Kullkastade planer pga gubbsjuka

Hade tänkt gå på handboll ikväll. SM-slutspel, tredje kvartsfinalmötet HK Malmö-OV Helsingborg. Ställde in. Inte bara på grund av det vankelmod som alltid drabbar mig såhär års: handboll på plats eller allsvensk fotboll i dumburken? Nåt annat som brukar drabba mig såhär års är nämligen förkylning. Redig jävla gubbaförkylning. Alla över 25 och ett halvt vet vad det innebär. Sängläge. Ont från topp till tåspets. Hjältemod för att överhuvudtaget kunna släpa sig till tv-fåtöljen ett par meter bort. Så det blev fotboll. Med iPaden i knät för att hålla koll på handbollen. I svår nöd prövas fantasin.

*. *. *

Jag valde att se Värnamo-Sirius. Min fjärde match denna allsvenska premiäromgång. Fjärde av åtta möjliga. Måttlig konsumtion, tycker jag själv. Vad andra tycker vill jag nog inte veta. Folk förhåller sig väldigt olika till kultur, alla förstår inte tjusningen med en fotbollsmatch över 2x45 minuter plus tillägg. Och bara de frälsta - om ens dom - bryr sig om en enstaka spelares remarkabla comeback. Tänker på Pawel Cibicki. Olycksbarnet som spelade bort pengar, karriär och heder. Stängdes av i fyra långa år. Räknades ut för gott. Inte av Värnamo. Ikväll var Cibicki tillbaka. Rörande eller upprörande; meningarna om den saken går säkert isär. Men därav mitt val av match. Nyfikenhet.

*. *. *

Pawel Cibicki fick inleda på bänken, naturligt nog. Fyra års frånvaro skojar man inte bort. Han kom in med halvtimman kvar och visade vad man kunde befara. Rost. Annars hade han förmodligen gjort något bättre av sitt friläge vid 1-1. Nu blev det ett taffligt avslut som Diawara i Siriusburen enkelt avvärjde. Och strax därpå snuvades Värnamo på hela potten; 2-1 Sirius efter vådligt sjabbel i hemmaförsvaret. En ganska underhållande match i det stora hela. Jämn, möjligen lite mer spetskvalitet i Sirius. Glansnumret var dock Simon Therns genomskärare till Calle Johanssons 1-0-mål för Värnamo. Vågar man utnämna den till Årets passning redan nu? Svåröverträffad lär den i alla fall bli.

*. *. *

I knät hände det saker. 0-4 i Baltiska hallen efter fem minuter! Uppförsbacke direkt för HK Malmö. Inte för att fyra mål är särskilt mycket i handboll men upphämtning kostar kraft och energi - och inte sällan rinner det iväg igen när depåerna är tömda. Precis vad som skedde, om inte min iPad ljög. Det såg nästan ut som ren utklassning i andra halvlek, att slutsiffrorna stannade vid 30-34 verkade bero på att OV slog av motorn när det var klart. HK saknade Hugo Stuivers, avstängd efter rött kort i föregående match. Ett tungt avbräck förstås, både framåt och bakåt. På torsdag är han tillbaka. Om det hjälper HK till en femte och avgörande match återstår att se. Känns som knapp fördel OV Helsingborg.

*. *. *

Notabelt från kvällens match: Hampus Nygren brände en straff. Gjorde dessförinnan dock mål på två. Vilket betyder att han nu har 35 fullträffar på 37 försök (Sydis hade icke uppdaterade siffror i dagens reportage). Petighetens vänner skulle säkert säga 34 på 37, i ett fall krävdes ju retur. Den bjuder jag Nygren på, man ska va’ generös mot handbollens udda existenser. Nu kudden. Och en bön om hälsofrämjande sömn. Natti natti.

Senkommet sluggertips

Okej, ett allsvenskt tips bör väl även jag bjuda på. Lite fuskigt kanske eftersom två matcher redan är spelade - men utom tävlan går nog bra. Håll tillgodo - och håll i hatten, mitt tips skiljer sig här och där rätt markant från andra jag sett.

1. MFF. 2. Häcken. 3. IFK Göteborg. 4. Hammarby. 5. Elfsborg. 6. Djurgården. 7. IFK Norrköping. 8. Mjällby. 9. AIK. 10. Degerfors. 11. Öster. 12. Sirius. 13. BP. 14. Värnamo. 15. Gais. 16. Halmstad.

Frågor på det? Nähä, inte. I höst får jag stå till svars.

🌝 Våren kom i år igen ⚽️

Allsvensk fotbollspremiär! Efterlängtad som våren, som alltid. Men låt mig börja med - handboll. Och ett tack till min älskvärda morgontidning som äntligen tycks ha upptäckt HK Malmö. Ett par stora artiklar om lagets slutspelsmatcher under veckan. Händelsevis (?) i direkt anslutning till den kritik jag framförde vid träffen med chefredaktör Kanje på Idrottsgillet i Lund. Skönt när saker och ting tar skruv. Nej nej, ingen cred på mig, all ära till Sydsvenskan. Bra tidning kan ändra sig även i svåra tider. Ge plats åt det försummade, lätta en aning på slentrianmönstren. Hoppas det fortsätter så.

*. *. *

I fotbollspremiären tungviktsmöte på direkten. Djurgården-MFF. Två av huvudkandidaterna till allsvenskt guld - i år som alla andra år. Om man nu ska tro på expertisen. Djurgården hade spelet och chanserna, MFF hade turen och skickligheten. Och Pontus Jansson. Därför 1-0 och tre poäng, på tvärs med den rättvisa som sällan finns i fotboll. Lite ovant att se MFF såhär tillbakapressat under större delen av en match. Det krävdes en extramålvakt för att hålla nollan. Nämnde Jansson, menar jag. Formidabel som försvarsgeneral. Bröt, dirigerade, täckte skott som en hockeyback. Ordinarie keepern Friedrich sattes knappt på prov; Djurgårdsskotten nådde liksom inte fram, MFF-kroppar var i vägen. Mest Janssons. Och när fältet väl var fritt gick skotten över eller - vid något tillfälle - i virket. En sån dag, en sån match.

