Om HK Malmös oanade succé

Grattis HK Malmö vågar man väl säga nu. Uddamålsseger mot Amo i de småländska skogstrakterna igår kväll bör ha säkrat en plats i handbollens SM-slutspel. 28 inspelade poäng ska rimligen räcka - och HK kan f ö ta fler, fyra omgångar av grundserien återstår ju. Just nu är HK tvåa bakom suveräna Ystad, dock med ett helt koppel av lag tätt inpå. I den bästa av världar försvarar HK Malmö en topp 4-position och därmed också ett fördelaktigt utgångsläge inför slutspelet; man slipper de (på pappret) bästa i kvartsfinal, får dessutom hemmafavör vid en eventuell match 5. Oavsett vilket en förbluffande vass säsong av HK Malmö. Givet förutsättningarna klubbens bästa i ett historiskt perspektiv.

*. *. *

Det djärvaste jag såg i alla förhandstips var åttonde och sista slutspelsplatsen för HK Malmö. Oraklet bakom profetian var min gamle Sydiskollega Magnus Månsson. Alla andra, även jag, befarade bottenstrid för HK. Frågetecknen kändes inte särskilt långsökta. Målvaktssidan. Skyttekraften utan flyktade Magnus Persson. Spetskvalitén generellt. Ekonomin som inte tillät några utsvävningar på värvningsfronten. Bara att erkänna: jag och många med mig underskattade allt som fanns kvar. Moralen. Lagandan. Truls Grötta. Tränaren Björn Sätherström och hans förmåga att göra hyggliga spelare bättre. Arvid Johansson, Hugo Stuivers, Love Sundewall, Alfred Olsson, Tim Hilding inte minst. Positiv utveckling, svår att förutse.

*. *. *

Och då har jag inte nämnt Hampus Nygren. Hjärtat, lungorna, Mr HK Malmö. På sistone dessutom upphöjd till straffskytt. Ett förtroende han förvaltat mer än väl: 15 straffkast, 14 mål. Missen kom förstås på olyckstalet. Just det, nr 13. Nygren gör det svåra enkelt. Har två, möjligen tre, varianter. Ingen fint, bara direktskott utan krusiduller. Som på 1950-talet. Dagens handbollsmålvakter är inte vana vid sånt. Kul för en trotjänare att få glassa lite i målprotokollet. Fast roligast med HK är ändå ungtupparnas genombrott. Felix Montebovi, 19, Malte Månsson, 18. Importer från Lund (via Ystad) respektive Helsingborg. Lovande när de kom, publikfavoriter i Malmö nu. Speedige Montebovi nominerad i landslaget.

*. *. *

Utan avsikt att ta något från HK Malmö kan jag inte låta bli att undra över standarden på säsongens handbollsliga. Har inte många av de mer betrodda lagen presterat långt sämre än förväntat? Känns så. Sävehof, Kristianstad, Hammarby; visst har de delat med sig av poängen otippat generöst? För att inte tala om Skövde och Alingsås, låt vara att skador och spelartapp kan ha bidragit där. Samma med Önnered: givet slutspelslag på förhand, utanför topp 8 i skrivande stund, stjärnan Andreas Nilsson skadad. Tränarstrul dessutom, byte två gånger. Outsiders som HF Karlskrona och OV Helsingborg, delvis även Hallby, har bjudits in i slutspelsstriden. Tagit chansen, behållit möjligheterna. Starkt gjort.

*. *. *

Ikväll har OV Helsingborg något av en straffspark mot stärkt position över slutspelsstrecket. Ystads IF borta. Kan kanske låta som jag skojar, normalt finns ju knappast någon svårare match. Men nu är det liksom inte normalt. YIF har i praktiken redan vunnit grundserien, kommer dessutom från ett spelprogram som kan trötta ut den bäste. Benfica i EHF-cupen så sent som i förrgår. Skulle förvåna om laget inte är märkt av omständigheterna.

Demirok var inte blågul nock

Klart att man inte kunde heta Muharrem Demirok och vara Centerledare i Sverigedemokraternas Sverige. Gårdagens avgångsbesked var på så sätt lika väntat som beklagligt. Demirok blev en främling i det politiska landskapet - ja, till och med i sitt eget parti. Omstridd redan när han valdes, ifrågasatt hela vägen till slutet. Låga förtroendesiffror, både inåt och utåt. Hans brott? Offentligt förorda Magdalena Andersson (S) som statsminister. Vägra samröre med SD. Stå fast vid Annie Lööf-linjen, helt enkelt. Utan att vara Annie Lööf. Svårt. Hon bördig från de röda stugornas och blågula flaggornas Småland. Han turk.

