På tur för tur - och en trudilutt...

Ja, jag är ”skåning”. I alla fall i den meningen att jag faktiskt bor i Skåne.
Ja, jag spelar på lotto. Varenda jävla vecka sen spelet lanserades för drygt trettio år sedan. Sju stående rader. Plus det lika stående jokernumret.
Nej, det var inte jag som kammade hem drömvinsten på 215 mille i lördags.
Tur i spel har bara andra. Exakt vem eller vilka har jag inte en susning om. Känner ingen, umgås mest med losers. Igenkännandets trygghet, melankoliska män emellan. Själv är jag kanske något slags vinnare i just det sällskapet, kolla på mitt cv:
Aldrig 13 rätt på tipset (okej, jag har bara försökt i 40 års tid).
Aldrig 7 rätt på lotto (tack och lov, 6 rätt sommar'n 1993 var kallsvettigt nog att uppleva. Tills jag såg utdelningen...1800 kronor).
Aldrig mer än 2 rätt på joker, senast för fyra år sen.
Aldrig en trissvinst över 25 spänn.
Aldrig en abborre över 7 hekto (började meta 1953).
Enda fläcken på min sköld är V75. Där har jag haft 7 rätt två gånger under de senaste fem åren. Utdelning: 12000 resp 7000. Delat med åtta eftersom vi råkar vara åtta i bolaget. Här är jag dock s a s oskyldig; andra tar ut hästarna, jag bara betalar. 100 pix i veckan.
Röster – bl a min egen inre – har höjts för att jag borde lämna bolaget. Oturen (?) började nämligen i samma ögonblick som jag gick med, sägs det. Men i helvete heller…den glädjen ska dom inte ha.
Uthållighet är en dygd, drömmar har ingen bortre parantes. Inte dårskapen heller. Eller missunnsamheten.
Det enda som stör mig är att Svenska Spel aldrig ringer och tackar. Borde dom göra, tycker jag. Gärna sjunga lite också, sådär som Radiotjänstkören gör i dumburken för dem som betalat tv-licensen.

S E