Plikten framför allt...

Sverige-Montenegro 30-27.
EM-kval mitt i VM-förberedelserna; i handbollsvärlden har man bestämt alldeles egna regler för det här med vett & etikett. Om det var därför Sverige tog sig an uppgiften som vore det en sketen träningslandskamp, det vet jag inte.
Men det såg så ut.
Visst. Vinst är vinst, även de mindre övertygande ger två poäng. Räddningen här blev Mattias Anderssons strålande målvaktsspel – i kombination med ett slags allmän moraluppryckning under senare delen av andra halvlek. Först då verkade det gå upp för de blågula spelarna vad saken faktiskt gällde…javisst faan, EM-kval.
Inte ens förbundskaptenerna Olsson och Lindgren verkade särskilt tända eller engagerade. Snarare låg det något pliktskyldigt över utstrålningen, tycker jag. En dag-på-jobbet-attityd, med ett minimum av insats.
Och som sagt, det räckte ju. Nästan lite synd; jag hade unnat Montenegro åtminstone delad pott.
I rättvisans namn.

S E