*. *. *

Om sånt har betydelse? Ja, det tror jag. Sverige i tiden ska va’ svenskt, inte osvenskt. Detta har det statsbärande partiet i sitt dna. Regeringspartierna i sin ogenerade makthunger. Folket i sina valsedlar. Demirok är inte den förste som mött iskyla; Sabuni (L) blev en ännu kortare parantes som partiledare. Blott Vänsterpartiet kommer undan. Man får lov att heta Nooshi Dadgostar. Vilket säkert säger något om just det partiets sympatisörer; om vidsynthet mer än trångsynthet, min gissning. Men nej, jag menar inte att etnicitet blev en helt utslagsgivande faktor i Demirok’s fall, däremot en försvårande omständighet.

*. *. *

Med min osvikliga förmåga att alltid landa fel i opinionen gillade jag faktiskt Muharrem Demirok. Inte Centerns politik i alla delar, men hans sätt att föra fram den. Lugn och saklig, varm och mänsklig. En vuxen partiledare, bra i debatterna. Trovärdig inte minst i frågor om migration, själv barn av den öppna famnens Sverige som fanns en gång i svunnen tid. Vissa av dagens partiledare, särskilt han längst till höger, borde rodna av skam: med deras politik hade Demirok bland tusentals andra aldrig fått komma innanför Sveriges gränser. Ändå finns det centerpartister som tycker att ett närmande till SD vore okej. För att inte säga önskvärt.

*. *. *

Det är väl detta som ligger i farans riktning nu. Att Centern utser en partiledare som byter fot. Gör en Johan Pehrson, släpper det liberala tankegodset. Återvänder till den borgerlighet som för tillfället regerar landet, inte på den återkommande lögnen ”väljarnas mandat” utan på Åkessons. Skrupelfritt, ryggradslöst. Politik 2025 är ett skitigt spel, brunt i kanterna. Makten först, värdigheten sist. Det omvända kostar. Men tack och respekt, Muharrem Demirok. Starkt jobbat i motvinden.

Gott om låtar, ont om röster

Minns jag rätt var jag ung en gång för längesen. Då lyssnade jag mycket på musik. Elvis, Roy Orbison, Neil Sedaka, Fats Domino, Gene Pitney, Paul Anka; den kategorin inte minst. Hade aldrig några problem med att skilja den ene sångaren från den andre. Även en tondöv kunde höra vem som sjöng, rösten i sig skingrade alla tvivel. Kom att tänka på detta igår kväll när jag kollade på Mello. En av låtarna som röstades till final hette Revolution - men hade dagens unga kunnat säga vem som sjöng? Om de inte redan visste?

*. *. *

Ja, det hade dom kanske. Man ska inte underskatta ungdomars förmågor. Men själv går jag fullständigt bet. Hör inga personliga röster längre. Kan inte skilja Måns - det var han - från Danny eller Erik, knappt ens från Darin. För mycket låt, för lite sångare. Undantag finns men dom ställer inte upp i Mello. Jag menar, Gessle tar man ju inte fel på. Körberg. Lundell. Lisa Ekdahl på den kvinnliga sidan. Sonja Aldén aldrig att förglömma. Kvar finns nästan inga röster att kunna identifiera. Bara teknik som skyler över, suddar ut. Vissa sjyssta låtar ja, men få melodier. Och ingen Roystrupe, suck.

*. *. *

Med detta sagt vill jag absolut inte såga årets Mello. Tvärtom. Funkar som tv-underhållning. Bra programledarpar, ambitiöst upplägg kring pausnumren. Igår på Malmö Arena hela Skånes Hasse Andersson - se där förresten, ytterligare en röst man inte kan ta fel på. En deltävling återstår innan le grande finale. Där Måns lär vinna. För att han är Måns. Snudd på folkkär, låten sekundär. Själv håller jag på Maja Ivarsson. Kanske av en åldersbetingad reflex: bland det jag hittills hört är hon det närmaste 60-talets själ & hjärta man kommer. Fast ändå en bit ifrån.

🤾🏻‍♂️Storheter steppar upp 🏐

Sätta ner foten, sa man förr. Steppa upp, säger man nu. I idrottssammanhang är betydelsen densamma: skärpa sig, vinna när man behöver vinna. Som i handbollsligans senaste omgång. Full pott för Hammarby, Sävehof och Kristianstad, tre tippade topplag som så långt blandat och gett. Skulle inte förvåna om de till slut ändå positionerar sig som tvåa, trea, fyra bakom Ystad - vilket är viktigt. I kommande kvartsfinaler i slutspelet ger det hemmaplansfavör vid en eventuell femte och avgörande match.

