Brännande frågor kring HK Malmö

Några funderingar kring tillståndet i HK Malmö. Klubben gör sin bästa säsong någonsin i handbollsligan, samtidigt hopar sig orosmolnen som aldrig förr. Jag tänker då inte bara på läget i laget: Månsson och nu även Blickhammar långtidsskadade, plötsligt väldigt tunt där det tidigare var tjockt, dvs i niometersbesättningen. Ekonomin kan vara ett allvarligare bekymmer. Röda siffror, tydligen. Elitlicensen i fara - i värsta fall. Klen tröst att få skulle bry sig. Stampubliken omfattar väl cirka 800 individer...Malmö är liksom obildbart när det kommer till handboll. Inga resultat i världen verkar hjälpa, inga attraktiva spelarnamn heller. Vilket leder fram till nästa fråga, den kanske mest brännande. Hur länge orkar eldsjälarna i HK Malmö? När kväver den bistra verkligheten den glödande entusiasmen? Var går gränsen? Vid SM-guld? Är visionen mödan värd? Att jobba häcken av sig i konstant motvind kan i längden inte vara särskilt upplyftande - men min känsla är att ansvariga i HK Malmö tvingas göra just det. Jag högaktar dem. Ordföranden Jörgen Rasmusson, inte minst. Vilken annan ordförande i svensk elitidrott sjunger sin klubbs kampsång inför sittande publik vid varje hemmamatch? Ingen, vågar jag påstå. Rasmusson är i det avseendet ett unikum - och dessutom, i egenskap av privat företagare, tung sponsor åt klubben. Om inte annat vore han värd en fungerande högtalaranläggning i Baltiska hallen. Skam att inte det lilla problemet kan åtgärdas. Slut för idag om HK Malmö, med en vag förhoppning att min oro är obefogad.