SD avslöjat? Snarare bekräftat.

Mycket uppmärksamhet nu kring TV4-programmet Kalla Fakta’s närstudie av Sverigedemokraternas propagandaapparat. Inkluderande så kallade trollkonton på nätet, AI-förfalskade uttalanden från politiska meningsmotståndare, hätska personangrepp mot särskilt utvalda fiender - och över alltihop det sedvanliga invandringsföraktet. Ärligt: kan någon vara förvånad, bestört eller chockad? Tror inte det. Jo, möjligen Jimmie Åkesson. SD-ledaren verkar faktiskt vara seriöst upprörd. Över TV4. Komma här och infiltrera, liksom. Vänsterliberal förföljelse, dundrar han. Och tillägger med offerkoftan på: ”det är inte vi som förstört Sverige”.

*. *. *

Förstört? Gaza är förstört, Åkesson. Ukraina. Sverige är fortfarande - i förhållande till omvärlden - ett ganska hyggligt land. Om man väljer att se helheten och inte bara det som ger pluspoäng i populistträsket. Där har SD etablerat sig väl, som bekant. Vunnit väljare, makt och inte minst rikedom. Slipper gå på gator och skrika som förr. Sitter i exklusiva kontorskomplex numera, sprider dynga digitalt. Rumsrent, salongsfähigt, regeringsbärande. Samma gamla grundkoncept, bara nya arenor. En långt utdragen förförelseakt som, just det, förstört Sverige rent politiskt. Med samtycke från den maktkåta trion M, KD, L. Ja herregud, vilket apspel.

*. *. *

Kalla Fakta’s ”avslöjande” lär inte förändra någonting. Sverigevännerna vill ha sitt parti såhär. Normlöst, udda, lite skendemokratiskt. Förespråkare av den motbjudande - i vissa kretsar inbjudande - affärsidén om människors olika värde. Och SD är bevisligen skandaltåligt; tidigare klaver- eller stöveltramp har i opinionssiffror räknat gynnat snarare än skadat partiet. Så kan det säkert bli även den här gången. Men ponera att det varit något annat parti än just SD som avslöjats på motsvarande sätt. Svindlande tanke, vilken förödande praktskandal. Nu mest en gäspning åt vad man redan visste. Tyvärr. Fast bra jobbat TV4, kalla fakta kan aldrig skada.

Klassmål avgjorde klassikermötet

Vackra mål förgyller fotbollen. MFF bjöd på två i gårdagens klassikermöte med IFK Göteborg. 1-0 och 2-0; smaksak vilket som var vackrast. Okej, de flesta skulle nog säga tvåan. Sören Rieks knorrskott från straffområdets utkant. Så böjt och skruvat att bollen liksom bestämde sig i sista sekund att gå innanför stolpen, inte utanför eller i densamma. Han kan än, gammeldansken. Med den här fullträffen kan han nog vara med och konkurrera om Årets mål vid säsongens slut. Vore kul om han vann; Rieks ger intryck av att vara gentleman, möjligen MFF:s ende och siste. Jag gillar honom skarpt.

*. *. *

För egen del hade jag annars lika stor behållning av 1-0-målet. Pena’s precisa inspel från kanten, Botheim’s distinkta avslut. Doft av internationell klass, dessutom en trendbrytare för matchen. Så långt hade den varit jämn med knapp fördel IFK Göteborg. MFF taffligt, trögt, temposvagt, ungefär som mot Elfsborg senast. Ledningsmålet kom ur ”ingenting”, rasande snabbt och oförutsebart. Knäckande för ett krisande Göteborg, lugnande för ett i grunden starkare MFF. Klyschan ”mål förändrar matcher” besannades, klasskillnaden blev efterhand så uppenbar att jag nästan led med ”offret”.