*. *. *

I Karlskrona var det upplagt för handbollsfest när Hammarby kom på besök. Nästan tvåtusen åskådare i Brinova Arena, HFK på en sensationell andraplats i tabellen. Med chans att i praktiken nära nog hänga av Hammarby från topp 4. Det sket sig rejält. Ett pressat Bajen sprang ifrån till 17-9 i halvtid, klippte av allt tvivel redan där. HFK vann andra halvlek, hyfsade slutsiffrorna till 23-28. Alltid något, sa han som var nöjd med en tröstnapp. Och HFK kan fortfarande nå slutspelet, i så fall för första gången. Men knappast som tvåa eller ens fyra - man har Sävehof, Kristianstad och Hammarby alldeles i rygg nu.

*. *. *

Själv ”såg” jag matchen mobilt. Online, till havs. Var på Polenkryss, fick fungerande kontaktnät vid inloppet mot Ystad. Reagerade på HFK:s målprotokoll: tio spelare delade på de 23 målen, ingen gjorde fler än tre. Okej, Isak Larsson fem men då var två på straff. Det stärkte min tes: HFK har bredden, laget, kapabla spelare i alla positioner. Men saknar den extra spetskvalitén. Någon eller några som gör skillnad, bröstar upp sig, sticker ut ur den kollektiva massan. Mycket begärt att unge Larsson ska vara den mannen i match efter match. Men varför klaga? HFK har gjort det otroligt bra såhär långt.

*. *. *

Polenkryss, ja. Perfekt om man eftersträvar egen tid i rofylld miljö. Få människor åker mitt i veckan, man slipper allt vad trängsel heter. Äter gott, dricker billigt. Hänger vid bardisken eller i puben, växlar några ord med personal man lärt känna genom åren. Casino finns. Taxfreeshop. Hytt att sova i - och väckas i av städare som vill komma till i arla morgonstund men missat att jag är kryssningsresenär och därmed ska vara fredad från burdusa intrång. Inga problem, somna om är en av mina starkare sidor. Fyra stycken var vi som slutligen gick av färjan i Ystad, övriga resenärer försvann mot bildäck.

*. *. *

Apropå Ystad. Handbollsligans suverän gästade Malmö ikväll. Ystads IF alltså. Jag var där med hustru och barnbarn. Spännande match, delad pott 31-31. Starkt av HK Malmö som saknade sitt ordinarie målvaktspar plus viktige Alfred Olsson. Slappt förstås av YIF att tappa 31-28 i slutet - men begripligt med tanke på lagets spelprogram i veckan. Europamatch i Portugal, förlust mot Benfica, tillbaka i Ystad först onsdag. Tätt matchande även dessförinnan. Ett fräscht och motiverat YIF vinner över HK Malmö, nu blev känslan att man nöjde sig med att inte förlora. Sagt utan att ta något från HK.

*. *. *

Kvällens publikfavorit i Baltiska hallen: Kalle Holmstedt, målvaktsvikarie i HK Malmö. 18 år ung, något ojämn i aktionerna men strålande vid krisläget 21-26. Flera räddningar där möjliggjorde för HK att komma tillbaka i matchen.

Om handboll i nutid - och ikoner från dåtid

HK Malmö-Alingsås 26-29. Energi och inspiration är en svårslagen kombo i handboll. HKM hade ingetdera i gårdagens match. Alingsås desto mer. Kanske pga läget: Alingsås är sent ute i jakten på slutspel, var i princip piskat att vinna. HKM i sin tur kom från segersvit, senast en tung skalp i Kristianstad. Trygg tabellposition, hybris i riskbilden. Så bra är inte HK Malmö att framgångståget går av sig självt. Nu såg man snarare ut som det bottenlag man tippades bli inför säsongen. Inte av alla, men av många.

*. *. *

Alingsås saknade ett par normalt tongivande spelare, vann ändå bekvämt. Lättare än vad slutsiffrorna kan ge sken av. Ett tidigt ryck gav 7-3 och vind i seglen, marginalen förblev intakt eller stundtals större. HKM brukar vara bra på att komma igen, inte den här gången. Motståndet var för skärpt, den egna prestationen för svag. Felix Montebovi stack ut som en ljusglimt i HK-mörkret. Tim Hilding visade lite stake i slutet när matchen var körd. Unge målvaktsinhopparen Kalle Holmstedt helt okej. Annars mer eller mindre slätstruket. Tyvärr. 

*. *. *

Med en handfull omgångar kvar av grundserien hårdnar nu striden om slutspelsplatserna. Bara Ystad är matematiskt klart. Om övriga sju biljetter slåss tio lag. Tre ska alltså bort, men vilka? Svårtippat. Hallby, Önnered…och trots allt Alingsås kanske? Nä det är inte ens en gissning, bara lös spekulation. Dock krymper manöverutrymmet. Alingsås t ex har fortfarande en klättring att göra, måste nästan gå rent i slutet. Hisnande nära det åtråvärda slutspelet är däremot HF Karlskrona. En till seger bör räcka. Samma för HK Malmö. OV Helsingborg är sensationellt nog också med och hugger. Just nu jämsides med elefanter som Sävehof och Kristianstad - och före givna slutspelslag som Skövde och Hammarby. Galet men kul. Så länge det varar.