*. *. *

Framåt hände inte jättemycket i MFF. Få målchanser, om ens någon. Kan inte erinra mig en enda räddning av Rinne i Djurgårdsburen. Några hörnor var egentligen allt - ja, förutom det viktigaste då: matchens enda mål. Bra förarbete av Ali och Rosengren i den sekvensen men därtill en Djurgårdstouch på bollen så att Stryger Larsen fick drömläget till 1-0. Danskens första allsvenska mål. En annan MFF-dansk råkade illa ut i matchen. Anders Christiansen, lagkaptenen. Själv utan änglavingar när han spelar fotboll - men det gör honom inte till lovligt byte för galenpannor typ Daniel Stensson i Djurgården. Att den mannen fick vara kvar på planen kändes helt fel. A C däremot fick bryta, groggy efter Stenssons överlagda skallning.

*. *. *

Jag skulle kunna lägga till att MFF - Taha Ali - snuvades på en straff men då låter det kanske som om jag blivit blådåre på riktigt. Det har jag inte. Mjällby gäller. Dock är jag svag för korrekta domslut, alldeles oavsett lag. Och om inte Ali fälldes i den aktuella situationen finns inte fällningen kvar som regelbrott, det är bara att konstatera. Så länge alla drabbas (eller gynnas) lika av gåtfulla bedömningar, o k för mig. Mest är jag glad. Snudd på sprallig. Allsvenskan har börjat. Seriernas serie. Rubbet i tv för en blygsam peng. Lyxpensionär är vad man är.

En fråga om spaltutrymme…

Idrottsgillet i Lund hade en sammankomst i veckan. Jag var där som en i mängden. Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje var där som dagens huvudperson. Intervjuad från scen av den förträfflige moderatorn Lasse Holmström, själv sportchef på Sydis i förfluten tid. Lättsamt och lärorikt, underhållande och upplysande. Men nej, mellan Kanje och mig uppstod aldrig något direkt ”klick” när det kom till öppen frågestund. 

*. *. *

Jag sökte en förklaring till Sydsvenskans fördelning av spaltutrymme åt sport, framförallt kring elitklubbarna i Malmö. Varför MFF, Redhawks och Rosengård Dam tar i princip allt medan resten får dela på smulorna som blir över. Jag lyfte specifikt HK Malmö. Säsongens sensation i handbollsligan, ändå närmast osynligt i Sydis. Märkligt, sa jag. Inte alls, menade Kanje. Och hänvisade till - just det - klickandet. Vi talade liksom förbi varandra, chefredaktören och jag. Från skilda utgångspositioner. Jag som en av de sista tappra läsarna av papperstidningen, han som ansvarig utgivare i ett digitalt tidevarv.

*. *. *

Upplagesiffran för Sydsvenskan i pappersformat är idag 33 000. Medelåldern på abonnenterna runt 75. Betydligt fler - och yngre - läser tidningen digitalt. En värld där framgång mäts i antal klick. Kanje lät förstå att handbollsartiklar genererar ytterst få klick, jämfört med fotboll och hockey nästan ingenting. Min invändning att det är svårt att klicka på nånting som inte finns lämnades obesvarad. Min misstanke om att bevakningen speglar bemanningens egenintresse av sport behöll jag för mig själv, fler frågeställare ville fram. Lugis klubbchef bland andra. Fast han hade ingen fråga, bara ett tack till chefredaktören.

*. *. *

Tack för vad? Jo, att Sydsvenskan fortsatt skriva om Lugi trots att Lugi inte längre tillhör högsta handbollsserien. Det hade den tacksamme klubbchefen inte väntat sig. Inte jag heller. Missförstå mig rätt: bra att Sydsvenskan skriver om Lugi men jättekonstigt att man skriver mer om Lugi än om HK Malmö som faktiskt ligger i högsta serien. Där dog diskussionen. Och inte fick den nytt liv av att någon annan i publiken, jag tror det var en sportjournalist från Skånskan, lade skulden för handbollens tillkortakommande i medierna på - handbollen. Förbund, klubbar, HK Malmö; alla som inte är på hugget.

*. *. *

Det kan ligga korn av sanning i det. Med betoning på korn. Jag tror ju inte MFF behöver bombardera Sydis sportredaktion med pressreleaser för att få uppmärksamhet. Inte Redhawks heller. Ännu mindre Rosengårds fotbollsdamer. Nyhetsvärderingen görs på redaktionerna, ingen seriös tidning skriver för att olika intressenter ber eller krusar om det. Och som läget är i Malmö kan jag absolut ha viss förståelse för att stans handbollsklubb kommer i kläm medialt - men aldrig till den grad att det liknar utfrysning. Där har min kära morgontidning lite att jobba med. Om jag nu får risa den jag helst vill rosa.

*  *  *

Var allting ”bättre förr”? Lätt att tycka när man närmar sig 80 och fortfarande bläddrar hellre än klickar. Svårt att hävda vid närmare eftertanke. Själv var man i många avseenden bättre förr, den saken är klar. Det mesta i övrigt var bara annorlunda. Somligt kan man sakna: Idrottsbladet, Rekordmagasinet, tidningsbranschen som den en gång var. Föga lönt, allt kokar ner i nostalgi. Bytt bytt kommer aldrig igen. Men tack för en trevlig dag på Gillet. Och respekt Jonas Kanje, chefredaktör i den tuffa brytningstiden mellan minnet av papperstidning och permanent övergång till nätutgåva. Klick, klick.