*  *  *

IFK Göteborg har fortfarande publiken med sig. Utsålt vid varenda hemmamatch. Gamla meriter duger som lockbete - dagens lagbygge och organisation åker i den meningen snålskjuts. Märkligt hur illa man kan vårda ett klubbmärke, hur fel man kan hamna år efter år efter år. Tränarbyten, spelarrekryteringar, veteranåtertåg, sportchefer in och ut; IFK Göteborg har verkligen prövat allt men lyckats med just ingenting. Här och nu sitter man fast i ett danskspår. Tränaren såväl som en handfull spelare har alltså hämtats från Danmark, kommit i sällskap. På diffusa meriter, oklar kvalité.

*. *. *

En spelare sticker ut på ett positivt sätt i dagens IFK Göteborg. Malick Yalcouje, allestädes närvarande mittfältare. Värvad från Mali inför säsongen, 18 år ung. Och åtminstone ett lyckat exempel på att även IFK Göteborg kan picka korn i fotbollens eviga fyndjakt. Yalcouje har vad som krävs: talangen, energin, speeden, arbetsglädjen, de stora linjerna i sitt spel. Mycket begärt dock att han ska bära ett helt lag redan nu - och Göteborg lär f ö bli en mellanlandning på vägen mot större äventyr. Om killen fortsätter som hittills, vill säga. Inte helt givet: negativism runt laget kan smitta av sig på den bäste.

*  *  *

MFF:s segersiffror skrevs till slut 3-0. Sista målet av Berg Johnsen med benäget bistånd av en Göteborgsback. Laget bra, Pontus Jansson bäst. Trevande start, ja. Men sedan perioder av fin MFF-fotboll. Mycket one-touch i passningsspelet. Tempoväxlingar mellan lågt och högt - och så den sedvanliga styrkedemonstrationen: in från bänken kom den här gången spelare som Christiansen, Kiese Thelin och Ali. Inte lätt att heta IFK Göteborg då.

Skyttekung? Behövs inte i Mjällby…

Får jag påtala en sak innan någon annan gör det? Tack. Mjällby AIF har gjort 14 mål i fotbollsallsvenskan. Ett har man fått till skänks i form av självmål - men övriga 13 har fördelats på elva olika spelare. Ett helt lag alltså. Antar att det är något slags kuriosarekord, väl värt att notera. Med sådan bredd i målprotokollet behövs liksom ingen skyttekung. Sagt med respekt för Jacob x 2 - Bergström respektive Kiilerich som hittills ”öst” in två mål vardera. Trots färre spelade matcher än de flesta ettmålsleverantörerna.

*. *. *

Igår mot Halmstad - Mjällbyseger 3-1 - anslöt tre nya till den imponerande samlingen. Elliott Straud, Herman Johansson, Adam Ståhl; alla spräckte säsongsnollan för gjorda mål. Gladast blev Straud - och jag med honom. Killen kom till Maif från Oddevold i fjol, satt mest på bänken, möjligen under långsam inskolning. I år verkar han vara ordinarie i startelvan, ”opetbar” helt enkelt. Löper upp och ner längs vänsterkanten, gör jobbet i match efter match. 21 år ung, fotbollslivet leker. Målet igår var Straud’s allra första i allsvenskan. Konstigt han fick glädjefnatt? Inte precis, milstolpar är till för att firas.

*. *. *

I sammanhanget måste jag nämna Hasse Larsson, Mjällbys sportchef. Straud är ett av hans fynd, Herman Johansson ett annat. Och ja, det finns fler. Spelare från lite lägre nivåer som Larsson (med ”scouter”) nosat upp - och som visat sig duga för allsvenskan när de väl fått chansen. Man måste inte värva stort, dyrt och färdigt; Mjällbymodellen tycks funka som alternativ. Roligast när Maif vunnit är Larssons traditionella besök i omklädningsrummet. Har sett det på Instagram flera gånger. Hur han prisar laget, hur han drar igång allsången, hur han får med sig spelarna i en kollektiv skrattorgie. Obetalbar underhållning.