*. *. *

Apropå handboll. I tät följd har två av min ungdoms favoriter gått ur tiden. Hasse Nordh, Bosse Olsson. Minnen från 1960- och 70-talen väcks till liv. Hasse Nordh, den vänsterhänte eleganten som slog igenom i Lugi för att senare fullfölja karriären i MFF. Målmaskin, men också playmaker innan ordet uppfunnits. Nordh var kantspelarnas bäste vän, kunde konsten att slå de där långa passningarna på diagonalen. Jag gillade honom skarpt. Bosse Olsson var IFK Malmös klenod. Lille-Bosse med hela publiken. Center i vad som förr kallades B-kedjan. Tuff, snabb, ettrig. Småväxt, därav smeknamnet. Lite doldis i ett stjärnspäckat lagbygge, just därför så lätt att tycka om. Ljus över Hasse & Bosse, handbollsikoner från förr.

När drevet går…

Det pågår ett drev i Sydsvenskan. För den oinvigde: drev är det som uppstår när en nyhet övergår i följetong, en serie artiklar om en och samma sak. Ofta med det ädla syftet att avslöja oegentligheter - i kombination med det mindre ädla i att piska upp moralisk indignation i läsekretsen. I Sydis skottlinje just nu befinner sig två namngivna frontmän för Flamman, en bidragsfinansierad Malmöorganisation som verkar brottsförebyggande. Skandalvärdet ligger i att männen - i olika sammanhang kallade eldsjälar - påstås ha berikat sig själva på det allmännas bekostnad. Sydsvenskan skriver om miljoninkomster. Artikel för artikel har sedan förstärkt bilden av suspekt organisation, skumma ledningspersoner. Och än har vi inte sett slutet, är jag rädd.

*. *. *

Ja, jag skriver ”rädd”. Ogillar drev nämligen. Tog strid mot det redan när jag jobbade. Respekterar i och för sig själva principen. Tidningar ska avslöja ruffel och fiffel, ska granska makten. Det är det som skiljer fri press från statligt styrd. Problemet med journalistiska drev är att bytet är människor. Livs levande människor. Sällan alltigenom goda, lika sällan alltigenom onda. Många har familj. Barn. Nära och kära som också drabbas när drevet går. Där kan jag ibland känna att gränser passeras. Att ambitiösa reportrar blir fartblinda, jagar personliga poäng på bytets bekostnad. Att medierna glömmer den etik de själva säger sig vilja upprätthålla. Tiotalet artiklar ägnade att skandalisera samma två personer, är det rimligt? Har Sydsvenskan en egen domstol?

*. *. *

Jag känner inte duon bakom Flamman. Inte alls. Har som tusentals andra bara sett dem på bild i Sydis. Exponerade till allmän avsky. Dag efter dag, vecka efter vecka. Som dömda brottslingar, fast värre. Drevet går liksom juridiken i förväg - någon rättslig prövning har mig veterligt inte ägt rum. Och nej, jag försvarar inte just de här två männen eller deras eventuella försyndelser, däremot människovärdet i stort. Usch, det lät pretentiöst. Men faktum är att drev skördar offer. Exempel finns: uthängda personer som drivits till social misär, i värsta fall till att avsluta sina liv. Offentlig skampåle har ett pris, värt att begrunda. Hellre före publicering än efter. Så tycker jag. Med respekt för alla som tycker ungefär tvärtom.

Rubriken är din, Hampus Nygren

Hög tid att smöra lite för en handbollskille som alltid gör jobbet men aldrig får rubrikerna. Jag tänker på Hampus Nygren i HK Malmö. Trotjänare vid det här laget, säkert runt tio säsonger och ett par hundra matcher. Utan större lovord än ”ful jävel”. Ful med syfte på hans roll: renodlad försvarsspelare. Vet inte om Nygren bett om uppdraget själv - men ingen kan missa att han tar det på fullaste allvar. Det gör ont att möta den mannen. Nej jag har inte känt efter, bara suttit på läktaren och kollat. Det räcker. Nygren smäller på, som det så vackert heter. Ger och tar, har en grepprepertoar värdig en brottare.