Mellan liten och eliten

Besökte Trelleborg igår. På förekommen anledning: handbollscup för 7-åringar, barnbarnet involverad. Hennes klubb är IFK Malmö. Övriga medverkande var HK Malmö, Ystads IF och Stavsten. Sistnämnda arrangörsklubb. Alla med två lag för att tillgodose intresse och efterfrågan. Mängder av knattar och knattor spelar handboll - men i en cup som denna blott fem per lag, inklusive målvakt. Samtidigt på banan alltså. På bytesbänken ytterligare några, med jämnt flöde ut och in. Liten plan, små målburar, generös regeltolkning. Och översvallande entusiasm. Roligt för kidsen, rörande för mormor och morfar.

*. *. *

Kom på mig själv med att sitta och muttra över en avvikelse. Nämligen att Ystad hade enbart killar i sina lag. Alla andra lag var jämnt mixade pojkar/flickor. Orättvist, tyckte gubben i mig. Huvudpersonerna - barnen - kunde inte bry sig mindre. I sjuårsåldern tänker man inte i termer av att killar skulle vara bättre bara för att de är killar. Och i sjuttioårsåldern bör man kanske lugna ner sig och inse den större poängen med handbollsfest för småttingar: ingen är egentligen bättre än den andre, man mäter inte på det sättet, alla är precis lika älskvärda. Lek & lust går före vinst & förlust, inga matchresultat protokollförs.

*. *. *

Jag pratade med en pappa från Ystad och han bekräftade min misstanke: anhopningen av barn som vill prova på handboll är så omfattande att YIF inte behöver mixa några lag. Tjejerna för sig och killarna för sig är det normala. Ystadkidsen får liksom handbollen med modersmjölk och kulturarv, riktigt så är det ju inte i varken Malmö eller Trelleborg. Möjligen nivåanpassar YIF lite tidigare än andra också men det är min gissning - och inte menat som kritik. Var och en blir salig på sin övertygelse, nivåanpassade grupper kan vara en väg ut ur överflödets förbannelse. Givet då ett vuxet ledarskap, barnen till ära.

*. *. *

En blomma till Stavstens HK. Fint arrangemang, ambitiöst aktivitetsprogram för lagen under cupens halvtidsvila. Platsen var Sjövikskolans idrottshall. Nog så rymlig, ändå intim. Sittbänkar och stolar kring händelsernas centrum, ingen läktare i traditionell mening. Gottebord i entrén, från och till ganska välbesökt. Bäst i en morfaders ögon: lagens uppställning för ömsesidigt tack efter varje spelad match. Hands five spelare till spelare, men även till (ungdoms)domarna. Social fostran, vill jag tro att det kallas. Värmande att se. Hoppas alla underbara ungar fick en dag att spara i minnet. Jag fick.

*. *. *

Ikväll har jag upplevt handboll av ett helt annat slag. Fullvuxna pågar, HK Malmö mot OV Helsingborg i SM-slutspelet. Roligt det med. Som kontrast om inte annat. HK vann 30-25, försäkrade sig om 1-0 i bäst av 5-serien. Truls Grötta var som så ofta förr HK:s bärande spelare. Åtta egna mål den här gången, men också mängder av assists. Trams att han inte fick priset som bästa hemmaspelare - sagt med respekt för urstarke mittsexan Hugo Stuivers som fick det. Väl kvalificerad för utmärkelsen var även målvakten Kristian Zetterlund. OV? Kan rimligen bättre. Visar det kanske i returen på torsdag?

Bortom skamgränsen, Sverige

Luxemburg-Sverige 1-0. Tagen ur en villfarelse. Lite så är känslan direkt efter matchen. Jag trodde ju att Sverige fått ordning på sitt fotbollslandslag - och så kommer ett återfall bortom skamgränsen. Nej, det var ingen tävlingslandskamp. Ja, vi saknade Gyökeres och Kulusevski. Men ingenting ursäktar bristen på engagemang, den var fan i mig iögonfallande från bänk till plan. Det enda vi hade var - tur. Luxemburg borde vunnit 3- eller 4-0, det hade bättre speglat skeendet.

*. *. *

Sverige gjorde en svag första halvlek och otroligt nog en ännu sämre andra. Inget av alla byten gav positiv effekt. Inte en enda målchans skapades. Och försvaret, det gamla sorgebarnet, överrumplades gång på gång av ett landslag som rankas nr 92 i världen. Ovanligt lätt att sätta betyg på de svenska spelarna: en 3a till Olsen i buren, alla de övriga 1. Och där inkluderar jag förbundskaptenen med assistenter. Alla som satt sig igenom matchen i närmast demonstrativ likgiltighet.

*. *. *

Kul för Luxemburg att få vinna en fotbollslandskamp. Det händer nästan aldrig. Laget var dock bättre än både ranking och rykte - men det kan förvisso ha berott på motståndet. Blåbäret ikväll var blågult. Oprofessionellt att uppträda så slappt inför massa tillresta fans. Hoppas det var en tillfällighet.

🤾🏻‍♂️ Stänk av konsekvenstänk… 🏐

Smart förlorat HK Malmö. Skämt åsido, 26-41 mot Ystad i handbollsligans sista omgång var förvisso inte snyggt. Men konsekvensen tror jag HK gladeligen uthärdar: OV Helsingborg i slutspelets kvartsfinaler, inte Hammarby som blivit alternativet om andraplatsen i grundseriens sluttabell försvarats. Nu tog Kristianstad över den - och Hammarby - genom att helt i ”onödan” vinna sin sista match. Bra för HK Malmö, som sagt. Eller också bra för OV Helsingborg. Det skall spelas om saken, bäst av 5. Malmöseger känns ingalunda given men nog hade ett Hammarby vid sunda vätskor varit en svårare utmaning.

*. *. *

Nitlotten på slutspelsträdet drog förmodligen HF Karlskrona. Som fyra i grundserien får man möta femman. Vilket råkade bli Sävehof. En koloss meritmässigt. Ovanligt svajigt just den här säsongen, men kanske med sparad kapacitet till slutspelet? Känns så. Och HFK har gjort det bra oavsett, överträffat alla förväntningar. På sistone utan Axel Söderqvist i laget. Skadebenägen skarpskytt, svår att ersätta. Utan honom får HFK jobba för varje mål. Anpassa spelet, laga efter läge. Tveksamt om det funkar mot ett skärpt Sävehof. Men vem vet, Söderqvist återkommer kanske i slutspelet, har ingen aning om hans status.