*. *. *

Nån som kan se Daniel Andersson kliva in i MFF:s omklädningsrum och vråla ”Ge mig ett M…ett F…ett F…va’ blir de’?” Korka upp Pommac, spruta sig (och andra) blöt, sjunga sig hes. Jag kan inte. Därmed inget ont sagt om Andersson. Den ene sportchefen är inte den andre lik. Var och en brinner på sitt sätt och i sin miljö. Och byta jobb med varann kommer dom här herrarna ändå aldrig att göra: Hasse Larsson är som gjord för just Mjällby AIF, vet inte ens om han äger en kostym. Daniel Andersson är kanske inte lika ”gjord” för just Malmö FF - men ännu mindre för en liten klubb på det blekingska Listerlandet.

*. *. *

Spektaklet i Malmö är över. Schweiz vann tack vare juryrösterna. Om folket fått bestämma hade Israel vunnit, möjligen hotat av Kroatien. Nederländerna blev diskat under uppseendeväckande former: artisten anklagad för olaga hot mot någon i tv-produktionen. Ja herregud så mycket väsen för så mycket oväsen. Det var bättre förr, Eurovision. På melodiernas tid. Nu finns inga kvar att skriva, bara ”låtar” som framförs i freakshowliknande akter. Israels var faktiskt ett angenämt undantag - men givet kända omständigheter valde alltså jurygrupperna att slå dövörat till. Tack och lov, om ”folket” ursäktar.

Malmö belägrat - men snart befriat

Malmö igår: demonstrationernas stad. En massiv propalestinsk med över 10000 deltagare. En mindre proisraelisk där uppslutningen stannade vid cirka 100 personer. Allt enligt mediernas rapportering. Själv höll jag mig hemma, fegt och neutralt. Inte för att demonstranterna skrämmer mig, snarare polispådraget. Malmö är belägrat just nu, hör jag från människor som vågat sig upp i stan. Anledningen kan inte ha undgått någon: Eurovision Song Contest, inkluderande Israel i startfältet.

*. *. *

Malmö senare igår: Israels tävlingsbidrag röstades igenom semifinalen. En käftsmäll på de 10000 demonstranterna. Provocerande för alla som trodde att krigföring skulle äta folkliga sympatier. Inte i det här fallet. Eurovision är ett community för sig. Bra på att stänga av. Förneka grymheter, bejaka glitter och glamour. Kärlek all over, liksom. I den världen finns ingen plats för Gaza. Rätt eller fel? Öppen fråga, individuella svar. Men jag blir inte förvånad om Eurovision slutar med att Israel vinner.

*. *. *

Nej, jag har inte hört låten. Ingen av de andra låtarna heller. Förutom Sveriges torftiga. Vet bara att sympatier kan pendla. Plötsligt byta sida, när antipatierna gått för långt. Att Israel klarade semifinalen kan vara ett tecken. Men annars vinner väl Ukraina. Politik & musik hänger ihop, på ena eller andra sättet. Final i morgon, den ska jag se. Med en förhoppning om att Malmö åter ska bli Malmö när allt är över.

Lång dags färd är smärtan värd…

Än är man inte slut som artist. Förlåt, som cyklist menar jag. Höllviken igår, tur och retur. Fem mil nånting, i mitt fall kanske sex. Jag cyklade nämligen fel på ditvägen. Två gånger. Först när jag tog sikte på Tygelsjö och plötsligt möttes av en skylt där det mycket riktigt stod Tygelsjö - men med en pil som pekade åt motsatt håll. Bara att vända. Bita ihop, kämpa på. Nån timma senare nådde jag under invärtes jubel Vellinge. Kände dock inte igen mig riktigt - och blev snart varse varför. Jag var i den lilla avkroken Gessie. På väg mot Klagshamn snarare än mot Höllviken. Desorienterad, felnavigerad.