*. *. *

Ibland har jag faktiskt tyckt synd om honom; jag menar, vem vill spela halv handboll? Försvar men inte anfall. Det tråkiga men inte det roliga. Sällan eller aldrig få chansen att göra mål. År ut och år in, samma. Tills nu. Hampus Nygren - av alla - har plötsligt upphöjts till förste straffskytt i HK Malmö. Det började mot Guif i förra veckan, har fortsatt mot Skånela och Kristianstad. Totalt sju straffar, Nygren har gjort mål på allihop. Okej han brände den sjunde men slog in returen, därför ger jag honom sviten. Man ska va’ generös mot doldisar, idrotten vore fattig dem förutan. Hampus Nygren är dessutom en sympatisk man, busig endast på handbollstid. Har stött på honom i läktarvimlet så jag vet.

*  *  *

Bakom positiva förvandlingsnummer står förstås en klok tränare, redo att ompröva gamla låsningar. I det här fallet Björn Sätherström. Bara han av alla Malmötränare genom åren har sett en straffskytt i den evige försvarskämpen Hampus Nygren. Bra blick och öppet sinne för oanade möjligheter, må jag säga. Alla verkar förresten bli bättre under Sätherström, HK Malmö som lag oerhört svårslaget. Trots en spelartrupp som på pappret kan vara den minst skräckinjagande klubben haft i Nygrentid. 34-29 igår borta mot stjärntyngda Kristianstad, så imponerande. Förmodligen ett helt avgörande steg mot slutspel. Det såg ingen komma. Nygren undantagen, omöjligt finns nog inte i hans dna.

*  *  *

Tyvärr för HK Malmö lämnar Björn Sätherström sitt tränaruppdrag efter säsongen. Till förmån för just Kristianstad. Tufft för HKM, tufft för Zoran Roganovic som tar vid. Flera spelare lär också försvinna. Dock inte den nye straffskytten. Med reservation för att Sätherström tar honom med sig i flytten. Hoppas inte. HK Malmö utan Hampus Nygren skulle berövas både själ och hjärta.

Säregen dramatik - med eller utan skidor

Minsann. Lite vitt puder på marken, antydan till vinter. Nu när man börjat leta vårtecken. Taskigt. Men rimligt. Halvvägs in i februari bara, för tidigt för fågelkvitter. Högsäsong för skidsport däremot. VM-tävlingar på rad: skidskytte, alpint, snart nog även längdåkning. Allt i tv. Förr satt jag klistrad, inte längre. Har tappat det där maniska intresset. Blivit lätt blasé, skam till sägandes. Åren tynger, Stenmarkepoken skymmer. Forsberg, Ferry, Wassberg, Svan. Har man upplevt legenderna är det svårt att gå igång på lärjungarna, hur bra de än är.

*. *. *

Såg dock skidskyttarnas mixedstafett igår. Anna Magnussons fall på förstasträckan som i praktiken ödelade Sveriges medaljchans. Otur av det slaget är en djävulsk faktor, omöjlig att gardera sig emot i trånga skidspår. Femma blev vi visst till slut. Vet inte hur många nationer som ställde upp. Ett tjugotal kanske. Skidskytte är ju en klimatbetingad sport, vissa länder och kontinenter går bort av naturliga skäl. Frankrike tog guldet i överlägsen stil. Tjeckien sensationell tvåa, Tyskland trea. Norge medaljlöst för omväxlings skull, men snäppet före Sverige i prislistan. 

*. *. *

Bra tv-sport, skidskytte. Det inser även en skeptiker som jag. Kombon gör susen; åkningen i sig föga upphetsande, men skyttet desto mer. Felfritt på vallen kan kasta om en hel medaljstrid. Bomskott kostar sekunder, i värsta fall straffrundor. Fascinerande dramaturgi, som gjord för modern tv-teknik.

*. *. *

Igår kväll såg jag en råtta. Fy faan. Finns det nåt djur med lägre status? Vuxenversionen av mus liksom. Självklart har jag sett råttor förr - men den här gången var formerna lite speciella. Såhär, om du vill veta: på väg ut slänger jag ett tomt litet paket i papperskorgen alldeles vid husentrén. Leveransen utlöser en typ av oro inne i papperskorgen. Skakningar, vibrationer. Jag hinner tänka i termer av fågel - men ut hoppar alltså plötsligt nämnda äckelråtta. Mitt framför mina ögon, någon decimeter ifrån. Hur hamnade den där? Klättrar råttor? Papperskorgen är en sån där i plåt, med takskydd och sidoinkast. Jordfast på betongstolpe. Måste krävas ett mått av ansenlig akrobatik för att ta sig in. Nåt matnyttigt kan f ö knappast ha funnits; papperskorgen var nytömd. Hur som en skakande upplevelse, fast kanske mest för råttan. Inom några sekunder var den bokstavligt talat som uppslukad av jorden i intilliggande buskage. Panikslagen, antar jag.

