Respekt, Reepalu

Malmös starke man Ilmar Reepalu, snart 70, avgår. Ja, delvis. Bara från posten som kommunstyrelsens ordförande, närmre bestämt. En rad andra politiska uppdrag behåller han. Hursomhelst är jag lite förvånad över uppståndelsen. Hade någon trott att Reepalu skulle leda Malmö tills han fyllde 75? 80? Livet ut? Finns ingen pensionsålder för politiker? Uppenbarligen inte, och det visste vi väl innan. Nu låter det kanske som jag är en sån där Anti-Ilmar, men se det är jag inte alls. Tvärtom, skam till sägandes. Jag har alltid gillat Ilmar Reepalu. Berörts av honom, på ena eller andra sättet. Inte många politiker berör, de flesta lämnar mig likgiltig. Inte heller är det många politiker som cyklar i tjänsten, jag menar alltså på vanlig trampecykel. Undrar om någon någonsin sett Reepalu bakom en bilratt, eller om han ens har körkort. Men jo, det har han nog. Han, som jag, har väl bara insett att det är både smidigare och smartare att cykla. En enda gång har jag haft nöjet att träffa honom. Det var på - brottning. Måste vara minst tio år sedan, i Spartas dåvarande lokaler på Sallerupsvägen. Jag var där i reportageärende, Reepalu med fru var där som stolta föräldrar. Sonen - Anton hette han bestämt - var en talangfull brottare på den tiden och minns jag rätt avgjorde han sin match sekundsnabbt. Själv tog jag Gud i hågen och frågade pappa Ilmar vem i familjen som egentligen borde kallas Malmös starke man...undrar om jag inte skrev artikeln lite på det temat också. I vilket fall verkade Ilmar Reepalu uppskatta skämtet, fadersstoltheten trängde liksom igenom den politiska masken. Bra att komma ihåg, tror jag: politiker är också människor, starka män kan också vara mjuka pappor.