*. *. *

Nå. Allt går att lösa, vända en cykel är inte så förbannat svårt. Kort därpå intog jag Vellinge - och därifrån till Höllviken känns ju mer som upploppsrakan. En knapp mil bara. Ganska rak bansträckning, inga egentliga möjligheter att cykla fel. Ens för virriga farbröder i den bortre senioråldern. Någon, jag tror det var min svärson, hade förresten upplyst mig om att beräknad tid för en cykeltur Malmö-Höllviken var 1 timma och 27 minuter. Säg såhär: den ansvarige för en sådan tidsangivelse kan aldrig ha sett mig cykla. Långsamt är liksom min heliga princip. Växlar nåt nödvändigt ont; jag har tre, använder en.

*. *. *

Strax efter klockan 12 nådde jag Höllviken. Med start hemifrån 09.30 blir sluttiden typ 1,27 x 2. Bra trampat, om jag får säga det själv. Utan felkörningar kunde jag nog klockat in på två timmar blankt. Om jag velat. Vilket var det sista jag ville. Här var det själva cykelturen som räknades. Äventyret. Comebacken. Förr gjorde jag ju sånt här, senast för fem eller kanske sex år sedan. Trodde jag var färdig med sommarprojektet ”cykla till Höllviken” - men föll för ett infall, bestämde mig på impuls. Och överlevde, höll jag på att säga. Upplevde aldrig nån omedelbar fara, mottogs f ö som en kung vid målet.

*. *. *

Jag har ju nära och kära i Höllviken. Dotter som driver hårvårdssalong t ex. Oinformerad om mina planer för dagen, reaktion därefter när hon ser mig komma cyklande utanför fönstren. Jag tror hon tappade allt: saxen, fönen, hakan, fattningen. Men sen samlade hon ihop sig och uttryckte nåt som liknade beundran. Och hon var inte den enda. Gubbar på långfärdscykel fascinerar, det var inte långt bort att jag fick skriva autografer. Vår tids Stålfarfar, hehe. Skämt åsido: Höllviken är speciellt, känns på alla sätt och vis avlägset Malmö. Blåljusbefriat, havsnära, lite kontinentalt krogliv. Några timmar där gör inte ont.

*. *. *

Hemfärden? Minsta problemet. Raka spåret, 2 timmar och en kvart. Lätt vind i ryggen, svår värk i rö…ja, ni vet. Sitta på en sadel halva dan har sitt pris, jag förstår varför proffsen på Tour de France och liknande har blöja när dom cyklar. Ska jag klaga på nåt får det bli cykelstråket Hyllie-Tygelsjö. Punkteringsvänligt grus hela vägen, segt och drygt som fan. Jag brukar inte längta efter asfalt men här gjorde jag. Allmäntillståndet idag? Ont lite överallt, inte minst där ryggen byter namn. Träningsvärk kallas det visst. Det är det värt, annars hade jag inte kunnat skryta med att fortfarande vara ”sista stollen på jorden”.

Alla sviter har ett slut

Tvärbroms för MFF i Borås. Segt, trögt, idéfattigt. Möjligen priset för onsdagens cupguld, även om startelvan nu var delvis ny jämfört med då. MFF tog alltså av sitt överflöd, blandade och gav, roterade i relationerna. Säkert i god tro på sjunde raka segern. Men så enkel är ju sällan fotbollen att sviter bara förlängs, eller att marginalerna oavbrutet gynnar samma lag. I det här mötet var Elfsborg i allt väsentligt bättre än MFF. Snabbare, smartare. 3-1-segern närmast i underkant. Och då bör man komma ihåg att Boråslaget var försvagat från start - och sedan drabbades ytterligare under matchens gång. Avstängningar, skador, nyckelspelare borta; inget hindrade Elfsborg, inget hjälpte MFF.

*. *. *

Tar man av sig Malmöglasögonen var det förstås bra att MFF förlorade. Bra för allsvenskan som serie, bra för oss som gärna ser att den blir jämn och spännande. Hybrisen runt MFF höll på att gå alldeles överstyr, inte bara i supporterleden. Konkurrenterna har på vissa håll redan låtit uppgivna - och i lokalpressen har man på fullt allvar yrat om att MFF kan mönstra två allsvenska topplag. Var det något gårdagens match visade var det väl att det kan man inte alls. Med den uppställningen, det tempot och det spelet vinner man inte guld. För mycket gå & stå, för lite speed. Stryger Larsen, Cornelius och Berg Johnsen vilades, Dahlin likaså. Det märktes. Några av dem som var med tycktes också vila sig. Mänskligt, inget att förfäras över.

*. *. *

MFF kommer igen, så klart. Bär fortfarande favoritskapet. Men att se slitet ut redan i omgång 7…nja, vissa tvivel smyger sig på. Om jag nu såg rätt. Kanske var det en cuprelaterad baksmälla, högst tillfällig. En match för mycket på för kort tid, så att säga. Bristande respekt för motståndet vill jag inte tro; även ett skadeskjutet Elfsborg kan vara kapabelt, det har MFF fått erfara förr. Och omgångens skräll var ju knappast resultatet i Borås. Snarare det i Stockholm: Hammarby-Värnamo 1-2. Jag som var beredd att räkna ut Värnamo och som trodde att Bajen skulle bli att räkna med i toppen. Notabelt i övrigt: AIK. 0-5 i Malmö senast, 6-2 mot Norrköping nu. Ibland begriper man just ingenting om fotboll.

Slutrapport kring ”känsligt innehåll”

Besökte Limhamnsbibliotekets Datasupport för seniorer igår. Lade fram mitt problem: varningsflaggen om ”känsligt innehåll” på denna blogg. Utan större förhoppningar om hjälp - och det fick jag inte heller. Endast Google (Blogger?) kan förklara varför varningen utfärdats och eventuellt häva den. Och hur når man ansvariga på Google? Inte vet jag, kontaktvägarna verkar stängda. Ja, kanske inte för den tekniska expertisen men för alla oss andra. Rimligare och betydligt enklare vore väl f ö att dom kontaktade mig. Jag är nåbar både på e-post och mobil.

*. *. *

En av killarna på Datasupport trodde sig kunna bekräfta att det är inlägget från den 12.4 om Israels medverkan i Eurovision Song Contest som orsakat varningsflaggen. Han läste det själv igår, fann för egen del inte något ”gränsöverskridande” i texten. Men konstaterade också att ämnet som sådant är minerad mark. Israel-Palestina-frågan alltså. Ett ord eller en mening som kan missförstås, kritisk ton åt ”fel” håll; mer behövs inte för att provocera säkerhetspolicyn kring bloggande. ”Du rör dig i en gråzon”, sa killen. Jaha, sa jag, tackade och gick lika frågande som jag kom.

*. *. *

Ganska fantastiskt ändå. Att det skulle ta 15 år och drygt 3000 inlägg innan innehållet på bloggen blev så ”känsligt” att det måste varningsmärkas. Tycker nog att jag publicerat kontroversiellare saker än detta, hela tiden dock i god tro på Det Fria Ordet. Nu? Tja, man lär så länge man lever, sägs det. Vissa lärdomar hade man förvisso gärna varit utan - men helt ärligt: jag är varken arg eller förbannad, mest bara förvånad. Vid 78 väljer man sina strider, den här orkar jag inte riktigt med. Ser heller ingen anledning till självförsvar, vet vad jag skrivit och inte skrivit.

*. *. *

Lite sorgligt i sammanhanget är förstås att syftet med varningsflaggen - skrämma bort läsare, vad annars? - fallit väl ut. Några få vågar fortfarande ignorera, dubbelklicka sig in på bloggen via markören ”ja, jag vill ändå fortsätta”. Men desto fler väljer att avstå, det framgår klart och tydligt av besöksstatistiken. Inte för att jag nånsin jagat läsare, men helt utan blir skrivandet snart nog totalt meningslöst. Mental avvänjningsträning känns som en relevant idé. Successiv nedtrappning, färre inlägg. Obs, varken hot eller löfte, bara en seriös tankefigur. Av självbevarelsedrift.