*. *. *

Tung favorit till SM-guldet: Ystads IF. Förstås. Vinner man grundserien med åtta poängs marginal skvallrar det om särklass. YIF, som inleder slutspelet mot Hallby, har bredd och spets i en avundsvärd kombo. Möjligen kan Kristianstad hota, med Markus Olsson tillbaka har man ett lag av nästan samma dignitet. På pappret. Hur det står till på planen lär väl visa sig mot lömska Hammarby - till att börja med. Vad gäller Ystad läste jag att talangen Colin Tönnesen redan skrivit på för HK Malmö till nästa säsong. Missnöjd med speltiden i YIF, enligt uppgift. Jag som alltid tyckt att coachen Oscar Carlén varit ovanligt frikostig i den delen.

*. *. *

Tönnesens övergång säger nog något om tiden vi lever i. Om otålighet. Om självbild. Om unga plantor som inte finner sig i att sitta bänk. Om svårigheten i att vara ledare, Oscar Carlén i detta fall. Det går helt enkelt inte att vara alla till lags. Någon kommer alltid att känna sig förfördelad. Hoppas HK Malmö blir bra för Colin Tönnesen. Och tvärtom: han bra för klubben. Till slut ett ! för staden som blivit känd för Sommarland och Bert Karlsson. Skara alltså. Vinnare av handbollens damliga, helt sensationellt. Lycka till i slutspelet, det är ju trots allt det som räknas.

Tjoget jämnt var inget skämt

Igår tog handbollsallsvenskan slut. En som firade rejält var Lugis och hela seriens skyttekung, Leonard Gegaj. Killen gjorde tjoget fullt mot IFK Karlskrona. 20 mål i en och samma match! Låt vara mot ett lag som lagt ner alla vapen för längesen. Lugi vann 39-25, jag följde målräkningen online. Efterhand blev det rätt spännande tack vare Gegaj’s solouppvisning. Skulle han hinna med ett tjugonde? O’yes, i näst sista minuten kom det. Vet inte om det är svenskt rekord (på elitnivå) men det vore ju märkligt om inte. Vilken spelare gör mål var tredje minut liksom? I vad som sägs vara en lagsport.

*. *. *

Västerås Irsta vann serien och tar direktsteget upp i ligan. Varberg, Vinslöv och Aranäs får chans att slå följe via kval. Vinslöv kan ha dragit en vinstlott; såvitt jag förstår ställs man mot Amo i kvalet, med all respekt ett lag som känns ganska sårbart. Tuffare för Varberg som får möta ett uppåtgående Guif - och allra tuffast för Aranäs vars alternativ är Önnered eller Skövde, båda förhandstippade slutspelslag i ligan. Till negativt kval: Lågan från Hörby. Och så mitt eget olycksbarn, IFK Karlskrona. Om nu IFK överhuvudtaget ställer upp, resultaten på sistone luktar walk over lång väg.

*. *. *

I vilket fall går IFK:s chanser att kvala sig kvar i allsvenskan inte att mäta i procent. Knappt ens i promille. Man ställs nämligen (av allt att döma) mot Kroppskultur, klassisk Uddevallaklubb med ett lag späckat av ligameriterade spelare. Andreas Berg den mest kände. Desto mer öppet och intressant bör det bli i den andra kvalmatchen. Lågan mot H43 Lund. Givet då att H43 knyter ihop säcken mot Rimbo i det förberedande kvalet. Efter brakseger i första mötet skulle allt annat förvåna. Vore synd om Lågan åkte ur, kan jag känna. Men samtidigt förbannat kul om H43 återkom på elitkartan.

*. *. *

Allsvensk handboll på små orter typ Hörby har ett värde i sig, vill jag tro. Som glädjekälla för lokalbefolkningen, barn och ungdomar inte minst. Men också som exempel för andra. Lågan har visat att allt är möjligt. Mot detta ett H43 från den stora (?) handbollsstaden Lund. Lugis lillebror, eller möjligen jämlike. På väg upp ur ett stålbad; konkurs 2014, omstart från seriesystemets bottenplatta. Erkänd talangfabrik, flera guldkorn i ligan som bevis. Nu alltså på tröskeln till nästintill forna höjder - och med prestigeladdade derbyn mot Lugi inom räckhåll. Lågan har bollen…

*. *. *

Leonard Gegaj igen. Allsvensk skyttekung med 232 mål. På 26 matcher. Om han nu spelade alla, vilket jag betvivlar. Hursomhelst en sanslös notering, nästan tio i snitt. IFK Ystads Jonathan Andersson blev ovanligt god tvåa; bara några mål färre och passerad först i sista omgången.

Bergsäker upplösning på cupdramat

MFF-IFK Göteborg 3-2. Cupsemifinal. Heta känslor, mängder av kort. Men däremellan - med svenska mått - fantastiskt fin fotboll. MFF till pausvila i en smickrande 2-0-ledning, Göteborg starkt nog för att komma tillbaka. Förlängning ville alltså till för ett avgörande och sent in i den frälste Oliver Berg MFF-fansen. Ett rasande vackert fotbollsmål, taget ur klapp-klapp-skolan.

*. *. *

Rättvist? Onödig fråga. Någon måste vinna. Det kunde blivit Göteborg, matchen var på det hela taget jämn. Nu blev det MFF, lite på marginalen och med andan i halsen. Och kanske drag av hybris vid 2-0. Kiese Thelin tvåmålsskytt i det läget, i sin första (?) start för säsongen. Han är ändå rätt imponerande, den mannen. Kommer ut som vinnare, lyser när man tror han slocknat.

