Friidrotts-VM är över för den här gången. Fantastiska tävlingar, minnesvärda ögonblick. Dopingfritt också, såvitt jag förstår. Åtminstone i den meningen att ingen åkt dit.
För svensk del gjordes de bästa insatserna av Kajsa Bergqvist, André Pops, Jonas Karlsson, Anders Gärderud, Jakob Hård samt Marie Lehmann.
Just det, tv-gänget.
Bland de aktiva var det magert. Mest uppmärksammad blev Emma Green - för att hon grät i tv över sitt höjdhoppsfiasko. Jag tycker man skulle lämnat henne i fred, det hade varit mera anständigt. Föredettingar som Klüft och Olsson placeringsmässigt bäst men på resultat fjärran deras forna kapacitet. Tiden har sprungit ifrån dem, helt enkelt. Inget märkligt med det, snarare ett sundhetstecken. Värre då med kategorin "övriga", de som gång på gång kvalar (myglar?) in till mästerskapen och verkar nöja sig med det. Okej, Moa Hjelmer undantagen, hon presterade väl i nivå med sitt max på 400 meter.
"Bättre förr" är ett trist uttryck. Men för svensk friidrott väldigt adekvat just nu.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar