Pajen, Putte & jag...

Allsvenskan i all ära, men först nu har fotbollssäsongen börjat på riktigt. Småserierna är igång, nämligen. Premiär helgen som gick, matcher överallt. Och om inte hög kvalité så definitivt äkta vara.
Själv valde jag att se Croatia-Husie i division 5. Inte utan anledning.
Croatia har varit mitt favoritlag i Malmös småklubbsmylla ända sen 1980-talet. Det var då jag flyttade till Hermodsdal och fick Gullviksborgs IP in på knuten. Croatias dåvarande hemmaarena, visade det sig.
Det var inte svårt att ryckas med, inte alls. Varje match var en fest, liksom. Stor publik, hög stämning, särskilt när det serbdominerade Balkan kom på besök från Rosengård. Juggederby, som man sa. Med allt vad det innebar av prestige och polis. Minns inte om begreppet högriskmatch fanns...men piketer fanns i alla fall runt Gullviksborgs IP, alltid en eller flera vid just dessa matcher. Inte för det hände nåt, men om utifall...
Croatia hade - med småklubbsmått - ett fantastiskt lag på den tiden. Goran Voloder, Nikola Corak, Michele Liuzzi, Pajen, Pelsky, Putte Ekholm; en blandning av sött och salt, skulle man kunna säga. Flera av spelarna hade talang för spel på högre nivåer - talang, men kanske inte vilja eller karaktär.
Tränare under de allra bästa åren var Puskas Ljungberg, den hetlevrade MFF-profilen. Han och laget passade varann som hand i handske. Framgångsvågen bar så småningom ända upp till division 2 som då var vad det hette, dvs tredje nivån i seriesystemet. Och Puskas själv bars i gullstol av överlyckliga supporters efter seriesegern i trean, den synen glömmer jag aldrig. Hederskroat blev han minsann också, officiellt hyllad och ärad. Vilket inte hindrade att klubben senare skilde honom från tränaruppdraget...möjligen till domarkårens lättnad, jag tror nästan det.
Ja, vilka tider, där i skarven mellan 80- och 90-tal. I tvåan mötte förresten Croatia (då med Malmö IP som ny hemmaarena) bland alla lag en storhet som HIF. Den enes högsta topp sammanföll med den andres djupaste dal.
Idag känns allt det där nästan verklighetsfrämmande. Croatia är ju sedan länge tillbaka i normal mylla, pendlande mellan fyran och femman. På Sorgenfri IP numera, onekligen ett passande namn på en tummelplats för levnadsglada fotbollspojkar. Några profiler i klass med gårdagens finns knappast i laget längre, ingen publik heller förutom jag och kanske 50 trogna till. Synd. Bästa sättet att hålla minnen vid liv är att fortsätta umgås.
Men Putte är kvar. Robert Ekholm alltså. Mittfältsterriern som nu blivit tränarterrier, engagerad så det hörs ända bort till Värnhem.
Och störst av allt: Pajen, Petri Paajanen, är också kvar. Ingen har gjort fler matcher än han för Croatia, ingen har gjort fler mål, ingen går det fler stories om och ingen har bättre förtjänat etiketten "tidernas Croatiaikon". Idag är Pajen lagledare, chosefri och uppskattad servicegubbe åt en ny generation spelare. Förlåt om liknelsen haltar - men lite känns det som om Bosse Larsson skulle bli vattenbärare i MFF.
En till sak. Croatia vann premiärmatchen mot Husie med 2-1. Det höll jag nästan på att glömma. Laget ser rätt bra ut i år - även om det förvisso var bättre förr.

S E