*. *. *

MFF blir så klart att räkna med även i år. Bredden har fyllts på med spets; igen positiva inhopp av Ekong och Haksabanovic, i kulisserna dessutom Sigurdsson. Rosengren så bra och energisprängd att Pena snart är glömd. Fast det som berörde mig mest i matchen var - IFK Göteborg. Markant förbättrat mot i fjol, många nya ansikten i laget. Medaljkandidat i allsvenskan!?

Let’s Dance? Nja, inte längre…

Och så har Let’s Dance börjat. Nej, jag tittar inte. Ogillar utslitna och uppförstorade tramsprogram. Hela idén med en jury som smörar och sågar - varpå den arma tv-publiken lockas att ringa in och rösta kvar sin favorit. Inte sällan råkar det vara någon av dem som juryn precis förödmjukat eller förlöjligat. Lex Brandeby. Mannen som var lika dansant som en lyktstolpe men ändå hängde kvar vecka efter vecka tack vare tittarna. Då hade tramset nyhetens behag, Lasse Brandeby dessutom sin bästa tid som folkkär underhållare. Idag kämpar Let’s Dance mot tidens tand. Tror jag. Det kan ju vara jag som gör det.

*. *. *

Min egen prime time som dansare inföll på 1970-talet. Och då rörde det sig uteslutande om så kallad kasedans. Två steg vänster, ett steg höger. Eller om det var tvärtom. Tack och lov utan att bli bedömd av någon annan än damen man kasade med. Det hände att jag fick en 10a. Så att säga. Sen dess har jag sakta men säkert stelnat i formerna - och det har väl själva kulturyttringen också, är jag rädd. Människor dansar inte längre, åtminstone inte på det intima sätt som förr om åren kunde leda till både det ena och det andra. Ja ibland även det tredje i form av en rungande hurring. Vill du veta mer? Okej, häng med.

*  *  *

En av mina nattklubbskompisar på 70-talet, vi kan kalla honom Lasse, hade viss förkärlek till äldre damer - och därtill ett alldeles eget uttryckssätt i själva uppbjudningsfasen. Såhär (i något förskönad omskrivning): ”jag vill gärna ligga med tant men vill tant att vi ska dansa först så gör vi det”. Lasse medgav utan omsvep att inviterna kostat honom en och annan smäll - men som han sa: ”jag har fått ligga rätt mycket också”. Ack ja. Så kunde det gå till när morfar var ung. Nu är det nya normala dejting. Digitaliserad romantik, helt utan kramgoa låtar. Konstigt att det föds allt färre ungar i landet?

*. *. *

Ps. En inbjudan till Lasse hade nog kunnat rädda Let’s Dance som tv-underhållning. Han var en jävel på att dansa. När han väl fick. Ds.

Fin förening faller fritt

IFK Karlskrona-Drott 24-37. Häpen över resultatet? Då har du inte sett IFK:s laguppställning. Jag gjorde - redan före matchen. Och insåg snabbt att seger inte fanns inom möjligheternas ram. Bottenskrap är ett fult ord men här kommer jag inte på något bättre. IFK saknade i princip niometersspelare - och därmed normalt distansskytte. Även sexmetersbesättningen var decimerad. Matchtruppen fylld av vakanser. Om manfallet berodde på skador eller uppgivenhet vet jag inte, kanske både ock. Kris gör ont, svårt att bara tuta & köra när fokus ligger på klubbens överlevnad mer än på resultaten.

*. *. *

Jag lider med IFK. Kan inte se hur stundande kval ska sluta lyckligt. Eller för den delen om det är lönt. För den fattige kostar nog allsvenskan mer än den smakar. IFK med sin stolta historia vill så gärna vara där, helst ännu högre. Men Karlskrona som handbollsstad bryr sig inte; HFK har tagit över, IFK reducerats till en lilleputt. Publiksnitten på hemmamatcherna talar: HFK runt 1800, IFK 170. Stekhett respektive iskallt. HFK laddar för slutspelsfest - IFK går med håven och vädjar om hjälp. Kanske offer för sina egna drömmar. Eller för sina egna synder. Ja jag spekulerar, har ingen inblick. Men sorgligt är det, smärtsamt att se hur en ungdomsförälskelse bedagats.

*  *  *

Den här säsongen är IFK:s tredje raka i allsvenskan - och den började bra. Sexton inspelade poäng efter sjutton omgångar, trygg mittplacering i tabellen. Så långt med Daniel Steen kvar i laget. Mannen som gjorde alla andra bättre, men som plötsligt försvann till ett proffsäventyr i Italien. Kul för honom, förödande för IFK. Åtta omgångar senare står man kvar på sexton poäng. Liknar mest en slagpåse. Undgår direktdegradering men inte kvalet. Fixar IFK det blir jag förvånad. Känns lite som ett försök att springa ikapp flydda tider. Nästintill meningslöst. Tyvärr.

Rättelse om hockeymötet

Tog jag för givet att åttondelsfinalen i hockeyns slutspel mellan Malmö Redhawks och Rögle skulle avgöras i en matchserie bäst av 7? Ja det gjorde jag - och det skulle jag inte ha gjort. Bäst av 3 gäller, bäst av 7 först från och med kvartsfinalerna. Beklagar mitt föregående inlägg, byggt på kunskapslucka.

Rödhökarnas imponerande lyft

Jag är inte superintresserad av ishockey. Går nästan aldrig på match. Föredrar boll. Men jag känner igen en bravad även med puck - och det menar jag att Malmö Redhawks gjorde som tog sig till slutspel. 3-2 mot Rögle igår, avgörandet i förlängning. Precis vad som behövdes för att landa på rätt sida strecket i den evighetslånga grundserien. Imponerande, all min beundran. Allmänt fattar jag knappt hur hockeyspelare orkar. Grundserien består alltså av 52 omgångar, tre matcher i veckan är tämligen normalt. Resor kors och tvärs, begränsad tid för återhämtning. Okej, stora trupper och täta byten. Inte som förr när vissa stjärnor spelade nonstop. Men ändå.

