Sverige-Makedonien 26-26.
En pärs, en pina, en pinne. Och kluvna känslor i ett svenskt handbollshjärta; starkt att inte förlora med tanke på läktarmiljön, svagt att inte vinna med tanke på tremålsledningen rätt nära slutet. Kanske var det orken som tröt, eller också nån sorts falsk säkerhet som spökade. Men mest var det nog stolta makedonier som vägrade ge upp, som helt enkelt inte fick ge upp för den fanatiska publiken.
Någon bra match rent spelmässigt gjorde inte Sverige. Kim Andersson ensam bar laget både länge och väl, att han tröttnade mot slutet var olyckligt men ytterst mänskligt. Övriga "nior" var mer eller mindre bleka, Stenbäcken och Larholm närmast kritvita. Doder hade en lidnersk knäpp i andra halvlek men dessvärre även nåt hjärnsläpp som kostade oss baklängesmål. Ekdahl Du Rietz visade glimtar, inte mer, av VM-formen från förra vintern. En av glimtarna resulterade tack och lov i kvitteringsmålet till 26 lika, cred för det.
Gladast blev jag över Andreas Nilssons EM-debut. Jag hade oroat mig som en dålig far för att killen inte skulle palla hetluften...och så inleder han med ett iskallt lobbmål. Där fick jag så jag tjöt i tv-soffan.
Tjeckien nästa. Och sen Tyskland. Seger krävs i en av matcherna, annars är EM över för svensk del. Känns som skarpt läge...
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar