, den tränare man har. Inget finns kvar från fornstora dar, nästan inget ens från i fjol. Vad hände med Lugiandan? Stoltheten?

*. *. *

Förvisso är det jämnt i allsvenskans bottenskikt. Lugi kan klättra, en seger eller två och allt ljusnar. Vet inte om den potentialen finns, resultaten efter tränarbytet talar emot. Men bara att nämnas i termer av eventuell nedflyttning även från allsvenskan måste kännas hemskt för Lugi. Rimmar inte med självbilden liksom. Kittlande tanke för oss andra: Lundaderby till våren om en plats i handbollens näst högsta serie. Lugi-H43. Så raffinerat kan det bli. Gäller bara att ”frysa” nuvarande läge…

En genomklappning släcker inget hopp

Damhandbollens EM-turnering är igång. Har tittat lite förstrött hittills, trappar säkert upp när det vankas slutspel. Där Sverige kommer att finnas med på ett hörn - frågan är bara hur länge. En storförlust mot Ungern i gruppspelet försvårar vägen mot eventuell medalj. Vilket var målet, förmodar jag. Och jodå, det kan fortfarande gå. Förutsatt det viktigaste som finns i handboll: ett normalt målvaktsspel. Mot Ungern  lyste detta med sin frånvaro. Bundsen hade inte sin dag, helt enkelt. Inte sitt försvar heller; en målvakt är ju sällan bättre än det egna försvarsspelet tillåter.

*. *. *

Jag såg Ungernmatchen i efterhand. Häpnade inte över förlusten som sådan. Ungersk damhandboll har varit på gång länge, firat stora triumfer på internationella ungdomsmästerskap. Nu har man dessutom EM på hemmaplan, alltid en plusfaktor. Det förbluffande låg i överkörningen. Ungern ledde med tolv bollar - 32-20! - innan man förbarmade sig och lät Sverige krympa marginalen till minus sju. Svårt att avgöra om Ungern var så bra eller Sverige så dåligt. Men jag saknade Anna Lagerquist: utan henne inget hjärta i den blågula defensiven. Mesiga spelare vinner väldigt sällan handbollsmatcher, elakingar behövs.

*. *. *

Förhandsfavoriter i EM är förstås de gamla vanliga. Frankrike och Norge. Med Danmark tätt inpå som främsta outsider. Nya hot? Skulle möjligen vara Ungern då. Även om jag tvivlar på lagets förmåga att hålla Sverigenivån turneringen igenom. Luringar med viss potential är Montenegro och Nederländerna. Montenegro har jag redan sett i två övertygande matcher. Vasst skytte, härlig attityd, tre (!) duktiga målvakter som alternerar. För damhandbollen i stort vore det nog positivt med lite omväxling på tronen - mer av samma blir i längden tröttsamt. Och nej, jag räknar alltså inte bort Sverige. Inte än.

Bara dejta, inte ligga…

Läste i mitt Instagramflöde att en moderat riksdagskvinna motionerat om införande av åldersrelaterade begränsningar för intimt umgänge. Hennes förslag går ut på att unga tjejer, 15 till 17 år, ska skyddas från sex med killar som är mer än fem år äldre. Huruvida det omvända - tjej 23, kille 17 - också ska förbjudas i lag framgår inte. Kanske för att motionären helt enkelt utesluter att det förekommer. Hursomhelst tycker jag förslaget ligger alldeles rätt i tid. Populism och moralism är det nya normala inom politiken, somliga riksdagsledamöter verkar tävla inbördes och helt ogenerat om dumstruten.

*. *. *

I det här fallet väcks onekligen en del frågor. Jag menar, inte ens en moderat riksdagskvinna kan ju förhindra att en 23-åring dejtar en 17-åring. Och om nu dejtingen så småningom urartar i kriminellt samtyckessex…hur skulle Pappa Staten få korn på det? Övervakningskameror i varenda sovrum eller för ändamålet liknande utrymmen? Avlyssning? Lagstadgad anmälningsplikt vid misstänkt stön? Hur skulle straffsatserna se ut? Böter? Fängelse? Kyskhetsbälte? Snoppboja? Än en gång: förslaget rör alltså sex i samtycke. Inte tvång, inte våld. Enda ”brottet” är parternas respektive ålder.

*. *. *

Motionären menar säkert väl - eller också har hon för lite att göra på jobbet. Särskilt genomtänkt verkar inte idén. Svagt fäste i verkligheten liksom. Många av de ungdomar hon vill ”skydda” lever så att säga med stora åldersskillnader in på skinnet. En pappa som kanske är tio eller tjugo år äldre än mamman. Mogna kvinnor som skaffat sig en så kallad toyboy, jämnårig med de egna kidsen. På seniornivå känner modern samlevnad inga gränser - och detta tror jag påverkar ungdomar mycket mer än statliga pekpinnar. Unga gör ganska sällan som vuxna säger, betydligt oftare som vuxna gör. Om jag minns rätt.