*. *. *

I stundande slutspel möts de nu tydligen igen, Malmö Redhawks och Rögle. Som det kan bli. Sju fulla hus känns inte som någon djärv gissning. Bäst av 7 gäller ju - och det skulle vara ekonomiskt puckat att avgöra matchserien i förtid. Anmärkningsvärt är kanske att Redhawks vann alla fyra mötena i grundserien. Rimmar illa med sluttabellen; där kom Rögle tio poäng och tre placeringar före. Vilket i slutspelet ger hemmafavör vid match 7, om det (som jag tror) blir en sådan. Succén är i vilket fall redan given; skånskt rivalmöte i hockeyns slutspel, har det nånsin hänt? Tvivlar. Spektaklet säljer sig självt, så att säga. Grattis alla fans, glöm nu inte att det är sport.

*. *. *

För egen del tänker jag på en viss handbollsmatch. Nämligen morgondagens mellan IFK Karlskrona och Drott i Allsvenskan. Det tror jag Lugi också gör. Tänker på den matchen. Av en anledning: vinner IFK i morgon blir det en helt avgörande match i sista omgången, IFK mot Lugi. Där förloraren skickas ut i ett ovisst kval för att undgå degradering. IFK kan säkert leva med läget - men för Lugi vore det fatalt. Man har ju redan rustat för nästa säsong; ny tränare i Ola Månsson, ny playmaker i hans son Albert Månsson, ny sportchef i Robert Månsson (ej släkt). Ingen av dem såg nog ett division 1-spöke komma. Risken finns alltså, åtminstone fram till i morgon.

*  *  *

Frågan är förstås om IFK Karlskrona kan vinna en handbollsmatch. Eller vill, eller får. Man har inte gjort det sedan Daniel Steen försvann till Italien. Sju raka förluster därefter, många med stora siffror. Utan Steen ingen allsvensk klass över IFK. Dessutom ekonomisk kris i klubben, pågående insamlingsaktioner för överlevnad. Givet situationen i stort skulle det förvåna om IFK besegrar Drott - och på det även Lugi. Men det är spännande bara att spekulera.

Uppsnappade korn från damernas helg

Norge i fjol. Finland i år. Jag trodde Sveriges melodifestival var - ja, typ svensk. Inte längre. Grannländerna vinner, våra egna artister blir statister. Förnedrande för dem, tänker jag. Lönt att ställa upp? Men folket röstar och folket har ju per definition alltid rätt. Exakt varför det blågula folket föredrar Norge och Finland vet jag inte. För övrigt kan det kvitta, Mello är trots allt bara Mello. Flyter i ankdamm, sjunker i ocean. Välkommen 2026 - Danmark. Segergaranti ingår. En slagdänga på temat Hold Kaeft Mand bör räcka, Wrethov eller G:son kan säkert fixa.

*. *. *

I Malmö skrevs ett stycke historia igår. Nästan niotusen människor gick på damfotboll. Nytt publikrekord med råge. Jättekul för tjejerna i FC Rosengård och MFF, minst lika jättekul för Sydsvenskan som i många långa år kampanjat för damfotbollen och nu äntligen fick något som kan liknas vid gensvar. Cupmatchen slutade 1-1, frågan om ”bäst i stan” kvarstår. Liksom frågan om hajp; tillfällig eller bestående? Fortsätter Sydis skriva hela uppslag inför varje match - och det gör man säkert - kan nog intresset hållas någotsånär vid liv. Åtminstone om lagen gör hyggliga resultat.

*. *. *

Själv gick jag på handboll. HK Malmö mot IFK Skövde i ligan. Såg ingen officiell publiksiffra men för ögat max tusen personer, sannolikt färre. Ändå anmärkningsvärt många. Jag menar, utan all draghjälp från lokal media. Som vanligt. Det är ju herrar som spelar, dessutom handboll. Eller hur man nu resonerar i jämställdhetens tidningshus. Nåväl. HK Malmö fortsätter sitt oanade segertåg. 32-27 mot Skövde, befäst andraplats i tabellen. Trots ett tidigt rött kort på Hampus Nygren och senare en skada på Tim Hilding. Bra gjort - igen. Spännande slutspel väntar.

*. *. *

Damen för dagen är Frida Karlsson. När VM i längdskidåkning för första gången introducerade en femmil även på den kvinnliga sidan blev det hon som vann. Och som hon gjorde det! Ledning från start till mål, med blott en smärre överdrift. Två flåsande norskor i ryggen, landsmaninnan Ebba Andersson därtill. Frida Karlsson stod pall. Avvärjde alla attacker, hade krafter kvar till en avgörande stöt på slutet. Otroligt imponerande. Hon som en gång kunde uppfattas som skör, nu urstark. Synd om Ebba A som gick omkull strax före upploppet. Brutalt, så nära en medalj.

*. *. *

I sinom tid ska det som alltid delas ut ett Bragdguld för årets prestation. Redan nu kan man väl konstatera att skiddamerna blir svårslagna. Men vem går först? Ebba Andersson, Jonna Sundling eller Frida Karlsson? Min egen favorit är Sundling. Ett individuellt VM-guld på sprinten lär inte räcka men lägger man till hennes helt avgörande insatser i två olika stafetter kan bragdstämpeln absolut motiveras. Mest sympatiskt vore förstås en delning på tre - men den utvägen ryms kanske inte inom stadgarna för Bragdguldet?