*. *. *

Nu har jag precis kollat på damernas storslalom i alpina VM. Sverige hade ett medaljhopp, för att inte säga guldhopp, i Sara Hector. Hon blev sexa, själv säkert besviken, dock inte fy skam i tuff konkurrens. Andra hade helt enkelt bättre dagsform. Italienskan Brignoni framförallt. Guld med nästan sekunden tillgodo på tvåan Robinson - från Nya Zeeland av alla länder - som i sin tur hade ännu större marginal till trean. Lekfull tanke: undrar om Stenmark i all sin glans vunnit. Gissning: förmodligen inte. Dagens damer kör snabbare än gårdagens herrar. Papperskorgsråttan däremot. Oslagbar. Den farten. Den accelerationen. Okej, utan skidor. Tror jag. Hann inte titta efter.

Åter till idrotten…

Sport igen. Hög tid, känner jag. Bloggen heter trots allt Sportperspektiv och kanske borde man passa sig för att skriva om saker och sammanhang man inte riktigt begriper. Vilket jag ändå envisas med att göra då och då, inte minst under de senaste dagarna. Ska försöka ransonera mig framöver. Lyckas förmodligen inte, har verkligen intentionen men tvivlar på förmågan. Man är den man är, helt enkelt. Människa. Till åren kommen, i den meningen obotlig. Drag av besserwisser har jag säkert också, vem har inte? Räds dock inte tvära kast. Livet måste gå vidare, idrott kan vara en väg ut ur beckmörker.

*. *. *

Helgen som gick kollade jag på handboll. Herrarnas cupslutspel i Halmstad, semifinaler och final. Ystad IF vann och jag blev så imponerad. Vilket lag gamla fina YIF har! Nästan lite särklassigt i ligan, dito i cupen. En mix av ärrade veteraner och unga framtidshopp, mest det förstnämnda. Ganska få är under 30, många av de bärande spelarna en bra bit över. Kvittar: YIF ser ungt ut. Sprudlar av spelglädje, springer handboll. Playmakern Julius Lindskog Andersson driver tempot - och han gör det bättre och snabbare än någon annan. En briljant spelare som sällan får det erkännande han förtjänar.

*. *. *

Finalen blev odramatisk. Ystad var i alla delar lite för bra för Önnered. 34-28, 20-13 redan i paus. Som alltid jämn spridning på målskyttet i YIF. Man är liksom inte beroende av en eller två, man har ett koppel av spelare som bidrar. Från distans, från kanterna, från mittsex där Anton Månsson fortfarande har stjärnglans (och Jonathan Wilthorn kompletterar med den äran). YIF känns komplett, bra rustat överallt. Även på tränarsidan: Oskar Carlén matchar laget brett och metodiskt, luftar ungdomarna när tillfälle ges. Inte så mycket just i cupen dock. Pokalen först och främst, rutin före rookies.

*. *. *

Det går så klart att rubba Ystad IF. Eller i vart fall hota. OV Helsingborg visade det i semifinalen. Bara ett mål back med enstaka minuter kvar - men kanske var det ett skenbart moment av spänning, YIF verkade inte besväras. Tre snabba och matchen var körd, 34-30. Kul ändå med OV. Säsongens stora sensation i handbolls-Sverige. Åtta raka nu utan förlust i ligan, slutspel inom räckhåll. Det såg man inte komma. I cupen blev det brons. Seger över Alingsås efter s k shootout’s, en variant till straffavgörande. Taskig mot målvakterna, tycker jag. Svårt rädda skott från 1,5 meter, lättare från 7.

Avellan kan som ingen ann’

Förlåt om jag är tjatig men hellre det än att jag gör en Heidi Avellan. Alltså. Alla vet vad som hände i Örebro i tisdags. Alla utom Heidi Avellan. Sydsvenskans politiske chefredaktör lyckas med konststycket att skriva en lördagskrönika om något helt annat. Hur är det möjligt? Vad beror ett dylikt haveri på? Tillåt mig spekulera. 1. Ren okunskap; Avellan hänger kanske inte med i nyhetsflödet? 2. Ren otur; fel krönika råkade bli publicerad. 3. En medveten förminskning av själva händelsen. 4. Ett långtgående läsarförakt.

*. *. *

Fler alternativ kommer jag tyvärr inte på. Och punkterna 1 och 2 kan nog uteslutas, är jag rädd. Återstår gör då bara det mest obehagliga: Heidi Avellan tycker inte att värsta massakern i modern svensk kriminalhistoria är något att lördagskrönikera om. Det finns viktigare saker, angelägnare ämnen än det aktuella tillståndet i Sverige. Jag vet inte hur många som håller med - eller hur många som överhuvudtaget läser Avellan’s lördagskrönikor. Jag gör. Ibland ända till slut. Idag gav jag upp redan på rubriken. Och efter att ha kollat tre gånger för att övertyga mig själv: nej, inget om Örebro. Sydsvenskan Opinion vänder blad. Utan skam. Jag tar den sekundärt.

