Sämst var förbundskaptenen

Holland-Sverige 4-1.
Aj då. Konstnärer mot klåpare, smärtsam klasskillnad. Inget kul uppvaknande - vi var säkert rätt många som trott Hamréns ”nya” landslag om mer. Nu såg det nästan ut som om Sverige försökte möta Holland på holländska villkor, på deras typ av fotboll. Dvs med mycket passningsspel inom laget, med systematiskt bolltrillande i väntan på öppningar för snabba instick eller omställningar.
Dömt att misslyckas, naturligtvis.
Svenska fotbollslandslag har aldrig haft den säkerheten, den skickligheten, den tekniken. Gud vet varför; Holland ligger ju inte så långt bort rent geografiskt. Har de en annan sorts boll? Tränar de annorlunda? Gallrar de hårdare? Vad exakt är det som gör skillnaden?
Nå. En som gallrade hårt, för att inte säga brutalt, i just den här matchen var Erik Hamrén. Ja, jag tänker på hans brännmärkning av Behrang Safari. Den svenske vänsterbacken var alltså olycklig i samband med båda baklängesmålen i första halvlek – och inte lär han ha blivit lyckligare av straffet: utbytt direkt i paus, utpekad som enskild syndabock.
Fotboll på hög nivå är förvisso inget socialt myspys, men ändå: det var länge sen en svensk förbundskapten agerade så äckligt.

S E