Spaningar i stort och smått

Får man bjuda på några små spaningar denna vackra fredag i mars? Tack. Då kör vi…

*. *. *

Läste en krönika häromdan. Den handlade om fotboll, närmre bestämt om MFF Dam. Krönikören var uppbragt, eller möjligen nedstämd, över publiksiffran vid lagets cupmatch mot Växjö. 320 pers räknades visst in, om jag minns rätt. Den blygsamma uppslutningen fick krönikören att konfrontera alla som säger sig vara MFF-supporters. Är det föreningen de gillar - eller bara herrlaget? Relevant fråga kanske, men med ett för krönikören oskönt svar. Supportrarna gillar antagligen fotboll. Gör ett val där genusperspektivet är underordnat utförandet av själva konstformen. Ingen skugga på damerna, dom gör det bra på sitt sätt. Men herrarna gör det så mycket bättre, på sitt sätt. Ingen jämställdhetskrönikör i världen kan skriva bort elementära fakta, än mindre tukta publiken till kursändring. Och alla antydningar om ett allmänt överskott av mulliga mansgrisar i populationen faller platt; massor av tjejer och kvinnor går på herrfotboll hellre än på damfotboll.

*. *. *

Vill man se det omvända - damerna först, herrarna sen - kan man i tider som dessa avnjuta tv-sändningarna från VM i längdskidåkning. De svenska damerna är verkligen fantastiska. Ebba Andersson, Jonna Sundling, Maja Dahlqvist; guld på löpande band. Alltmedan herrarna stakar sig fram i snömoset bakom de omöjliga norrmännen. Och - nu gissar jag - med lägre tittarsiffror än damerna.

*  *  *

Mot alla odds återkommer Pawel Cibicki på de allsvenska fotbollsarenorna. All min sympati för IFK Värnamo som ger honom chansen. Så agerar en klubb med humana värderingar. Vad det ger återstår förvisso att se. Går det att komma tillbaka från en fyra år lång avstängning? Jag tvivlar starkt - men hoppas innerligt. Fokus nu, Pawel Cibicki. Och lycka till, IFK Värnamo.

*  *  *

Apropå siffror. 75 miljoner amerikaner tycker att Donald Trump är en värdig president. Det kan man kalla problem. Fast ännu hellre katastrof. Kanske inte för USA men för världen. Freden, hoppet, tron. Ärkeknölens tid är här - och värst av allt: ingen vågar eller kan uttrycka vad man innerst inne känner, alla tvingas smöra för bastarden i Vita huset. Sveriges statsminister inkluderad. Om inte? Repressalier. Brutna handelsförbindelser, strafftullar och annat hitte-på. Diplomati under hot, så att säga. Inför en som själv inte verkar veta vad begreppet betyder. Bevare mig väl.

*  *  *

En dam som utmärkt sig i veckan är Rihaneh i Svt-programmet Morgonstudion. Rihaneh har hand om sporten, men inte alltid om sin egen tunga. På sitt bord den här gången hade hon bland annat ett inslag om Viktor Gyökeres lyckade comeback i portugisiska fotbollsligan. Bilder visades på hans två mål i matchen, varpå en fnittrande Rihaneh sammanfattade bravaden med ”det var inte illa pissat”. Hade hon åtminstone sagt pinkat - men nej, pissa kändes väl tuffare. Kvinnliga programledare i tv kommer undan med sånt, manliga inte. Ärligt: vad är det för stolpskott Morgonstudion kvoterar in? Jag säger bara: Jan Lorentzon, kom tillbaka. Lorentzon vem? undrar kanske du som är under 60. Svar: Telegram-Janne i tv-sportens ungdom. Saklig, korrekt, knastertorr. Salig i åminnelse, saknad.

*  *  *

I morron final i Mello. Jag tillhör inte målgruppen. Ej heller intresseklubben. Men titta ska jag. Av rent okynne. Och något slags diffus princip om att den som inte fluktat har han får gå med rumpan bar. Utan åsikt, helt offside i eftersnacket. Det vill man ju inte. Det vore heller inte jag, antyder mina belackare. Så med brallorna uppe säger jag redan nu: heja Maja Ivarsson, du är bäst. Dessutom lite mumsigare än Måns.

HF Karlskrona’s bästa tid är nu

Hej alla handbollsvänner. Jag har studerat restprogrammet i herrligan - och funnit vaddå? Jo, att HF Karlskrona är 100 procent klart för slutspel. OV Helsingborg 99 procent. Inbördes möten mellan jagande lag i de återstående omgångarna utesluter alla hot, möjligen då med pytteliten reservation i OV:s fall. Mest för ordningens skull. Lägg till HK Malmö och ordet blir sensationellt; tre uppstickare i det slutspel som sällan bjuder ens på en bland de åtta förhandstippade. Positivt för handbollen, omväxling förnöjer.

*. *. *

För HF Karlskronas del kan man tala om milstolpe. Varje tidigare sejour i högsta serien har slutat med antingen återkval eller degradering. På femte försöket kommer trendbrottet, gud vet varför. Ska jag gissa får det bli uthållighet med själva föreningsbygget. Långsiktighet i metodiken, kompetent folk på alla nivåer. Överseende med ett och annat bakslag. Laget som sådant är inte särskilt märkvärdigt - på pappret. Mer bredd än spets. Det fanns en anledning till att expertisen tippade HFK lågt även i årets liga.

*. *. *

På tränarposten har man Mathias Ekstrand. Ung stockholmare, rekryterad från Tyresö för fem år sedan. Så kallad doldis, men erkänt skicklig i handbollskretsar. Den här säsongen assisterad av ett desto större namn: Ola Lindgren, den gamle landslagsikonen. Sportchef i HFK är en annan tungviktare: Tobias Karlsson. Landslagskapten när Lindgren var förbundskapten. Återbördad till Karlskrona efter lång-lång spelarkarriär i tyska Bundesliga. Med det inledande avstampet i just Hästö IF, förlagan till dagens HFK.

*. *. *

I laget finns vad jag vet inga infödda karlskroniter. Däremot ganska många från närområdet. Om nu t ex Växjö kan räknas dit. Därifrån har Axel Söderqvist och Filip Psajd fyndats - och utvecklats till fullfjädrade ligaspelare som vänsternia respektive vänstersexa. Från Kristianstad tio mil bort kommer Isak Larsson, 20 år ung men succémogen genom hela säsongen. Metropoler som Åhus och Vinslöv finns också representerade i spelartruppen. Liksom Halmstad. Och Ystad. Plus lite utländska impulser.