*. *. *

Om gärningsmannen i Örebrodådet läser jag att han suttit bakom en dator och radikaliserats till vanvett. Jag läser också om barnmördare, rekryterade på digitala plattformar. Om robotar som stjäl jobb från livs levande människor. Vad ruggigt sker, sker via nätet. Hur fan blev det såhär? Hög tid att dra i bromsen. Världen behöver inte mer av teknikutveckling nu. Världen behöver teknikavveckling. Den som kan ombesörja det förtjänar Nobels fredspris. Om jag skojar? Inte mycket. Jag hade förstås blivit av med bloggen på kuppen men herregud: vad gör man inte för att knäcka gäng och annat skit i tiden?

Tids nog kommer dagen för analys

Dådet i Örebro. Terror eller inte terror? Diskussioner under uppsegling, skilda uppfattningar bland krönikörer och kolumnister i tyckareliten. Man måste vara juridiskt kunnig för att hänga med - terrorbrott i lagens mening är snåriga saker. Här har vi dessutom ett fall där verkligheten provocerar myten. Dödsoffer med invandrarbakgrund, svensk gärningsman. Ponera att det varit tvärtom. Då, vågar jag påstå, hade terrorkortet dragits direkt från höften och aldrig ifrågasatts.

*. *. *

För övrigt tar det emot att spekulera. Utredning pågår. Sorg pågår. Anhöriga lider. Den älskvärda staden Örebro är i chock. Man letar inte syndabockar eller orsakssamband i vakuumet mellan sår och läkning, det vore alltför respektlöst mot de närmast drabbade. Dit även all skolpersonal måste räknas. Hjärtskärande att vår viktigaste institution blir skådeplats för ondskan; där vi lär oss om livet, där vi grundar vår framtid. Där vi är i beundransvärda lärares trygga händer. Där händer detta.

*. *. *

Det kommer kanske en dag för saklig analys. Utvärdering, politisk självrannsakan. Det får ta sin tid. Kort bara: vansinnesdådet inträffar mitt under pågående paradigmskifte. I de hårda tagens Sverige. I det Sverige som helt ogenerat ställer Vi mot Dom. Som betaler för att Dom ska lämna landet. Som har en regering, styrd av ett parti med människors olika värde som politisk affärsidé. Hur många sovande björnar väcker ett sådant Sverige? Vågar knappt tänka på svaret. Nog för nu, tack.

Stad i chock, land i sorg

Makabert sammanträffande. Föregående inlägg om dödligt våld, kontra det som hände i Örebro när jag just publicerat. Skolskjutning, minst 10 döda. Unga vuxna, inga barn, skolan ifråga är en så kallad Komvux. Vidden av katastrofen har i skrivande stund inte preciserats mer än så. I vilket fall värsta masskjutningen i Sveriges historia. Man ryser. Tappar orden. Hoppet. Förmågan att förstå.

*. *. *

Idag på morgonen klarnar bilden något. Elva personer bekräftat döda, fler med livshotande skador. I huvudsak invandrare bland offren. Gärningsmannen - som avslutade med att ta sitt eget liv - av allt att döma svensk. Ensamvarg med vapenlicens, tidigare ostraffad. 35 år. Frågan om motiv förblir obesvarad, spekulationer oundvikliga. Florerar redan fritt på sociala medier, går att ta del av där. Människor med hjärta bör avstå. Kommentarsfälten dryper; invandringens fel, inte massmördarens.

*. *. *

Sverige har sorg. Goda krafter besegras av onda. Här och nu - och för överskådlig tid. Punkt.

Om evigt mörker - och ett ljus som aldrig tändes

”Knäcka gängen”. Lätt sagt, svårt gjort. Nya våldsdåd varje dag. Sprängningar, skjutningar, mord. Politiska mantran biter möjligen på oss som röstar, inte ett förbannat dugg på verkligheten. Knäcka gäng är som att knäcka teknikutveckling. Mission impossible. För övrigt hänger det ihop. Barnamördare rekryteras på digitala plattformar, tekniken har blivit grymhetens bästa vän. Väggfast telefoni, kom tillbaka. Skrivmaskin, välkommen åter. Ja, ni hör hur dumt det låter. Men fan vad det hade försvårat för gängen.

*. *. *

Var på en föreläsning häromsistens. Ämne: brottsutvecklingen i Malmö. Från forntida giljotin till dagens skarpladdade vapen. En gammal kollega till mig på Sydis, profilerad kriminalreporter, avlade en initierad rapport om den värld som brukar kallas undre. Intressant och tankeväckande, bekräftad världsbild för många i publiken. Det finns en grotesk överrepresentation av utrikes födda - alternativt barn eller barnbarn till utrikes födda - i gängmiljön. Exempel presenterades med namn och bild, inga blågula bananer överhuvudtaget. Problemet är importerat, för att citera SD:s propagandaapparat. 

