Mitt Mjällby - Blekinges stolthet

Mjällby AIF-Malmö FF 4-2.
Känn på den, blådårar. Blekinge rules, blekingar kan. Fast nu ska jag inte vara sån; själv Malmöbo ända sen 1960-talet har jag lärt mig att aldrig jubla över MFF:s tillkortakommanden.
Men det var nära igår, kan jag säga. Mer än nära.
Där man en gång föddes, där stannar hjärtat för evigt. Eller en bit av det i alla fall.
Fantastisk match av Mjällby, tyckte jag. 3-0 i första halvlek, snudd på överkörning. Lite darrigt sen efter två snabba för MFF, en känsla i mitt inre av att 3-3 och kanske 3-4 blott var en tidsfråga. Men, men. Man ska aldrig underskatta en sillastrybare, ännu mindre elva i stim. Det borde min blekingska själ talat om. Då hade jag sluppit de ångestladdade krypningarna i skinnet, då kunde jag lugnt viftat bort alla otäcka demoner.
Kanske har jag bott för länge i Skåne ändå.
Faktum är ju att Mjällby tog sig samman efter 3-2, att MFF aldrig kom – eller tilläts komma - riktigt nära en kvittering. Detta var nog det mest imponerande av allt, med sillaögon sett. Förmågan att ta tillbaka matchen. Kontrollera den. Och slutligen punktera den genom ett elegant övertidsmål av Nicklasson.
21 poäng nu. Tio till och det allsvenska kontraktet kan vara säkrat. Jag börjar i all ödmjukhet inse att saken är fullt möjlig.

S E