*. *. *

Känslan utifrån är att HFK värvat med eftertanke. I undantagsfall någon ”färdig” stjärna, men mest talanger med potential att växa. Eller också spelare som blivit över, fått begränsad speltid i tidigare klubbar. Typ Linus Andersson, f d Ystads IF, Fredrik Hellgren, f d Alingsås. I HFK blommar alla upp, det lyser liksom trivsel om kollektivet. Okej, fjolårets isländska profilvärvning Gudmundsson har inte blommat upp. Ingen klubb kan lyckas med allt. Intrycket är dock att Ekstrand ser vad han har och coachar brett.

*. *. *

Själv har jag två speciella favoriter i laget. Två veteraner. Målvakten Uros Tomic och försvarsgeneralen Tobias Nordahl. Båda vet hur det känns att gå upp i ligan med HFK, men framförallt vet dom nog hur det känns att gå ner. Bara Tomic och Nordahl finns kvar från senaste snabbvisiten - så för deras skull är jag särskilt glad. Trägen vinner, SM-slutspel nästa. En till plusfaktor för HFK, nog så viktig: publiken. Näst högsta snittet i ligan, blott Kristianstad före. Handbollen är het i min gamla stad. Kul, kul.

Hallå Sydis, HK Malmö finns!

För säkerhets skull har jag kollat tre gånger. Men nej, inte en rad om HK Malmö i dagens Sydsvenska. Kanske i nätupplagan, den går under min radar. I papperstidningen blankt - och jo, jag vet att det finns tusen ursäkter. Tunn bemanning, begränsat utrymme, tidig pressläggning, blablabla. Det helt avgörande tror jag dock är något annat. Rent jävla ointresse, närmre bestämt. Handbollen i stort har ingen profilerad företrädare på Sydissporten. Inte i reporterleden, allra minst på chefsnivå. HK Malmö som klubb osynliggörs medvetet. Väljs bort, läggs underst i prioriteringshögen.

*. *. *

Men låt mig då berätta att det var en ovanligt uppsluppen handbollsfest i Baltiska hallen igår. Ovanligt välbesökt dessutom. 1700 åskådare - trots att det var fri entré, hm. Och ett hemmalag som visade sig från sin bästa sida. 31-26 mot mäktiga Sävehof, ren överkörning mot slutet. Sju raka HK-mål vid underläge 19-20, man trodde knappt sina ögon. Sävehof motsvarade förvisso inte sitt renommé, sjabblet nådde närmast ovärdiga höjder. Om man nu fortfarande ska föreställa ett topplag. I vilket fall ännu en beundransvärd insats av HK Malmö. Möjligen säsongsbästa, onödigt att rangordna.

*. *. *

Ska man nämna några enskilda spelare får det bli tre. Först och främst Truls Grötta. Makalös när HK ryckte, tio mål totalt. Sedan Hampus Nygren, den säregne. Alltid påkopplad till bristningsgränsen, numera även straffskytt. Felfri igår igen, fyra av fyra. Vilket betyder att mannen nu gjort 18 mål på 19 försök från 7-metersstrecket. Sist men inte minst målvakten Kristian Zetterlund. Bra hela tiden, periodvis direkt lysande. Och whoops, man får ju inte glömma Ebbe Håkansson, andremålvakten. Tre gånger tidigt i matchen avlöste han Zetterlund i samband med straffar. Håkansson räddade alla!

*. *. *

Till slut ett påpekande från hjärtat: Sydsvenskan är fortfarande en älskvärd tidning. I det stora hela. Det är nog därför jag stör mig. Man borde kunna bättre även i det lilla delta. Öppna ögonen, erkänna HK Malmö som ett läsarintresse. Gårdagens match började f ö 15.00, klart inom ramen för pressläggning.

Hallbergs halvtimme helgens högtidsstund

Bäst i tv just nu? En fråga om tycke och smak förstås. Somliga skulle säkert säga Farmen. Eller Mello. Eller kanske avstängningsknappen. Själv lägger jag en röst på Svenska Nyheter med Messiah Hallberg i SVT. Politisk satir. Svåra saker, en ständig balansakt på plumpmarginalerna. Hallberg fixar utmaningen mästerligt. Hans fredagshalvtimme, min återkommande höjdpunkt. Om lördagsmornarna då; jag ser oftast programmet i efterhand, kan inte tänka mig ett bättre uppvakningspiller. Centralstimulerande kort sagt.

*. *. *

Näst bäst i tv just nu? I mitt synfält 30 minuter med Anders Holmberg. Också i SVT. Tittar mest på den kanalen eftersom jag är reklamallergiker. Holmberg intervjuar makthavare, politiker inte minst. Tack gode gud att man inte råkar vara en sådan. Att sitta i stolen mittemot den mannen måste fan bränna under skinkorna. Holmberg är knivskarp, grillar sina byten hårt och skoningslöst. Fast rättvist, aldrig respektlöst. Eller jo, nästan. Alla vågar inte möta honom, ryktas det. Går att förstå. Men superbra tv, i tittarperspektivet.

*. *. *

Sämst i tv just nu? Igen en smaksak. Själv ser jag ingen anledning att böka i skiten, att titta är ju frivilligt. Mitt mög kan f ö vara andras mys, det måste man respektera. Generellt har jag dock lite svårt för folk som pratar med händerna - vilket vissa programledare gör. T ex i Morgonstudion. Munnen räcker, orden och meningarna behöver inte förstärkas med yviga gester. Handspråk är för dövtolkar, övriga kan tagga ner. Det sagda blir liksom inte finare eller klokare genom handavtryck på varje stavelse. Tvärtom faktiskt.

*. *. *

Men annars är jag glad. Har precis kollat på Svenska Nyheter. Och idag går vi in i den spännande månaden mars. Våren är nära. Kvitter i snåren, nyckelpigan på gång. Liksom fotbollsallsvenskan. Fast först Vasaloppet. Härliga tider, blandade tider.