*. *. *

Tolkar jag den analysen rätt föds man alltså till brottsling i vissa länder. Kommer hit som bandit, har illdåd i blodet. Vad annars menar SD med importerat problem? Har Sverige invaderats av hopplösa fall, bortom all räddning redan när de anländer? Det låter så, allt färre säger emot. Inte en jävel föreläser om överrepresentation på riktigt. Att utrikes födda - alternativt barn eller barnbarn till utrikes födda - finns överallt. Vem städar din trappa? Kör din buss? Vårdar dig på sjukan? Servar dig på krogen? Bakar din satans pizza? Fyller ut ditt fotbollslag? Myntet har två sidor, löjligt att behöva påpeka det.

*  *  *

Nej, jag är inte ute efter att blanda bort korten eller förneka fakta. Det är snarare politikerna som gör det. I synnerhet SD och deras marionettregering. Makt förblindar, enögdheten splittrar. Vi och Dom på papper liksom. Korkad idé av nyhetsrapporteringen att döma. Kontraproduktiv. Göder gängkriminaliteten snarare än knäcker den. Sorgligt nog. En sak måste jag dock tillstå: vi som i grunden är positiva till etnisk mångfald har ett helvete just nu. Och nej, det beror inte på den förda politiken. Det beror på utförarna. Den typen av ”vänner” är vår värsta fiende, det sista vi behöver.

*. *. *

En minnesdag har passerat. Befrielsen från nazisternas koncentrationsläger i Auschwitz. 27e januari var det exakt 80 år sedan. Gripande ceremonier ägde rum runt om i landet, den stora i Stockholm tv-sänd. I Malmös synagoga tändes åtta ljus. Sex för de judiska offren i lägren. Ett sjunde för övriga offer. Det åttonde till minne av offren för Hamas terrordåd den 7 oktober 2023. Offren för Israels vedergällning i Gaza? Icke en tändsticka. Mörkläggning. Tystnad. Antiempatism. Som om vissa bara får vad de förtjänar. Som om oskyldiga barn valt sin plats på jorden. Hur svårt kan det vara att tända ett nionde ljus?

Danske drenge trumfar Bengan boys

Danmark-Kroatien 32-26. Fjärde raka VM-guldet för Danmark. Handbollsvärlden är stor, konkurrensen tuff. Utom på toppen. Finalen bekräftade vad man redan visste: dansk särklass råder, frågan är bara hur länge till. Här och nu är ingen nation i närheten. Kroatien gjorde ett försök, använde alla medel. Polerade som opolerade, bryska som brutala. Till ingen nytta. Det går helt enkelt inte att stoppa detta Danmark. Laget känns nästan fuskigt bra, en spelare som Mathias Gidsel så gåtfullt mycket bättre än alla andra.

*. *. *

Tio mål gjorde han i finalen - trots milt uttryckt omild behandling. Gidsel är Guds gåva till handbollen. Fullständigt fenomenal. Ensam vinner han förstås inte. Danmark är komplett, vasst i alla positioner. På målvaktsposten inte minst. Emil Nielsen heter han, den på ytan något flegmatiske förstekeepern. Skenet bedrar: Nielsen är både vig och snabb, och en jävel på att rädda bollar. Alla målvakter kan ha sin dag men Danmarks verkar ha sin dag alltid. En utslagsgivande faktor, det med. Tydliggjord i finalen; Nielsen hade närmare 40 i räddningsprocent, Kroatiens Kuzmanovic knappa 20.

*. *. *

Matchen påminde annars om Danmarks tidigare i turneringen. En lite trevande start där motståndaren tillåts hänga med. Dryga kvarten innan Gidsel gör sitt första mål. Successivt uppskruvat tempo, gradvis skärpt försvarsspel - och vips är spänningen över. En bit in i andra halvlek ledde Danmark med tio, utklassningen var ett faktum. Heder åt Kroatien som tappade motståndskraften men aldrig stoltheten. Därav slutsiffrorna. Sista målet en skänk till Domagoj Duvnjak, kroatisk ikon som nu tog farväl av världshandbollen. Vacker gest, fast taskigt mot den som eventuellt spelat på 32-25.

*  *  *

Vid prisutdelningen slog det mig: fyra raka VM-guld i en sport som handboll, hur står sig egentligen den danska dynamiten mot våra legendariska Bengan boys? Väldigt gott, visade en googling på ämnet. Sverige tog inte ens två VM-guld på raken när det begav sig. Sagt utan att förringa gamla blågula hjältar, mer för att belysa en exceptionell prestation i tiden.